Tomma ark om drömmar som skulle bli.

Detta är min bok till Lykke. Jag minns när jag köpte den. Letade länge. Tänkte att den måste vara könsneutral eftersom vi inte då visste, innan att vårt väntande barn var just en liten tjej. Den måste vara perfekt. Jag gick en hel dag på bokjakt utan resultat. Till slut i sista stund så fann jag den rätta. Boken som hon skulle få. Gick på känslan. Boken som skulle fyllas med lycka, förväntningar, drömmar och händelser i hennes liv. Jag fyllde de tomma arken med drömmarna som redan fanns där i tidigt skede. Sida upp och sida ner längtade jag.

Sedan händer det som inte får hända. Jag försöker få ut min enorma sorg, min smärta men inga ord räcker till. Det finns inga ord. Och så följer tomma ark. Ark som skulle varit hennes liv. Vårt liv tillsammans. Ark som skulle varit glädje och lycka. Den drömmen finns inte längre. Tomma ark. Boken har blivit liggande och inte fyllts med ett enda pennstreck. Endast vita tomma ark, utan minnen och utan drömmar. Det smärtar att bara ens tänka på det.

Dagens sanning.

"Det som ligger bakom oss och det som ligger framför oss är småsaker i jämförelse med det som finns inom oss."

Ralph Waldo Emerson

Jag är så skör.

Jag svarar ständigt på frågor kring min nuvarande graviditet. Svarar hur jag och bebisen mår. Säkert välmenande frågor. Men det är ansträngande. Jag bryr ju egentligen inte alls om den. Givetvis bryr jag mig om lillasyster närvaro, men inte på graviditeten i sig. På full och riktig sanning. Jag förlorade ju faktiskt ett fullgånget barn och föll på mållinjen. Nu gör jag denna resa åter igen. Jag gläds inte åt att vara gravid. Det är bokstavligen tortyr. Jag måste ju ta igenom mig tiden för att jag ska få egna biologiska barn. Något som vissa ser som underbart. Andra kan inte bli gravida. Biologiskt finns det hinder som gör det omöjligt.

Jag kan bli vansinnig på mina egna tankar då andra försöker helt desperat och förtvivlat bli gravida. Jag vill gärna tycka att mitt liv är lite bättre än att uppleva deras tappra tålamod och galna frustration. Men man kan ju inte jämföra. Jag står för mina tankar och åsikter. Man bör inte jämföra sin sorg med andras. Annars kommer man ju aldrig vidare. Det är så lätt att fastna i sitt egna träsk.

Jag skulle nog hellre vilja att min omgivning inte frågade så mycket på hur jag och bebisen mår. Allt är väl som oftast bra om inte något drastiskt oväntat plötsligt dyker upp. Eller? Jag kan nästan bli stressad över alla välmeningar. Jag har fullt upp ända. Att fortfarande sörja min saknade dotter. Det gör ju så fruktansvärt ont. Och som många verkar tro att denna graviditeten på något sätt skulle smeka mig varsamt åt lyckan igen så gör den inte ett dugg skillnad från om jag inte hade varit gravid på nytt. För mig existerar det inga levande barn. För mig kommer det inget positivt med att gå en hel graviditet. Inga skrik och ingen fortsättning. För mig är det blankt. Det tror jag att andra har svårt att sätta sig in i helt enkelt. Så sluta älta och fråga om vårt mående. Sluta predika om hur bra allting kommer att bli. VAD är det som kommer att bli bra? Jag bara undrar.

Jag längtar till vår resa i september. Då åker vi bort och får vara för oss själva. Då är det flesta frågor över.

Dagdrömmar som lever.

Lykke. Min förstfödda flicka förekommer dagligen i mina tankar. Mina dagdrömmar. I och omkring allt som händer. Det är ju som om hon fortfarande finns. Ibland blir ju bilderna av henne så tydliga att jag inte kan urskilja om det är verklighet eller just drömmar. Lilla rara hjärtat. Allt som oftast kan jag känna lycka att jag fått vara med om henne. Inte alls om det vi förlorade utan just minnet av att burit henne på samma vis som jag nu bär hennes syster. Omsorgsfullt och fullt av hopp och varm kärlek.

I nästan ett års tid har jag fått starka dagliga bilder på vårt nyfödda barn. Skör, varm och lätt rosig. Men stilla. Så stilla. Inte ens en svag vindpust fick hennes små mörka huvudlockar att vilja lätta. Inga ögon som sökte efter mina och ingen mun som ville fånga mitt bröst. Jag fick inte möjligheten att ge henne min just kläckta lycka och enorma kärlek. Hon fick inte uppleva den. Aldrig någonsin. Det är svårt att återberätta men bilderna av henne och oss just då är så nära. Varje dag. Nästintill varje timma.

