Dagarna efter förlusten.

För exakt ett år sedan gick det upp för mig vad som verkligen hände kvällen innan.

Vi vaknade efter någon timmas sömn med hjälp av sömntabletter och givetvis av ren utmattning. Vi valde att lämna sjukhuset för några timmar och komma hem. Det var fasansfullt att komma hem. Tomt och overkligt. Mycket saker var framplockat för att genast kunna bli använda. Det var verkligen svårt att se allt plockas bort. Men vi valde att lägga ner det mesta av det vi skulle använda i källaren. Det kändes som världen hade gått under och vi var de enda överlevande. Det går inte att beskriva den vreden vi kände då. Vad skulle hända nu?

Vi åkte tillbaka till sjukhuset på fredagen den 16 januari och hade bestämt med kurator M och barnmorska L från avdelningen att närvara vid mötet med vår flicka igen. Vi träffades i andaktsrummet på bottenvåningen. Jag tvekade för ett ögonblick att gå in. Jag ville men samtidigt var jag så svag och skör och jag visste inte hur jag skulle reagera.

Rummet var mörkt och endast lite stearinljus var tända. Där i en fin vagga låg Lykke. Inbäddad med täcke och iklädd den lilla bodyn med tillhörande byxa vi hade klätt henne med. Hon var kall och lite mörk om läpparna. Jag frågade om jag fick ta upp henne och eftersom mina armar darrade av rädsla för vad jag skulle känna fick jag hjälp med att lyfta upp henne. Vi satte oss och jag förvånades över hennes hårdhet om kinderna och dess likstelhet. Det går snabbt att tyna bort.

Vi ville se och känna fötter och händer eftersom jag inte riktigt reflekterat över dessa vackra igenkända delar av kroppen natten då vi faktiskt fick ha henne hos oss.

Jag smekte kinderna och gav henne mina varma läppar i pannan. Mamma är här. Vi är här. Vi är din mamma och pappa. Hon var vacker. Tyst och så vacker, och hon var vår. Vår numera ängel.

"Många sägs ha sett en ängel, jag har hållit en i min famn"

Jag vet inte hur länge vi satt där tillsammans med henne. Vi turades om att hålla henne och vi kysstes och kramades om vartannat. Detta skulle vara vår absolut sista chans rent fysiskt med vårt lilla barn och det var så svårt att verkligen förstå det. Vi skulle behöva lämna henne nu och aldrig mer ses i detta livet.

Jag kommer aldrig någonsin glömma det mötet. Det var viktigt och kändes oerhört speciellt och ingenting jag hade velat ha ogjort. Det var förmodligen det värsta, rent emotionellt, en förälder kan genomföra. Det definitiva avskedet hade ägt rum.

Vi valde att skriva ut oss från sjukhuset och på hemvägen köpte vi semlor. Kalle smed på sin plan med frieri och jag anade ingenting.

Vi tillbringade helgen med min pappa och Kalles mamma. Det var skönt med sällskap och att fler än vi faktiskt existerade.

Dagen igår, Lykkes födelsdag samt dödsdag, gick förhållandevis bra. Några av våra nära skickade sina fina tankar till oss. Det betydde mycket att Lykkes och vår första årsdag uppmärksammades. Tack fina syster för kortet du gjort och tack pappa för kransen med rosor och ljusen du tänt vid graven.

Det första året är över och nu börjar nästa.