Stanna hos oss.

Det är en inre röst som viskar orden inne i mitt huvud. "Stanna hos oss".

De kommer när jag ska lägga Nike inför natten. Det är lite som mina sista bilder av Lykke som alltid kommer upp när jag lägger mig. Ord och bilder som har fäst sig och ger sig tillkänna vid just sänggående. Alltid. Det spelar ingen roll hur trött jag än är.

Jag fick ett besked om ett dödsfall häromdagen. En mamma med svår obotlig cancer. Jag känner så för dem. Det gör ont att förlora någon. Inte ens med ett besked om ett kortare liv för att sjukdomen sätter stopp gör en förberedd på känslan av att förlora. Det är ett starkt ord. Förlora. Jag är en dålig förlorare. Såväl i spel som i verkliga livet. Jag lever med så starkt. Begreppet tar upp stora delar av min vakna tid.

Oavsett vilket öde som tar ens liv, sjukdom eller olycka, så är det så fruktansvärt hårt. Vi ska begrava Kalles farfar den 14 januari. Han var sjuk och gammal. Han hade ont och led nog in i det sista. Kanske ville han bara ge upp sitt liv. Jag tror han insåg att att hade levt klart även om hans sista önskan var att leva här och nu. Jag går i en stark tro om att vi alla människor gör allt för att överleva till varje pris. Ingen vill väl egentligen dö. Åtminstone inte om man får välja. Och i bästa och de flesta fall behöver man inte välja. Dödsdagen infaller hos alla, förhoppningsvis till himmelen dit alla för eller senare anländer. En del lever ett långt liv, medan andra inte ens får se dagens ljus.

Alltså infaller en begravning på Lykkes dag. Kanske är det lika bra det. Familjen är då samlad och vi kan besöka hennes plats. Hennes viloplats. Till skillnad från farfar Sven så fick Lykke ett kort och händelselöst liv. Det kommer bli en tung dag i många avseenden. 14 januari närmar sig.

Jag blundar, kysser Nikes panna ömt och viskar. "Stanna kvar. Stanna hos oss"

2 gånger för mycket.

Det har hänt en gång förut. Med 10 dagars mellanrum. Kräkkaskader. I mängder. Igår hände det igen. 3-4 timmar efter lunch och vila så satte det ohämmat igång. Och när vi trodde allt hade kommit upp så fortsätter hon. Till slut fanns det inget mer innehåll i den lilla magsäcken att tömma utan hon såg sin chans att somna av ren utmattning.

Jag ringde BVC idag. Talade med en av sköterskorna. Berättade min story och ville ha rådfrågning om det kunde handla om födoämnesallergi. I detta fall fisk. Båda tillfällena har hon faktiskt ätit fisk och jag sökte som en galning igår efter information på nätet om just allergi för detta födoämne. Kräkningar fanns absolut med som en kraftiga symtom då kroppen vill göra sig av med allt det protein i födan som den är allergisk mot. Med informationen drog jag min egen slutsats som vanligt att hon lider av allergi. Evigt. Livet ut.

Min fråga till sköterskan i morse var om det fanns möjlighet att komma och göra ett pricktest. Tydligen är hon för liten och hennes råd var enbart att utesluta alla fiskrätter för en tid framöver. Kanske det inte alls är allergi. Kanske var det maginfluensa men inga andra symtom har påvisats. Men orolig som jag i allmänhet är för Nike så vågar jag inte ta några som helst risker. Jag måste få veta med detsamma vad som är fel.

Efter hennes anfall tidigare igår blev natten lite oroligare än vanligt. Täta uppvaknande. Inte mycket sömn för en skör liten mamma som vill sitt barn väl. Bröstmjölken börjar verkligen sina så jag vet inte om hon får i sig någonting överhuvudtaget de gånger hon kallar på mig och vill ligga tätt intill. Hon somnar om efter en stund och får fortsätta sova på min arm. Lilla hjärtat mitt.

Det smärtade oerhört att se henne klökas och kräkas i sådana mängder. Kroppen fick en annan slags form och styrka och hennes lilla näpna ansikte var ilsket rött. Tårarna rann medan mina kom efteråt. Av ren chock. Av ren ängslan.

Hon har varit lite sämre på att äta och dricka nu på morgonen efter. Oron för att hon fortfarande inte mår bra ligger där. Men jag får bara avvakta och låta henne vila så hon blir piggare.

En ynka erinran.

Det närmar sig jul och det närmar sig 2-års dag. 14 januari. Då blir det 2 år sedan vi för första gången fick mötas. Mötet som blev brutalt kort på grund av sjukhuset brister och slarv. Det är snart 2 år sedan vi fick säga adjö. Det blir även andra julen utan henne. Året dessförinnan låg hon tryggt vaggandes i min mage. Då visste vi inte vad vi knappt en månad senare skulle komma att stå inför. En mardröm som blev verklighet.

En dag och datum som alltid kommer sitta som ett knivskarpt minne i mitt brustna hjärta. 14 januari 2009. Dödens dag. För det är lite så det känns. Jag känner inte lycka inför årsdagen. Den är förknippad med så mycket smärta och allra helst vill jag nog radera den dagen. Det som borde blivit den bästa dagen i ens liv vill jag radera. Den dagen då mitt första dotter föddes. Det känns grymt att känna så och det gör ont att känna som jag gör. Ändå vill jag inte glömma.

Beslut från HSAN har anlänt till Särögatan. Hem till vår nya adress. Den som ligger långt ifrån Stockholm där allting hände. Här har vi ett annat liv. Ett liv som är präglat av sorg och blotta minnen med distans.

En läkare har fått en erinran som disciplinpåföljd. Bristen av handläggning och innebörden av att inte fullgjort sin skyldighet i yrkesutövningen ledde till en erinran. En gniden liten mesig erinran som inte leder till någonting. Men ändå. Det är åtminstone en bekräftelse på att min anmälan gick igenom. En bekräftelse på att allting gick fel på grund av nonchalans. Felet är varken ringa eller ursäktligt och bör föranleda disciplinpåföljd i form av en erinran. Så löd beslutet.

Vi anser väl egentligen att alla de anmälda borde fått någon form av disciplinpåföljd. Ska vi överklaga eller bara nöja oss med deras beslut? Orkar vi? Var hän leder det?

Kanske ska vi bara avsluta detta kapitel av våra liv och börja bearbeta och acceptera. Jag inser att jag måste acceptera situationen. Hon kommer inte tillbaka. Ingenting kan minska det hål av tomhet som sjukhuset dragit in oss i. Våra själar måste läkas för att orka några år till. Jag känner mig redan 10 år äldre av denna ödesdigra resan. Jag har inga krafter kvar till att anstränga mig. Jag är så trött på att vara vaken och känna tyngden av sorg och bitterhet. Kanske hade jag tänkt och känt annorlunda om Lykke varit sjuk och ändå lämnat oss. Kanske hade jag då kunnat accepterat hennes död. Jag är så oerhört trött. Jag är 30 år fyllda och redan gått miste om ett barn. Kanske ska jag bara acceptera denna eviga trötthet som är ett bevis på vad livet förövat mig på.

Med detta sista beslut är på något vis denna resan av anmälningar och ouppklarade frågor avslutade. Sista kapitlet är läst och kvar är en blank tom sida. Denna resan har på något vis hållt Lykke levande. Vi har väntat på beslut och ersättning och ursäkter. Nu verkar det som det är över. Nu är hon död på riktigt. Död för alltid.

Det känns som vi borde stänga dörren och gå vidare. Just för att orka några år till. Tyvärr är det inte så enkelt. Jag kommer aldrig att kunna lägga locket på. Det finns där. Varje dag. Nu har det snart gått 2 år och jag antar och förbereder mig på att det kommer kännas lika ångestfyllt varje jul och varje födelsedag.

En erinran leder inte till någonting. Tyvärr. Men jag inser ändå att det hade inte räddat mig från den förtvivlan över förlusten av vår flicka.

Jag sväljer min gråt och går in och hämtar Nike som just vaknat.

...utan att fälla tårar.

Jag känner ett lugn över att Nike växer och blir större. Hon drar ifrån sin syster med livslängder för varje ny morgon. Det är en märklig men helt naturlig vardag. Hon är till synes frisk och ingenting gick fel vid hennes födelse. Hon fick möjligheten att följa med oss. Hem till oss. Jag har ansträngt mig för att allt ska flöda så smärtfritt som möjligt.

Tålamod. Det försvann totalt den dagen som jag förlorade mig själv. Jag såg den sina, likt en vattenpöl i öknen tills det inte fanns en droppe kvar. Att förlora sitt tålamod gav sig uttryck på många olika vis och situationer. Det fanns ingen tid att ödsla på att ens försöka hitta det igen. Jag orkade inte kämpa. Jag fann inte styrkan till att ens anstränga mig.

Idag försöker jag sakta hitta tålamodet igen. Jag lever i nuet och vågar inte tänka för långt fram och på så vis kan jag finna ett visst uns tålamod för stunden. Det finns ju värre saker som kan hända i jämförelse med att damen på Hemköp stoppar upp hela kön för hon slutligen kommer underfund med att hon inte har pengar med sig när hon ska betala. Jag inser det komiska i situationen och sväljer mina påbörjade morrande ljud. