Oro.

Att bara släppa in tanken. Den snurrar helvarv och ger mig hjärtklappning. Kallsvettigt.

Hur mycket man än inte kan påverka det som sker och den som är bosatt där inne för att växa, kan jag inte släppa oron. Kommer vi att ta till oss lyckan som än gång blåstes bort så fort och kommer man att klara av en ny förlust? Jag har svårt att tänka mig att jag någonsin kommer att uppleva den sanna kärleken till ett levande barn. Den existerar inte i min värld. Det kommer säkert att bli en tung kamp med känslor att bära för det kommande syskonet till dig min flicka. Jag måste leva för dagen och jag måste bokstavligen ta ett fotsteg framåt för varje överlevd dag.

På något vis var detta något jag fasade för. Att bli gravid och långsamt krypa den långa almenackans alla dagar som om jag vore ett spöke. Vi, jag och din pappa måste hjälpas åt. Vi har inget annat val än att ge oss själva en ny chans. Ett syskon har gjort sig redo och vi hoppas så innerligt du är här för att stanna.
Vi längtar efter att äntligen få höra ljud men framför allt annat, se liv.
Du är varmt välkommen lilla vän.