Idag, ett år och tre månader senare är bilderna lite annorlunda. Dagdrömmarna börjar ta en annan form. Jag ser istället en liten flicka som tultar omkring i blöja, med ihållande tjocka bebisveck och en vitrandig klänning med spilld mjölk på. Lockarna i nacken har blivit längre och något ljusare. En varm och svettig nacke efter ett nyligen uppvaknande. En gosig kram i mammas famn som tecken på trygghet. Blöta pussar som talar för kärlek. Lykke är större.

Jag ser Lykke i de flesta andra barn. Jämför hennes ålder och aktuella beteenden. Sådant som vi kunde ha nu. Sådant som borde varit vardagsmat för mig som mamma.

Här i Skåne skulle jag med henne gått gata upp och gata ner. Utforskat vårt nya kvarter. Vi två skulle delat vardagarna tills Pappa välkommet dykt upp under eftermiddagen. Han skulle kommit hem till oss. Till dig och mig. Till oss.

Jag håller hårt i mina dagdrömmar. Där finns det ingen som kan bryta ner det jag bygger upp. Där är det jag som har kontrollen. Jag bestämmer när tankarna och drömmarna tar slut. Förmodligen gör det aldrig det. De är min borg.

Ibland känner jag mig som Alfons Åberg. Hans osynliga vän Molgan är mitt svar på Lykke.

Jag kan komma ihåg när jag själv var liten och så övertygande skulle förklara min nyfunna osynliga påhittade vän som bodde under trappan till övervåningen. Det var så självklart och naturligt att min BOBBO bodde där. Min bästis.

Idag minns jag den tiden dom rofylld, vacker och alldeles underbar. Jag var sju år.

Så vill jag att min framtid med Lykke vid min sida också ska få upplevas. Vacker och naturlig men framförallt nära.

Klockan tickar.

Nu är vi bosatta i Skåne. Folkbokförda i Malmö. Mest för alla myndigheters skull. Speciellt sjukvården.

I måndags var vi inbokade på Lunds lasarett för extra kontroller av blodtrycket och urinprov med äggvita. Det blev som jag befarade. Blodtrycket nådde sin spets men de hade inga synpunkter på urinprovet. Jag fick snällt ta med en blodtrycksmätare och urinstickor hem för att ta egna kontroller dagligen. Det kändes bra. Trovärdigt. Vi fick ett mycket bra bemötande av en barnmorska och läkare. Det gjorde det mesta på studs om man drar parallell med Sös i Stockholm, som istället gör allt i slow motion. I Lund fick vi raka besked och fick även direkt en ny tid för sectio/snitt. 19 maj. Det är fyra veckor kvar dit. Men innan dess kan vad som helst hända. Sticker blodtrycket upp och jag börja samla mer äggvita blir det säkerligen andra besked. Vi fick även ett nytt tillväxtultraljud i nästa vecka för att följa upp hur bebisen i livmodern mår. Det känns med dessa besked bättre än innan vi lämnade Stockholm. Jag tar fortfarande en dag i taget men jag är inte lika ängslig längre. Jag måste ju försöka släppa iväg alla hot och terrorattacker som kommer i min väg. Få dem att studsa som platta stenar i hög fart på vattenytan. De måste få finnas men jag måste välja väg, att inte suga åt mig dem. De tär alldeles för mycket och jag har inte ork för att sortera dessa destruktiva tankar på vad som kanske inte alls kommer att inträffa. Psyket är ens värsta fiende.

Ännu ett stup.

Jag gick idag till ett inbokat besök för kontroll av blodtryck och urinprov. De veckolagda möten som varit relativt frekventa de senaste månaden. Idag kom domen. Alla kontroller har hittills varit utan anmärkningar, men idag kom ångesten. Den jag väntat på men inte hoppats på, visade sig med sitt stora grymma tryne.

En ny begynnande preeklampsi, havandeskapsförgiftning. Jag slog bakut. Mitt ansikte bleknade samt rodnade i samma flöde. Jag som har våndats så för att den kanske skulle komma tillbaka även denna graviditet. Det har varit min största farhåga de senaste veckorna. Att känna en dålig repris på föregående tid. Att risken ligger högre hos förstföderskor är en sak men att drabbas ännu en graviditet med samma partner minskar betydligt. En uppskattning på 20% om man alltså håller sig till samma partner. Den risken är jag. Jag igen. Repris på allt lidande och otrygghet kom i kapp mig där inne på mottagningsrummet. Tårarna var inte långt borta och de exploderade när jag väl kom ut från den där fruktansvärda byggnaden.

Vem kan jag anklaga? Mig själv ligger nära till hands. Varför vill min dumma kropp bara ge upp och eventuellt påbörja resan till att riskera livet på mig och mitt barn. Är jag inte tillräckligt god nog för att bära ett barn. Moderkakan är syndabocken och hormoner som kontrolleras ohämmat. Jag blev helt matt efter besöket och rusade hem för att sova och gjorde det två timmar av eftermiddagen.

Rödögd och sömndrucken ringde telefonen och väckte mig. Jag fick en ny tid för redan på måndag i Lund för extra kontroll. Tills dess ska vi packa vårt bohag och flytta vårt lilla hem ner till Skåne. På lördag ger vi oss av. Hela denna karusellen stressar igång mig ännu mer. Det är mycket packning kvar. Jag vill egentligen bara lägga mig ner pausa. Problemet är att vi inte hinner pausa. Nästa vecka blir det lite mer lugn och ro. Då är vi på plats. Bara denna helgen är över så kan jag nog känna mig lugn och börja varva ner. Efter helgen. Det är ju en hel evighet tills dess.

Vi skrev kontrakt med de nya ägarna till vår fina lägenhet idag. De var nöjda, vi ännu gladare. Vi har gått med vinst och det är mer än välkommet. Tack, det behövde vi. Mer än någonsin. Ett trevligt par som väntar barn efter sommaren intar lägenheten i mitten på maj. Vi nämnde att vi förlorat vår första dotter och de såg inte ut att vara beredda på det beskedet. Det har ju trots allt vilat oerhört mycket sorg inom de 50 kvadratmeter till lägenhet de senaste året. Sorgen sitter i väggarna.

Nu flyttar vi ut och jag hoppas för deras skull att de fyller deras nya bostad med nytt liv och glädje. Det är den värd. Den har varit en ögonsten, vår pärla. Det hem där Lykke bott med oss som vår lilla ängel. Nu ska vi vidare, och henne tar vi med oss. För alltid.

Barn är våra plåster på sorg och smärta.

Det sägs att barn i alla levande former är plåster när olyckor och orättvisor slår oss lamslagna. Dem hjälper oss i sorgarbetet tillbaka till livet igen. De är våra små sorgarbetare likväl som terapeuter. Det tycker många som varit med om tunga förluster. Att barnen är som plåster på det onda, att utan barnen skulle det vara svårt att fortsätta, för att sedan avsluta med att barnen är meningen med livet.

Att lindra sorgen med hjälp av barn är svårt när det är just barnen som är den stora sorgen. När man står tomhänt utan de där köttfärssåskladdiga plåstren som sägs laga trasiga mammor och pappor så mirakulöst, då måste man hitta andra vägar att stå ut med livet. Man blir så ofrivilligt tvungen till att ändå fortsätta. Jag är faktiskt förvånad av vår presentation. Att vi ändå lyckats hitta en vardag igen. Trots att den fattas oss tvätt av kladdiga vällingtröjor och blöjbyten som istället borde varit vår sysselsättning. Men jag har inga barn sedan tidigare, jag kan inte jämföra mig med en vardag som aldrig funnits. Det finns inga barn där som är mina läkande plåster på såren.

Mina syskonbarn är goda och snälla. De ger mig lite ny kraft och välsignelse. I veckan som var fick jag mysa och insupa ett smakprov på den ljuva kärleken. Härliga skratt och doftande barnhud. Det var lycka att se Kalle och Melker få så fin kontakt. De gillade varandra omättligt. Det gjorde ont i mammahjärtat att inte få ha vår flicka med oss till sommarhuset i Bohuslän. Riktigt ont.

Det är tungt på nätterna. Svårt att sova. Mest för att jag har svårt att vända mig. Ont i ryggen. Besvärliga värk. Jag önskar så att denna resan snart är över. Jag lider. På riktigt.

En gud som inte finns.

Påsken handlar om död och uppståndelse. Hur någon gått före in i döden men hur livet segrar över den under påsknatten. Befriad från döden och får en ny chans.

Jag är inte övertygad men jag finner händelsen och betydelsen något intressant. Fenomenet Gud fascinerar mig. Mest blir jag förbannad över att den så kallade vakande härskare inte gör något åt världens dumma orättvisor samtidigt som jag tänker efter...hur arg kan jag behöva bli och ödsla min negativa energi på någon jag väljer att inte tror på fullt ut? Ibland vill jag gärna se den där gestalten uppenbara sig framför mig så jag får möjlighet att bli riktigt ursinnig! Det hade varit så skönt att få den oerhörda kraften ur sig. Ilskan och besvikelsen.

Det ligger många små oskyldiga barn ofrivilligt begravda under marken. Några mindre, några större. Ovanpå dess plats står trasiga mammor och pappor med tårar som regn över svårtända gravljus och önskar uppståndelser och små mirakel. Men det var bara Guds gudomliga barn som fick återuppstå. Våra barn ligger kvar.