Kuratortid i förmiddags. Sovit dåligt hela helgen så att äntligen ta igen det och fått sova istället hade känts bättre. Väl inne på Margaretas rum var det ganska skönt att sitta där ändå. Pappa var inte med idag. Jag ensam som vanligt. Det är så jag känner mig. Ensam och övergiven. Hade en fundering på Margaretas initiativ att besöka avdelning 63 efter mitt samtal idag men hade funderat från förra mötet tills idag och nu kändes det inte alls som det var aktuellt. Pappa tyckte att vi kunde skjuta på det och gå dit och göra ett besök när allt med minnesstunden var över och provsvaren från obduktionen hade kommit. Jag höll absolut med honom.
Morfar ringde idag och berättade att Glimåkras stenhuggeri kan ta sig an gravstenen. Allt för kalaset av 5600 kronor. Det är ju rena rånet. Jag hade ingen aning men hade verkligen inte tänkt att det skulle vara så dyrt. Den lilla fina sten vi hittade i Morfars trädgård. Den hade ett likt rosa skimmer och vi tyckte båda att det var den finast funna. Tänk att man ska behöva leta upp en gravsten till sitt barn. Det är ju bara för sjukt. Morfar erbjöd sig att betala men det känns verkligen så fel. Hade han istället kunna erbjuda oss en ny barnvagn hade jag mer än gärna tackat men att ta emot en betald gravsten blev lite stort. Förlåt mig, jag vet att han menar väl men det här kändes inte rätt i hjärtat. Jag måste ju betala min egen dotters gravsten. Det är ju jag som vill ha dig hos Mormor, inte någon annan.
Nu är det en ny kvinna som handlägger mitt fall på PRS. Kerstin. Lät som en ung kvinna och behaglig på rösten. Hon hade lämnat ett meddelande på mitt telesvar. Jag hoppas så innerligt på en ersättning ifrån dem. Jag orkar inte överklaga och få stå till svars och behöva hävda min rätt till upprättelse. Jag har nog med min tunga sorg och allt vad det innebär. Hela mitt liv har ändrats. Från en dag till en annan, från glasklart till nattsvart. På en minut var allt tomt.
Det närmar sig 4 månader sedan vårt möte blev avsked. Det känns som igår samtidigt som upplever det som om det aldrig existerat. Du har existerat för oss men händelsen, där och då på sjukhuset och tiden efteråt verkar leva sin egen tid och vi står som åskådare på en läktare och bara hoppas på att den gräslige matchen snart är över. Vi får gå hem och stänga dörren och hoppas att på löpets rubriker lyder: Gårdagens match ska omspelas.
Det är den sanna verkligheten och tyvärr går inte gårdagen i repris även om jag hade gjort precis vad som helst. Om jag kunnat spela om matchen hade jag definitivt spelat på en mer taggad och högst kontrollerad nivå.
Morfar ringde idag och berättade att Glimåkras stenhuggeri kan ta sig an gravstenen. Allt för kalaset av 5600 kronor. Det är ju rena rånet. Jag hade ingen aning men hade verkligen inte tänkt att det skulle vara så dyrt. Den lilla fina sten vi hittade i Morfars trädgård. Den hade ett likt rosa skimmer och vi tyckte båda att det var den finast funna. Tänk att man ska behöva leta upp en gravsten till sitt barn. Det är ju bara för sjukt. Morfar erbjöd sig att betala men det känns verkligen så fel. Hade han istället kunna erbjuda oss en ny barnvagn hade jag mer än gärna tackat men att ta emot en betald gravsten blev lite stort. Förlåt mig, jag vet att han menar väl men det här kändes inte rätt i hjärtat. Jag måste ju betala min egen dotters gravsten. Det är ju jag som vill ha dig hos Mormor, inte någon annan.
Nu är det en ny kvinna som handlägger mitt fall på PRS. Kerstin. Lät som en ung kvinna och behaglig på rösten. Hon hade lämnat ett meddelande på mitt telesvar. Jag hoppas så innerligt på en ersättning ifrån dem. Jag orkar inte överklaga och få stå till svars och behöva hävda min rätt till upprättelse. Jag har nog med min tunga sorg och allt vad det innebär. Hela mitt liv har ändrats. Från en dag till en annan, från glasklart till nattsvart. På en minut var allt tomt.
Det närmar sig 4 månader sedan vårt möte blev avsked. Det känns som igår samtidigt som upplever det som om det aldrig existerat. Du har existerat för oss men händelsen, där och då på sjukhuset och tiden efteråt verkar leva sin egen tid och vi står som åskådare på en läktare och bara hoppas på att den gräslige matchen snart är över. Vi får gå hem och stänga dörren och hoppas att på löpets rubriker lyder: Gårdagens match ska omspelas.
Det är den sanna verkligheten och tyvärr går inte gårdagen i repris även om jag hade gjort precis vad som helst. Om jag kunnat spela om matchen hade jag definitivt spelat på en mer taggad och högst kontrollerad nivå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar