Innan den 14 januari 2009 hade jag inga större problem med livet och dess vardagsbestyr. Jag gillade att ha många aktiviteter och gladde mig oerhört att träffa gamla och nya vänner. Jag ville lära mig nya saker och lärde mig snabbt om inte utrymme fanns. All den tid efter den 14 januari, den där ödestiga natten då vi förlorade vår älskade nyfödda, förändrades allt. Det var som alla inlärda beteenden och minnen bara raderades. Att befinna sig i den chock som den oförberedda händelsen ledde till var som att själv bli ett litet spädbarn. Kalle fick se till att jag åt, klädde på mig och nästan till och med gick på toaletten. Det var som att lära sig alla dessa normalt sett vanliga rutiner från början igen. Jag började om från noll i alla avseenden. Jag gick in i en identitetskris och visste inte vem jag egentligen var. I 9 månader hade jag gått och förberett mig på en ny tillvaro, ett liv som förälder. I det skede när mattan rycktes bort under fötterna och vi föll tillbaka i ett svart hål utan minsta skymt av botten, då förlorade jag mig själv. När jag till slut landade handlade hela tillvaron istället om att bygga upp mig själv.
Att duscha första gången efter hemkomsten från sjukhuset fick en ny innebörd. Det var inte lika varmt och härligt som det brukar kännas. Allt annat än skönt. Det var som att skölja av min enda kroppskontakt med mitt barn. Den där hud mot hud känslan skulle aldrig någonsin mer infinna sig. Jag kan fortfarande känna den känslan när jag idag 11 månader senare stiger in i duschen. Förlamande.
Att laga något ätbart kändes väldigt svårt. Allt blev i sin enkelhet. Jag kunde äta makaroner morgon, lunch och middag. Det dröjde länge innan dammsugaren hittade ut ur städskåpet första tiden. Jag orkade helt enkelt inte. Det var så oviktigt och menlöst. Varje kontakt med någon utanför lägenheten kändes skräckslaget. Första besöket i affären, fösta telefonsamtalet... Allt som gjordes första gången kändes så främmande och utlämnande. Jag skakade i kroppen varje gång jag gjorde något igen för första gången. Allt blev stress och oro.
Jag saknar närvaron av den verklighet som vi förberedde oss för. Den verkligheten är borta. Den försvann bokstavligen på ett ögonblick. Värme, upprymdhet, glädje och förväntan förvandlades på en sekund till en grym kyla. Vi kastades ner till en botten av något obeskrivbart. Därefter... Mörker. Ändlös sorg. Förtvivlan. Ofrivilligt tvingades vi in i en annan värld, som i en mörk mardröm. Men man vaknar aldrig.
En vädjan om svar till alla varför frågor. Frågor som vi aldrig kommer få svar på. Men man lär sig leva med det på något underligt sätt. Jag får ibland frågan om "Hur överlever man"?
Jag vet ärligt talat inte. Man överlever väl för att man måste. Vi tar allting en dag i sänder.
Idag, nästan 11 månader efter det olyckliga har vi börjat om och försöker dagligen att pussla ihop vårt liv. Inte till det liv som vi hade innan utan till det nya och de vi blev när vi fick ett annat perspektiv att titta ut på. Tidigare i våras, såg jag nog världen utanför genom en tjock glasvägg. Jag betraktade världen utanför på mitt sätt men livet jag levde gjorde jag på min sida väggen. Idag vågar jag göra småsteg utanför min sida glasväggen men ännu är jag fortfarande nybörjare.
Att duscha första gången efter hemkomsten från sjukhuset fick en ny innebörd. Det var inte lika varmt och härligt som det brukar kännas. Allt annat än skönt. Det var som att skölja av min enda kroppskontakt med mitt barn. Den där hud mot hud känslan skulle aldrig någonsin mer infinna sig. Jag kan fortfarande känna den känslan när jag idag 11 månader senare stiger in i duschen. Förlamande.
Att laga något ätbart kändes väldigt svårt. Allt blev i sin enkelhet. Jag kunde äta makaroner morgon, lunch och middag. Det dröjde länge innan dammsugaren hittade ut ur städskåpet första tiden. Jag orkade helt enkelt inte. Det var så oviktigt och menlöst. Varje kontakt med någon utanför lägenheten kändes skräckslaget. Första besöket i affären, fösta telefonsamtalet... Allt som gjordes första gången kändes så främmande och utlämnande. Jag skakade i kroppen varje gång jag gjorde något igen för första gången. Allt blev stress och oro.
Jag saknar närvaron av den verklighet som vi förberedde oss för. Den verkligheten är borta. Den försvann bokstavligen på ett ögonblick. Värme, upprymdhet, glädje och förväntan förvandlades på en sekund till en grym kyla. Vi kastades ner till en botten av något obeskrivbart. Därefter... Mörker. Ändlös sorg. Förtvivlan. Ofrivilligt tvingades vi in i en annan värld, som i en mörk mardröm. Men man vaknar aldrig.
En vädjan om svar till alla varför frågor. Frågor som vi aldrig kommer få svar på. Men man lär sig leva med det på något underligt sätt. Jag får ibland frågan om "Hur överlever man"?
Jag vet ärligt talat inte. Man överlever väl för att man måste. Vi tar allting en dag i sänder.
Idag, nästan 11 månader efter det olyckliga har vi börjat om och försöker dagligen att pussla ihop vårt liv. Inte till det liv som vi hade innan utan till det nya och de vi blev när vi fick ett annat perspektiv att titta ut på. Tidigare i våras, såg jag nog världen utanför genom en tjock glasvägg. Jag betraktade världen utanför på mitt sätt men livet jag levde gjorde jag på min sida väggen. Idag vågar jag göra småsteg utanför min sida glasväggen men ännu är jag fortfarande nybörjare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar