Fredag igen…
Helgen har kommit men för mig är varje dag den andra lik. Helgdag som vardag. Måndag och söndag är desamma. Tidigare kunde jag längta och känna den där sköna känslan av att fredagen innebar helg och vi fick vara lediga och bara göra sådant man drömt om i veckan. Sova, mysa och ordna långfrukost. Nu är varje dag en enda lång sovmorgon men utan att vara särskilt utvilad.
En sol i sikte och lite värme gjorde att jag kände för en cykeltur in till city. Befriande känsla att dra fram min fina gräddvita kronan och upp med 3:ans växel. Den skulle behöva lite omvårdnad liksom mig. En uppfräshning som innebär lite av varje. Cyklade Götgatan via pucken, munkbron och vägen förbi Kungliga slottet. Väl framme vid mitt mål, butiken Årstiden, steg jag in med en oväntad härlig känsla som fick mig att köpa den där fina romantiska pläden. Tyvärr slog den där känslan en tvär vändning och blixt från en klar himmel fick jag plötsligt panik. Att mötas av alla dessa människor som stimmade runt, glada i hågen blev mitt utbrott. Satte mig utanför SEB vid fontänen intill Plattan och bara stor grät. Varför detta utbrott?
Pappa mötte snart därefter upp mig och det räckte med hans stora varma trygga famn så var jag räddad från denna oväntade otäcka situationen. Vi satte oss på Pontus i den lilla sol som fanns kvar mellan hustaken under en grön jättepläd och sippade på varsin mellanöl. Våra tankar gick till tiden då vi gjorde mysiga besök till barnmorskan då i förhoppning om att allt skulle gå så bra. Att blicka upp mot barnmorskans fönster mittemot Pontus uteservering var väl kanske inte det bästa valet av ställe. Pappan din var är min lycka idag och utan honom hade denna dagstur till city slutat i bedrövelse.
En sol i sikte och lite värme gjorde att jag kände för en cykeltur in till city. Befriande känsla att dra fram min fina gräddvita kronan och upp med 3:ans växel. Den skulle behöva lite omvårdnad liksom mig. En uppfräshning som innebär lite av varje. Cyklade Götgatan via pucken, munkbron och vägen förbi Kungliga slottet. Väl framme vid mitt mål, butiken Årstiden, steg jag in med en oväntad härlig känsla som fick mig att köpa den där fina romantiska pläden. Tyvärr slog den där känslan en tvär vändning och blixt från en klar himmel fick jag plötsligt panik. Att mötas av alla dessa människor som stimmade runt, glada i hågen blev mitt utbrott. Satte mig utanför SEB vid fontänen intill Plattan och bara stor grät. Varför detta utbrott?
Pappa mötte snart därefter upp mig och det räckte med hans stora varma trygga famn så var jag räddad från denna oväntade otäcka situationen. Vi satte oss på Pontus i den lilla sol som fanns kvar mellan hustaken under en grön jättepläd och sippade på varsin mellanöl. Våra tankar gick till tiden då vi gjorde mysiga besök till barnmorskan då i förhoppning om att allt skulle gå så bra. Att blicka upp mot barnmorskans fönster mittemot Pontus uteservering var väl kanske inte det bästa valet av ställe. Pappan din var är min lycka idag och utan honom hade denna dagstur till city slutat i bedrövelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar