Hårlocken blev mitt sista möte.

Tidigt i fredags morse kom jag på min hårlock. Hårlocken som jag sparat när jag nyligen klippte av mig mitt långa hår. Frisörskan som nämnde att den brukar sparas av föräldrar som just mist sitt barn. Jag skulle spara den och lägga på kistan till kremationen. Jag ringde min kurator och frågade om min flicka skickats iväg till kyrkogården. Ville bara försäkra mig om att kunna komma förbi och lämna hårlocken. Jag hade glömt bort att nämna hårlocken för kuratorn så detta var inget som var bestämt. Ett samtal senare fick jag svar på att kremeringen skulle ske idag, fredagen då jag ringde. Slängde mig i bilen och for till kyrkogården. Blev mött av en man som ledde mig in till ev avskilt rum. Jag kom i grevens tid. Där inne låg hon. I den lilla vita. Satte mig på knä och la hårlocken på kistan. Jag trodde aldrig att jag skulle få möjligheten att komma så nära en gång till. En stunds närvaro, några ömma ord och en puss på kistan. Vad var det som gjorde att jag kom på hårlocken just den där morgonen? Att jag hann dit och faktiskt ta ett sista avsked. Timman därpå hade det varit försent. Försöker intala mig om att det var min dotters önskan att vi skulle få ett sista farväl. Tårar av orättvisa..