Det är nu idag den 15 juni. 5 månader sedan du lämnade oss. Lämnades i chock och förtvivlan och fick dessutom inte lära känna dig. Det är skrämmande var händelsen målas upp i bilder bara jag sluter ögonen. Det är en filmrulle som snabbspolas men tillbakaspolas lika snabbt och vissa scener blir stillbilder. Sitter där på näthinnan som ett hårt skuret ärr som ärgat fast.
Varför fick du ingen mössa på dig? Jag hade ju tagit med en liten i din storlek, en röd och en randig. Det glömdes bort. Du behövde den inte. Du var lika varm som din mamma alltid är. En mössa hade tagit bort bilden från ditt näpna vackra ansikte. Huvudet, handen och foten var de enda mjuka hud jag fick känna av dig. Så mjuk och len och du var min. Min nyss födda dotter. Det kommer ingen att få ta ifrån mig. Även om jag ibland måste nypa mig i armen för att fatta vad som hänt mig. Jag har faktiskt blivit mamma. En stolt mamma men en oerhört ledsen sådan till skillnad från andra olyckligt vetandes.
Det har gått 5 månader som sagt och jag känner en stark fysisk längtan till en nyfödd. Det värker så oerhört i hela själen. Vi vill så gärna få ett syskon till dig och det gör mig så ont att känna mig besatt av det. Att planera en graviditet är lättare sagt än gjort och när menscykeln är ur spel är man inte så nära heller. Kroppen signalerar sorg och utesluter alla fertilitetshormoner. Jag mår uppenbarligen inte bra eftersom mensen dröjer och graviditetstesten blinkar negativt. Det är tungt att vara besatt.
Vågen står på 49,6 kg och jag är trött som en seg flodhäst. Orkar inte äta och känner ingen hunger.
VI har pratat om en resa. Åka ifrån denna menlösa vardag och få hämta lite nya krafter. Vi behöver solen och lite D-vitaminer för att orka den instängda svarta kommande hösten Det regnar som aldrig förr och det är måndag den 15 juni. Åh, vad jag vill bort härifrån.
Varför fick du ingen mössa på dig? Jag hade ju tagit med en liten i din storlek, en röd och en randig. Det glömdes bort. Du behövde den inte. Du var lika varm som din mamma alltid är. En mössa hade tagit bort bilden från ditt näpna vackra ansikte. Huvudet, handen och foten var de enda mjuka hud jag fick känna av dig. Så mjuk och len och du var min. Min nyss födda dotter. Det kommer ingen att få ta ifrån mig. Även om jag ibland måste nypa mig i armen för att fatta vad som hänt mig. Jag har faktiskt blivit mamma. En stolt mamma men en oerhört ledsen sådan till skillnad från andra olyckligt vetandes.
Det har gått 5 månader som sagt och jag känner en stark fysisk längtan till en nyfödd. Det värker så oerhört i hela själen. Vi vill så gärna få ett syskon till dig och det gör mig så ont att känna mig besatt av det. Att planera en graviditet är lättare sagt än gjort och när menscykeln är ur spel är man inte så nära heller. Kroppen signalerar sorg och utesluter alla fertilitetshormoner. Jag mår uppenbarligen inte bra eftersom mensen dröjer och graviditetstesten blinkar negativt. Det är tungt att vara besatt.
Vågen står på 49,6 kg och jag är trött som en seg flodhäst. Orkar inte äta och känner ingen hunger.
VI har pratat om en resa. Åka ifrån denna menlösa vardag och få hämta lite nya krafter. Vi behöver solen och lite D-vitaminer för att orka den instängda svarta kommande hösten Det regnar som aldrig förr och det är måndag den 15 juni. Åh, vad jag vill bort härifrån.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar