Efter att ha läst den tjocka bunten med yttranden och journaler samt ctg kurvor som jag fick hemskickat från HSAN idag, kan jag verkligen känna den där smärtan som jag fasade för skulle komma. De svaren vi fick var ändå i slutskedet de svaren vi trodde vi väntades få. Yttranden från inblandad personal som frånsäger sig allt ansvar och beslut. De antyder att de handlat rätt och inte felaktigt. Många beklagar sig dock och belyser det tragiska som hänt oss.
Helt tom på kraft och vilja. Jag blir rädd. Rädd för att jag hittat på alltihop.
Jag var väl gravid och födde en frisk flicka? Ändå finns hon inte här i min tomma famn som endast skriker efter ljud men framförallt liv. Vem kan jag lita på. Inblandade läkare, barnmorskor och sköterskor skakar på huvudet och går vidare. Jag blir jag psykiskt sjuk av denna inbillning eller finns det verkligen ingen som kan stiga fram rakryggad, som ansvarar för denna plågsamma tid av sorg. Ingen vill bekänna sin skuld. Vem var det då som ansvarar för detta gigantiska misstag så att du lämnade oss alldeles för tidigt. Jag vill inte ha en syndabock att naken hänga ut men var finns själen hos dessa människor som frikänns i detta tragiska öde. Var det kanske ödet som bestämde. Var det redan förutbestämt att just vi skulle utsättas av detta helvete.
I Sverige ska det mycket till innan man som läkare inom vården blir fråntagen sin legitimation samt få en varning eller erinran. Det har medierna tydligt belyst de senaste veckorna. Var går egentligen gränserna för att få igenom en anmälan. Vi offer är överlämnade åt slumpen och det tar tid att lära sig acceptera deras brister. Kan man bli annat än likgiltig? Varför existerar dessa myndigheter överhuvudtaget. Vems sida står dem på?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar