Vill inte hymla.

En minisemester uppåt Norrland var välkommen. Vi befinner oss i Sundsvall och ska senare i eftermiddag vidare till Åre. En vit snötäckt by på kärt återseende. Vi gillar Åre. Vi gillar snö och vi gillar skidåkning. Just nu snöar det utanför fönstret på hotellet på 9:e våningen. Jag bör komma härifrån och gå en långpromenad i det vackra landskapet istället.

Det är skönt att byta miljö. Jag önskar vi hade kunnat göra det lite oftare. Vi kombinerade jobb med nöje och såg en chans att få lite andrum. Vi behöver andas ny luft. Ofta. För att orka stå ut med den tunga sorg, men också andas ny luft för att orka stå ut med den kvarvarande tiden på nuvarande graviditet. Det är inte så enkelt som många tror. Jag bär detta barn med en självklar längtan. Att få ett levande barn, givetvis. Men det ger ibland oförmåga och framförallt syrebrist.

Jag upplever det många gånger att folk pratar och frågar mig som om jag väntade mitt första. Frågar sådant som en förstföderska skulle vara glad och tacksam för att svara på. Varje gång jag berättar att jag faktiskt väntar mitt andra kommer alltid en oroande tanke från mig själv, om följdfrågor för vårt första barn. Ännu har frågorna inte dykt upp men jag vet att det kommer sinom tid. Jag vill då inte hymla. Hymla och låtsas. Men ibland är det den enklaste vägen. Ibland kan jag tänka mig att man inte och orkar. Ingen förstår ju ändå. Kanske någon. Men vi är inte många. Folk drar sig lättast undan och räds det okända.

Oron delar längtan.

Tiden går. Var tar den vägen. Nu, slutet av februari och det har blivit ljusare på morgonen. Vi äter frukost runt sju och det känns inte som tröttheten är lika påtaglig längre. Det måste betyda att ljuset har gjort oss lite piggare. Ännu orkeslösa.

Det lutar åt en flytt till Skåne. Det rusar känslor i kroppen som framkallar glada miner. Skratt. Och tårar. Tårar av lycka. Äntligen. Jag borde egentligen bli ängslig och mer orolig om framtiden. Men inte alls. Allting ordnar sig. Man finner sig alltid i nya situationer, till slut. Man måste ju. Så därför är jag inte otrygg i just känslan att flytta. Att börja om.

Det är ett laddat uttryck. "Börja om". Som om vi bara kastar bort det tidigare liv vi levt och låter det gå till historien. Men det kanske ger oss lite nya krafter att byta landskap, byta bostadsmiljö, byta grannar och komma närmare familjen och sina kära bästa vänner. Vi byter ju inte liv, bara allt runt omkring det livet. Tankar och känslor kommer ju alltid finnas kvar. Lika starkt och göra lika ont. Det bara är så.

Stockholm är så vackert. På vintern och på sommaren. På hösten och på våren. Det är med blandade känslor vi nu lämnar denna stan. Kanske. Om allt går vägen. Vi inväntar besked.

Vi mötte verksamhetschefen på sjukhuset igår em. Ett laddat möte men som förhållandevis gick bra. Det är bittert och sorgligt att behöva gå igenom vårt besked från en tillsynsmyndighet med dem som orsakat oss så illa. Ingenting händer. Sjukhuset ska endast se över rutiner och vidta vissa föreskrivna åtgärder. Det är rätt knäckande att veta att inblandad personal kommer undan och fortsätter sin vardag med att gå till samma sjukhus och ta hand om nya patienter. Det finns inga straff och ingen tortyr. Ingen hängning och ingen elektrisk stol, som man ibland hade önskat.Vi däremot måste i resten av vårt liv i existens, leva med en grym orättvisa. Att lära oss leva med vetskapen av deras slarv som orsakade dödlig utgång. Ledsna och bittra lämnade vi just den avdelningen, kanske för allra sista gången.

Låt inte denna tragiska historia hända några mer oskyldiga stackars föräldrar och deras ofödda barn. Det borde inte få hända någon.

Jag börjar bli medveten om lillasysters förberedandes ankomst. Vi längtar båda efter det ögonblicket men samtidigt delar tanken upp den i en del oro. Hur kommer det att gå, ska detta nya liv få stanna här med oss, kommer jag att kunna/orka ta till mig det nya? Det blir som det blir. Man kan ändå inte sia om framtiden, det har det ju bevisat så många gånger förut.

Lev nu och lev idag!

Vi fick rätt!

I morgon blir det möte på Sös. Det var nästan ett år sedan vi träffade verksamhetschefen. Nu har hon bett oss komma för att gå igenom beslutet på Lex-Maria anmälan från Socialstyrelsen. Det var med hjärtklappning och kallsvettiga fingrar jag öppnade kuvertet i fredags, innan helgen.

Visst hade vi rätt! Svart på vitt. En bekräftelse på att i detta fall har inte vården erhållit oss rätt omvårdnad. Det belystes tydligt de brister på dokumentation och kommunikation som lett till den tragiska utgången. Det var ju det vi visste från början. Men det är med blandade känslor jag tar emot detta besked. Jag kan känna en lättnad av att få svar på alla inbillade frågor som cirkulerat i mitt inre de senaste året. Varje dag. Ut och in. Nu fick jag veta. Jag har inte inbillat mig. Det finns fakta som tydliggör vår händelse. De berömde det noggranna arbete bakom den granskade händelsanalysen. Det var skönt att veta att den blev så detaljerad.

Vad händer nu? Vem ska jag sparka på. Nu finns det befogenhet. Jag har lust att sparka och slå tills fingrarna och tår blöder. Den smärta som jag känner är olidlig. Jag har fått ett konstaterande. Ett konstaterande som visar att inblandad personal har slarvat. Slarvat bort oss. Mig och mitt barn. De tillsammans har vållat till att vi faktiskt förlorade vår nyfödda väntade dotter. Det är helt sinnessjukt. Men alldeles sant. Vi hade kunnat vara miljonärer idag om vi bott i USA. Det känns som vi ibland lever i ett u-land. Detta ska ju inte få hända. Men jag drog nitlotten. Det hände mig. Mig och Kalle.

Det har inneburit all avsaknad av trygghet och tillit. Jag litar inte på någon och jag har inget tålamod. Det får folk ha överseende med.

Nu väntar vi på besked från PSR. Personskaderegleringen. Måtte de ge oss någon ersättning.

Bitter mandel.

Jag är så trött på att vara trött. Det har blivit värre. Tröttheten. Att vara orkeslös. Likgiltig. Och sist men inte minst, bitter. Vilken miserabel gryta.

Fick igår reda på att Socialstyrelsen har fattat ett beslut gällande vår anmälan. Och PSR. Och HSAN. För några år sedan visste jag inte mycket om dessa bolag och myndigheter. Under ett års tid har jag varit ett offer för en anmälan och stått som huvudpersonen. Det har ju inneburit yttranden, nya yttranden, utlåtanden, provsvar, förhör, händelseanalyser med mera. Inte någonsin trodde jag att jag en gång skulle behöva beblanda mig med denna tunga börda och pappersläsande. Allra minst denna väntan.

Vi är kallade till sjukhuset för ett möte, snarare återkoppling i nästa vecka. Jag vet inte om jag vill höra sanningen. Vems sida har de tagit parti för. De är vi mot dem. Vi, små oskyldigt drabbade emot hela vårdorganisationen. Det är oro nätterna igenom.

Igår var jag åter för ett möte med barnmorskan. Jag hade tankar kring ett planerat kejsarsnitt. Jag kände hur hennes blick och tankar talade för besvikelse. Jag kände inget direkt stöd omkring mina frågor. Jag blev inget klokare. Det enda hon tillade i mitt ältande var att ett kejsarsnitt är en bukoperation. Som om jag inte visste det.

Hon hade däremot många argument för en vaginal förlossning. Jag förstår deras syn och sett att se på att föda barn. Kvinnor har fött barn i alla tider och det är det mest naturliga sättet att knyta an till sitt bärande barn på. Att föda naturligt. Jag kan köpa det konceptet rakt igenom. Jag tyckte också så tidigare. Skillnaden är att idag har jag ett bagage där JUST MIN första förlossning slutade i totalt kaos. Det fanns ingen där som det borde göra. Ingen där som hjälpte mig att föda fram mitt barn. Ingen som pushade, ingen som sa avvaktande ord innan krystvärkar. Ingen fanns där. Och jag visste inte hur det skulle gå till. Självklart är jag livrädd att samma sak ska hända igen. Helt självklart. För oss. Det är vi som har blivit felbehandlade. Vi vet väl ändå bäst.

Hon tyckte vi kunde boka ett möte på förlossningen och gå igenom hur det "egentligen" ska gå till. Jag grinade illa och kände en iskall vind klä av mig naken.

-"Egentligen". Ja, just det vi var ju bortglömda mitt under den aktiva fasen. Borde jag inte fått exakt samma omhändertagande som alla andra födande kvinnor. Det är nu strax efter året vår händelse ägde rum på det där sjukhuset. Ta mina känslor och tankar på allvar. Jag är livrädd för hur det här ska sluta. Det är inte många som faktiskt förstår. Mina upplevelser skiljer så otroligt mycket från andra. Jag är jag.

Sura äpplen och beska droppar.

Vardagen fortsätter med sin känslomässiga berg och dalbana. I dag är en sådan där dag när vagnen stupat ner för backen och det borde kittla i magen. På samma sätt som det kittlar, på samma sätt vill jag kräkas. Idag är en dag med tårar och snubblande.

Jag hatar att hata denna orättvisa som drabbar oss levande varelser. Någon gång i allas liv kommer den och knackar på. Det är nog oundvikligt. Bara att nämna några. Döden, obotliga sjukdomar, mobbning, arbetslösheten, krig. Men en av de allra största är nog den barnlösheten. Det har knäckt och kommer knäcka många ovetandes människor.

Jag följer en dagbok. En sorgsen mammas dagbok, om just detta. Efter år av försök och till slut på medicinsk väg lyckats bli gravid. En kamp som ändå slutade i förlust. Nio månader senare föds barnet dött. Frisk men hade navelsträngen runt halsen. Jag hittar inga ord.

Gång på gång efter sin förlust gör de försök som misslyckas att åter igen bli gravida. Alla prover ser normala ut. Hur kan det vara möjligt. Jag läser hennes tankar och ser hennes uppgivna ansikte. Ögon som lyser av förtvivlan. Åren rusar iväg och själva står hon och hennes partner bara och tittar på medan alla andra bildar och formar sina familjer. Det är höjden av orättvisa. Jag kan inget annat än gråta och känna med dem. Jag önskar av hela mitt hjärta att allt vara ett absurt skämt.

Efter att ha läst och läst med ögonen fyllda av krokodiltårar tog jag paus och förberedde min dagliga cappucino. Jag lyckades bränna mig på koppen och rent reflexmässigt så flög den ur handen på mig. Köket fylldes av brun sörja. En god espresso med varm skummad mjölk rann nu högt och lågt. På väggen, på luckor, på golvet. Jag satte mig ner och tårarna kom återigen. Ingen hejd. En kaskad av saltvatten. Ett litet misstag och min värld rasade. Så olycklig jag kände mig i denna stund. Som en kombination av ett surt äpple och beska droppar. Värdelös. All ledsamhet och bitterhet bara rann ur mig.

Soligt.

På vägen hem. Oväntat och så plötsligt. Jag kunde komma på mig själv att jag sjöng med till musiken jag hade i hörlurarna. Det var längesedan jag kunde lyssna till musik på det här sättet. Väldigt längesedan. Jag har inte kunnat slappna av utan mest blivit stressad av ljud i allmänhet. Inte ens mina favoriter har fått fäste. Tänk vad sorgen kan ta överhanden. När man inte ens kan njuta av att lyssna till musik som man egentligen gillar. Då är det riktigt illa.

Idag på hemfärden fick jag äntligen till det. Jag kunde känna en mysig känsla i kroppen där jag plumsade i den kvarliggande snön och den välkomnande solen. Helt ärligt har jag även haft svårt för sådana här dagar. Med solen ska ju glädjen komma fram. Men inte vanligtvis för mig. Idag gjorde den det. Idag kom den.Glädjen. Musiken. Jag nynnande till takten. Jag tänkte på Lillasyster och blev alldeles varm. Jag kände lycka.

Ännu en sömnlös natt.

Vad gör mig sömnlös? Antagligen hjärnspöken. De kommer då och då. Till slut somnar jag in och morgonen därpå är helt upp och nervänd. Tröttheten kommer ikapp mig och jag tvingas vila ett par minuter mitt på dagen.

Just nu, denna natt, är det tema förlossningsrädsla som trängs innanför pannbenet. De senaste dagarna har tanken på olika sätt att föda på väckt denna oro och ångest. Nu kom den. Den var visserligen väntad. Men nu. Det är ju långt tid kvar dit. Förhoppningsvis. Om allt vill sig väl och detta lilla barn väljer att stanna kvar hela graviditeten. Tänk om jag får tillbaka preeklampsin? Det är många tankar som virar in mina hjärnceller till ett garnnystan och bildar trippelknutar.

Jag får ofta höra då omgivningen frågar hur jag vill föda denna kommande gång. Jag har egentligen inte hunnit fundera så ingående på det eftersom sorgen och saknaden efter Lykke har tagit överhanden. Jag har kopplat bort alla tankar av mitt mående kring min nuvarande graviditet och tankarna kring en kommande förlossning. Jag har blockerat allt. Omedvetet. På något vis har jag ju svårt att förankra mig till att jag åter igen väntar ett barn. Jag har varit så uppslukad i min sorg att det är det enda som betytt något. Allt det andra har inte fått plats.

Efter att ha skummat igenom de få böcker jag har härhemma om "att föda" blev jag genast osäker på mina tankar runt detta. Ena halvan av mig säger vaginalt, andra halvan säger planerat snitt. Vad spelar det egentligen för roll. Det viktigaste borde väl ändå vara att barnet föds levande. På vilket sätt är ju i huvudsak inte viktigt. Tycker jag. För vem ska jag bevisa att jag klarar av att föda mitt barn på den naturliga vägen? Jag har ju uppenbart gjort det en gång förut. Då trodde ju aldrig någonsin att det skulle sluta i det trauma och kaos som uppstod. Mitt barn dog i samband med förlossningen den gången. Ofattbart.

Jag känner uppenbarligen en rädsla för att det kan hända igen. Att jag ännu en gång ska förlora mitt barn. På ett eller annat sätt. Men på något sätt. Jag vet inte om jag kan känna mig lugn vid en nästa förlossning efter att ha upplevt det som jag faktiskt gjorde första gången. Jag vet inte om jag orkar med den stressen eller ovissheten en gång till.

Jag måste ta upp det nästa vecka med min barnmorska. Det håller inte länge till.

I morgon gryning har jag ställt väckarklockan till ringning. Det är dags för min avkoppling på Eriksdalsbadet. Jag får se om jag orkar ta mig upp.

Dagens ventiler.

Vi hade ett besök hos vår kurator på sjukhuset i morse. Vi kände båda att det tog emot att åka. Det kändes inte som en bra dag att gå dit. Det var en månad sedan vi var där nu. Innerst inne vet jag att varje besök är nyttigt och har någon slags funktion. Så även denna gång.

Där kan alla känslor och tankar komma fram. Vara levande. Vi blir bekräftade i allt som sägs. Ingenting ifrågasätts och ingenting ändrar form. Varje tanke och känsla får sin plats. Jag kan känna ro i det. Jag blir hörd och jag blir sedd. Jag blir bekräftad. Hon har förmågan att fråga på ett sätt som ingen annan gör. Hon öppnar upp känslor och det blir väldigt laddat. På ett förlösande sätt. Det är skönt att få ut de där tårarna och innersta tankarna. Att hon lyssnar utan att kommentera.

Hemma, med varandra, pratar vi inte i samma termer längre som tidigare. Vi förstår varandra ändå. Men hos kuratorn får vår sorg en annan form. En speciell ägnad tid. En timma som bara går åt samla all smärta och saknad efter vår flicka. Den ger utrymme åt samtal kring omgivningens bemötande och reaktioner. Det finns egentligen inget mönster i våra samtal utan allt flyter samman. Det gamla och det nya. Det negativa och det positiva.

Vissa saker går inte att berätta för någon annan människa. Jag får inte ur mig allt som jag egentligen borde få. Det är väl detta obearbetade som lagras och då vid varje besökstid hos kuratorn kommer upp till ytan.

Det mesta handlar om avsaknad av vännerna. Saknaden av närheten. Besvikelsen och frånvaron samt avståndet som har vuxit. Det är skönt att ventilera dessa faktiskt negativa känslor. Jag vill inte bli ännu mer bitter än jag redan är. Jag vill inte att även detta ska belasta mig och min sorg. Men det i sig har blivit en slags sorg. Det är tungt.

På eftermiddagen ringde en gammal kollega från tiden på Lidingö. Det var ett skönt samtal. Jag vet att hon inte heller har det särskilt lätt. Det är skönt med någon i sin närhet som förstår och samtidigt också själv har det svårt. Vi talar samma språk utan att egentligen ens prata med varandra. Vi ska ses nästa vecka och det är ett möte jag verkligen ser fram emot.

Vissa människor ger och andra bara tar. Vissa blandar och bjuder på dem båda. Dagens ventiler VAR och ÄR båda oerhört professionella. Ibland krävs det livserfarenhet för att hjälpa en medmänniska och ibland inte.

Påminnelser.

Jag har haft min kära vän på besök. Ett besök som varit planerat väldigt länge. Fyra månader och nu var äntligen helgen kommen. Du var efterlängtad och så saknad. Jag levde varje sekund som vi var tillsammans. Kände igen mig själv. Som jag var förut. Jag fick uppleva mitt gamla jag för några dagar. Det var underbart. Tack för att du kom och hälsade på och gjorde mig levande om ens bara för den korta tid.

Vi pratade och pratade. Om den tid som för länge sedan varit och om den tid som nyss lämnat oss. Nutid och tiden som kommer. Vi ventilerade känslor och tankar. Precis så där befriande lätt som man ska känna med sin bästa vän.

När Lykkes namn nämndes och händelsen kring henne kom på tal, var jag tacksam. Det gör inte ont på samma sätt längre. Jag vill ju att människor ska minnas. Jag tror att folk i vår omgivning inte vill göra oss påminda. Att de gör oss ledsna genom att inte prata om det. Så är det inte. Vi kan inte bli påminda på det viset eftersom Lykke alltid är med oss. Vi glömmer inte. Vi blir inte ledsna om ni gör oss ledsna. Vi är ledsna, jämt. Mer eller mindre. Vi blir snarare glada om ni törs. Om ni vågar visa att ni också minns.

Mitt hem är min fristad. Det är sorgens fristad. Där får sorgen finnas, flyga fritt. Här är sorgen naken. Jag är naken. Innanför mina väggar får jag vara mig själv. Jag är normal och jag är trygg. Jag är ärlig. Jag får vara mamma.

Att ta hem andra till min fristad kan vara svårt. Då måste sorgen på något sätt plötsligt gömmas i garderoben. Städa bort sorg och smärta. Tygla mig och vara stark. På med kläderna.

Hemma hos oss finns Lykke. Hemma hos lever hon. Hon finns i varje vrå. I väggar och tak. Hon finns i vår vardag. Hon finns i vår helg och i varje sekund av dagen. Och hon finns på bild. Hon är verklig men hon är död. Bilderna av henne påminner oss om att hon finns. Jag ser min flicka varje dag och jag får vara hennes mamma. Hon är mitt barn.

Det är en smärta att inte få ha Lykke rent fysiskt hos oss. Men det lättar och befriar smärtan något när andra vill och vågar prata om henne som det mest naturliga. Det gör mig glad, inte ledsen. Jag vill ju minnas, inte mörka någonting. Det som har hänt har hänt. Det finns ju ändå ingenting vi kan förändra. Jag är glad att andra ger Lykke utrymme och plats förutom vi. Jag blir istället lycklig när jag faktiskt får tillfälle att stolt berätta om mitt barn och den kärlek hon gett oss.

Likgiltig.

Jag känner vid varje vaknad morgon att någonting fattas. Livet.

Jag plöjde igår igenom två dokumentärer. Dock väldigt olika men handlingen innefattade just livet och dess mening.

Den sköra tråden och Konsten att vara en människa.

De båda på sitt sätt gav mig ansikten till vad vi gör med våra liv. Vi kastar frivilligt bort dem. Vi måste stanna upp innan det är för sent. Människan ångar på och reflekterar inte över sin ohållbara situation. Till slut så kraschar du. Helt oförberett. Till vilken nytta. Du står enbart som förlorare.

Jag sitter i min bubbla och skådar detta skådespeleri. Jag ser deras frammarsch och även deras nedförsbacke. När man en gång stått vid stupet ner till helvetet och fötterna kvar på jorden vill man aldrig mer uppleva denna vansinniga resa. Jag tror nästan alla människor skulle behöva komma dit för att upptäcka sig själva. Se livet snabbspolas bakom ögonlocken och förstå vikten av det sköra livet.

Jag sitter i min bubbla och kan komma ihåg den naivitet jag hade när jag väntade Lykke. Min första graviditet. Jag levde för dagen och kände ingen oro för vad livet kunde ge för vändningar. Jag var naiv. Jag var lycklig. Jag var kär i mitt kommande barn.

Jag vill inte jämföra mig med de människor som inte ser varningstecknen. Min situation blev ju en annan. Men jämförelsen till att stå vid stupet och ha fötterna famlandes kvar på marken är nog densamma. Dessutom bar inte benen mig utan jag snubblade och föll några meter ner för stupet. Långt långt därnere fanns det en glödhet död. Jag vet inte vad det var som gjorde att jag stannade upp i denna oerhörda hastighet. Någonting satte stopp för min nedfart och jag hängde löst men hängde åtminstone kvar. Jag befann mig på en platå där jag kunde andas ut.

Budskapet som jag kan tyda är att jag inte var beredd på att dö. Jag ville inte tillräckligt mycket.

Jag har efter denna absurda resa från det jag ramlade fått mig en rejäl tankeställare. Jag må vara likgiltig men ändå är jag idag betydligt mer observant än tidigare. Jag kan självklart hamna helt ofrivilligt i en liknade resa eller tragedi men kanske vet jag då att jag stannat upp och njutit lite mer än jag någonsin gjort.

Jag är som sagt idag likgiltig till väldigt mycket. Jag tar ingenting för givet. Jag vårdar mig själv och väljer vilka jag vill dela min glädje och sorg med. Jag lever någonting men jag kan kanske inte kalla det liv. Det saknas och fattas någonting. Tids nog kommer det tillbaka till mig. Jag får väl bara vänta och hoppas på det bästa.

Det känns stundtals lite stressande att inte greppa varken tid eller meningen med livet. Kanske måste jag lära mig att bara flyta med. Lära mig att känna tillit till livet igen. Men det är svårt när man har blivit sårad så djupt. Jag kämpar på. Det är allt jag kan göra.

Lillasyster.

Det BLEV romantik. Romantik på hög nivå. Det ÄR kärlek. Kärlek på hög nivå.

Vi lämnade mottagningsrummet med en skön känsla och en ovärderlig lycka. En lillasyster. Vi skulle förmodligen vara lika förälskade om beskedet var en liten bror som vuxit i lugn och stilla takt därinne. Vi har funnit ett namn på vår kommande flicka som redan från början känts som det självklara valet. Det finns inget annat. Det är skönt att veta vem som kommer. Det är inte någon utan det är verkligen HON, Lykkes lillasyster. Hon är så välkommen. Hon är efterlängtad. Lika efterlängtad som sin storasyster var.

Det har länge funnits ett tomrum av mörker som velat fyllas på med nytt liv och ljus. I bröstet. Ett ihåligt skal. Ett vakuum. En längtan. Att föda ett barn, men inte få hålla, vårda, ge liv. Jag kan inte förklara. Rakt in i själen gör det ont. Man vrids ut och in.
Det vakuum som fanns har stillats. En aning. Tomrummet har blivit lite ljusare. Klarare. Det finns något mer att tänka på. Sorgen finns ju ända. Alltid. Varje ny morgon att vakna till är en utmaning. Fortfarande. Hur kommer denna dagen att sluta?

Jag upplevde idag samma känsla jag hade under ultraljudet vi gjorde med Lykke. Det är kärleken till sitt ofödda barn. Stor kärlek. Obesvarad men så evig och så äkta.

Lillasyster har inte ersatt Lykke. På något eller annat vis. Två barn och olika individer. Samma föräldrar. Lika älskade. Lika levande. Lykkes hjärta slog också, tills hon dog. Hon väntades också.

Det kom åter upp för mig att jag väntar mitt andra barn. Det gick också upp för mig att det är två systrar som aldrig kommer att lära känna varandra. Helt ofrivilligt. Orättvisan har slagit ner riktigt hårt. Vi, jag och pappa Kalle har inte bara mist våran förstfödda dotter utan hennes syster har även mist sitt syskon. Det är skrämmande. Det gör ont i mammahjärtat att inte få skåda deras syskonkärlek.

Lykke är inte smärtsam. Sorgen är smärtsam. Jag måste få älska och längta efter mitt kommande barn samtidigt som jag önskar att Lykke fanns. Hon är ju min dotter. Jag har burit henne lika försiktigt som jag gör med hennes nu vaggande syster. Det är en balansgång. Jag balanserar för att få jämvikt. Det är svårt. Ibland tippar den ena halvan tyngst. Jag försöker lära mig hitta ett naturligt sätt att leva med denna balans. Jag insuper all glädje och lyckorus i vardagen som oväntat erbjuds. Jag är glad för de små tillfällena. Som idag. När lillasysters levande gestalt visade upp sin nuna. Det förgyllde min eftermiddag.

Jag måste få älska dem båda.

Mamma går miste om.

Jag har säkert nämnt det flera gånger förut, men tankarna kring det cirkulerar nästintill dagligen. Alla de där egenheterna som händer "första gången" som vi gått miste om och går miste om.

• Första skriket
• Första amningen
• Första blöjbytet
• Första leendet
• Första badet
• Första tanden
• Första riktiga skrattet
• Första riktiga ordet "mamma"
• Första steget

Jag vet ändå att någonstans inom en ganska snar framtid kommer dessa egenheter att upplevas även i vår familj eftersom fler kommande barn ligger med i våra framtidsplaner. Det gör bara i dagsläget väldigt ont i mammahjärtat att se andras barn utvecklas i rasande fart och själv bara stå som åskådare och gått miste om det allra bästa som hänt en.

Fina tvillingmamma.

Jag fick i dagarna veta att en mina nära vänner från studietiden på hudvårdsutbildningen väntat tvillingar. Två efterlängtade pojkar som föddes alldeles för tidigt. De var olika stora och kampen om överlevnad hade börjat. Efter 3 dygn fick den ena pojken vingar och lämnade jordelivet. Kampen om att fortsätta se hoppet hos pojken som kämpade för sitt liv, men i förtvivlan av förlusten av hans tvillingbror hade inletts.

Jag fick veta att nu fem månader efter deras födelse fanns lyckan där med en liten men frisk pojke vid deras sida. Det smärtade att höra deras tragiska händelse men gav mig också känslan av glädje. Det fanns ett liv och en pojke där som faktiskt hade stannat kvar. Liten och skör, men han levde. Vilken styrka. Vilken kämpe.

Mycket kärlek till er. Ni finns i mina tankar.

Såriga kanter.

En olycka, ett trauma, en katastrof innebär ofta livslånga inre skador. Vissa läker bättre än andra men en del får bestående men. När vi förlorade Lykke under de ofattbara omständigheterna så delade sig min kropp mitt itu. Lodrätt. Uppifrån skalpen och ner till bäckenöppningen. Jag kände först ingen fysisk smärta eftersom jag befann mig i chock. Min kropp var bedövad. Ingenting hade framkallat mer smärta eller kunnat påverka mig utifrån. Inne i mitt huvud däremot var det kaos. Jag kunde inte sortera allt som plågade mig. Jag var medveten men samtidigt var jag så orörlig. Jag hade ju ingen känsel i kroppen förutom att jag upplevde den som tung och glatt.

Efter några veckor insåg jag var som faktiskt hade hänt. Mitt öppna kroppssår var fortfarande vidöppet och jag insåg att det skulle ta lång tid att återhämta sig, om det ens var möjligt.

Idag är såret inte lika varigt och infekterat men vilka minnen eller psykisk smärta som helst kan när som få såret att öppna upp sig igen. Sårkanterna är taggiga och sköra och kan inte riktigt sluta sig tätt. Jag har lång väg kvar till läkning.

Jag vill inte säga att händelsen av vår förlust har inneburit någon mening eller lärdom. Men erfarenheten omkring den säger mig en hel del.