Efter en lång fika med E, K, F och pappa kom vi åter hem igen till tomhetskänslan och ängslan. Inte på hela tiden hade du, min Lykke nämnts och inte heller hade de frågat oss hur vi faktiskt mår. Jag blir så tom på energi. Helt uttömd på att ingen verkar vilja veta vardagens misär eller hur utredningen går. Det är säkert svårt att ta in att vi faktiskt varit med om en fruktansvärt tragisk upplevelse. Vi har ju just blivit föräldrar men vi fick inte behålla dig, vår efterlängtade dotter. Vi är ju ungefär som vanligt så det kanske inte märks hur illa man mår inombords.
Vi pratade idag om alla andras bebisar. Om att T är gravid igen och om hur illa hon mår. Hur synd det är om henne eftersom hon är sjukskriven på grund av detta. Det måste naturligtvis vara väldigt jobbigt att må så illa under hela dygnet men jag är ganska egoistisk i detta läge. Det är ju OSS det är synd om. Vi har förlorat vår nyblivna lilla familj. Det är fan så mycket större. Jag kan bli så ledsen när jag tänker på allas prioriterande tankar hit och dit.
Ännu en kväll att somna till efter tårar av olyckan. Olyckan att inte få vara mamma och pappa. Vi vill ju så gärna vara en familj som alla vill träffa och bry sig om. Nu frågar knappt någon hur vi har det längre…
Vi pratade idag om alla andras bebisar. Om att T är gravid igen och om hur illa hon mår. Hur synd det är om henne eftersom hon är sjukskriven på grund av detta. Det måste naturligtvis vara väldigt jobbigt att må så illa under hela dygnet men jag är ganska egoistisk i detta läge. Det är ju OSS det är synd om. Vi har förlorat vår nyblivna lilla familj. Det är fan så mycket större. Jag kan bli så ledsen när jag tänker på allas prioriterande tankar hit och dit.
Ännu en kväll att somna till efter tårar av olyckan. Olyckan att inte få vara mamma och pappa. Vi vill ju så gärna vara en familj som alla vill träffa och bry sig om. Nu frågar knappt någon hur vi har det längre…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar