Vi hämtade dig i den lilla fina vita urnan med ditt namn Lykke, ingraverat. Den långa bilresan till Växjö från Stockholm var mörk och med mycket ångest och obehagliga känslor.
Dagen D var kommen och pappa och jag befann oss på mormor Elisabeths grav klockan 11 på förmiddagen. Regnet hängde i uften men på något sätt kändes det som det kvittade. Vi hade bestämt oss för att vara ute allesammans oavsett väder. Ute, runt mormors och din kommande plats här på jorden.
Alla dina och våra bästa fanns hos oss just då. Jag möttes av din älskade mosters tårfyllda ögon och med ett ansiktsuttryck som kunde få vem som helst alldeles sänkt genom den blöta marken vi stod på. Nattens regn hade gjort att hoppet för den lilla stund med alla runt din plats gjorde sig påmind om att komma när som helst.
Handens fem fingrar, skriven av Peter Lemarc, gjorde sig hörd genom högtalarna. Det är en beskrivande text som vi med egna ord gärna velat förmedla själva.
...ett är solen, ett är molnen, ett är polstjärnan bakom molnen, ett är hopp och ett är tro, handens fem fingrar vaggar dig till ro..
Lykkeliten, vaggvisa följdes tätt därefter. Pappa, jag och farmor kunde melodin och de andra sjöng med med texten i sin hand.
DIkten jag, din mamma läste var ett stycke skrivet av Lasse Berghagen. Jag ville så gärna med mina egna ord läsa något som jag själv skrivit men pennan ur min hand föll hela tiden til golvet och jag insåg till slut att mina ord kan inte sammanfattas till en enda dikt. Då hade jag stått där fortfarande och läst. Orden hade inte räckt till helt enkelt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar