Lilla buset har börjat ge ifrån sig tecken. Livstecken.
Igår var vi åter igen kallade för ett besök med vår läkarkontakt. Hon ville väl bara veta och höra att allt stod i sin ordning. Fanns det någonting vi ville ha hjälp med? Lite framtidsplaner kom också på tal. Än så länge ligger vi lågt med att planera in för mycket. Jag vill kunna leva nu, här idag och inte ta ut negativa oroande tankar och känslor i förväg.
Igår var även dagen då du min flicka skulle vara elva månader. Snart ett år har gått sedan vi fick dig samt förlorade dig. Det var en tung dag. Däremot vägde det korta snabba ultraljudet upp det saknade i mottagningsrummet på sjukhuset. Vi fick båda se dig, du lilla syskon därinne. Betydligt större än för tio veckor sedan och just det där tickande levande hjärtat. Det befriade oss lite lycka och glädje.
Nästa vecka är det dags för det stora rutinultraljudet. Spännande men ängsligt på samma nivå. Vi längtar att få veta lite mer. Information och tydliga besked har för oss fått en helt ny innebörd numera.
Jag ringde HSAN och PSR i förra veckan. Handläggningstider ligger omkring 8-10 månader. Nu har vi passerat de magiska månaderna och vi väntar ivrigt på svar. Jag är samtidigt oerhört tacksam att det finns människor som åtar sig vårt fall och vår fullständiga olycka. Det kanske är positivt att det tar sin tid att få ett svar och beslut. Kanske det är vår tur att få rätt och få upprättelse denna gång. Vi vill dra högsta vinsten när det gäller ersättning om det nu är till någon tröst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar