"Mod är inte att finna styrkan att gå vidare, det är att gå vidare när man inte finner styrkan"
Just idag är jag med huvudet guppande över vattenytan. Jag ser varje sådana små tillfällen som en chans att hämta och lagra energi.
Igår fick jag höra en mycket sorglig historia. Min underbara vän L ringde och uttryckte sin sorg och orättvisa till den lilla familj bestående av en kvinna och en 5 årig son som just begravt sin man samt pappa efter en kort tids sjukdom. En obotlig växande hjärntumör som raderat grundläggande funktioner och kastat om alla minnen huller om buller.
Då och då dyker dem upp, den där allra värsta sortens historier. För mig är ett sådant sorgligt budskap lärorikt och kanske livsviktigt. De framkallar en slags empati och en innebörd av vad som betyder något här i livet. Det får mig att inse vikten av närhet. Min knapra lilla familj och alla de som vi, jag och din pappa bryr oss om och vice versa är dem som verkligen betyder något. Att vårda dessa relationer och behålla dem är ett enkelt budskap som jag snabbt ska ta i akt, för imorgon kan de vara borta för evigt.
Jag är så innerligt tacksam att varje dag vakna upp tillsammans med mannen som är din pappa. Mannen som ville ha mig, din mamma, och bedyrade sin kärlek med att frieri. Att få dela mitt fortsatta liv med honom är den största gåva som jag fått erhålla, tätt efterföljd av dig min flicka.
Nästa år blir det bröllop. Ett bröllop som kommer gå i lyckans tecken. Det är min styrka och med den ett mod.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar