lördag 28 april 2012

Den arga fasen.

Vi har kommit hem.
Efter 7 veckor med fotbojan till sjukhuset så är vi äntligen utsläppta. Hemsjukvård väntar i ytterligare några veckor men vi är ändå hemma. Det är skönt. Obeskrivbart.
Liten Levi är dubbelt så tung i vikt sedan han föddes och det är en märkbar skillnad. För oss. Andra ser honom som den minsta människan i världen. Men visst. Han är liten. Väldigt liten.

Jag är medveten om min trötthet. Kanske är det den som påverkat mitt humör och min känsla för att vara arg på allt runt omkring. Jag går och känner mig arg för att jag inte kunde behålla mitt barn längre i magen än vad jag gjorde. Arg för att just vi fick ligga på det där sjukhuset och ingen annan jag känner. Arg för att jag missat hela mars och den vårsprickande april.
Jag är så trött så jag somnar stående. Min pojke behöver sondmatas för att han inte orkar amma. Det är jag gruvligt arg för. Just för att det är så fruktansvärt tärande att göra det 8 gånger dygnet, när man helst av allt vill ge honom mitt bröst.
Mina bröst värker. Jag pumpar och pumpar. Jag kan den där hemlånade apparaten utan och innan. Där,  ligger ett oerhört stort gap med ångest och bitterhet. Jag hatat den där satans pumpapparaten. Helst av allt skulle jag vilja slänga den till sopbilen som kommer på måndag. Nära att ge upp. Allt detta pumpande för att bibehålla mjölk som min pojke kan behöva den dagen han visar sig nyfiken och stark för att amma.
Jag är arg på Levi. Stundtals. För att han är så liten och medtagen. För att han inte visar att han vill äta. Framförallt är jag arg på mig själv. Jag har så tunt och skört tålamod och ger mig inte själv chansen att invänta. Jag vill att tiden ska gå snabbt, som så många andra vill att tiden med en nyfödd ska stå stilla. Där är inte jag. Jag är bara trött och arg arg.

tisdag 17 april 2012

Paus.

En fin klok vän skickade ett meddelande till mig.
"Ibland måste man bryta ihop för att orka gå vidare."
Idag är sannerligen en sådan dag.

måndag 9 april 2012

Neonatal.

Det var kvällen innan Levi föddes. Sköterskan knackade försiktigt på dörren. Hon kom från neonatalavdelningen. Avdelningen där barn som föds förtidigt eller bebisar som är påtagligt påverkade efter förlossningen, ligger. Några ligger kvar bara någon dag. Andra bebisar ligger kvar många långa veckor. Veckor som blir till månader. Utanför rullar vardagen på. Människor åker till jobbet, träffar sina vänner och njuter av ett varmt härligt bad. Därinne, på den just nu besökta avdelningen, verkade vardagen stå stilla. Bara viskandes sköterskor, dunkel belysning, fördragna gardiner och övervakningsapparaturer. Vakuumet i all utsträckning.
Vi var förberedda på att Levi skulle komma dit. På Neo. Ligga där bredvid 2 andra barn i detta nu. Han skulle ju födas snart, inom några timmar. Närmare bestämt tidigt på morgon därpå. 11 veckor tidigare än vad som var tänkt. Herregud. Det var min tanke. Vad skulle detta innebära.
Sköterskan visade oss runt. Mina tårar trillade när jag såg de andra föräldrarna, vars barn låg i kuvösen bredvid. Nu var det snart vår tur. Vår pojke skulle också vara här. Vi skulle också likväl andra föräldrar, bosätta oss här och vaka över vår lilla pojke. Förhoppningsvis. Förhoppningsvis så skulle han vara så stark för att överleva. Men om allt nu gick vägen, hur länge skulle vi vara fastkedjade i denna nya värld? Där och då var allting högst oklart.

Det var mycket ny information att ta till sig. Överväldigande. Overkligt och samtidigt skrämmande. Jag har fortfarande inte förstått hur snabba beslut som egentligen fattades och hur vi slutligen hamnade här. På Neonatalavdelningen i Helsingborg.
Från ett vanligt besök hos barnmorskan, fredagen den 9 mars till att vakna lördagen den 10 mars med en nyfödd liten Levi som flyttats från mammas mage till den varma fuktiga kuvösen i rum 2 på Neo.
Det blir inte alltid den start man har tänkt sig.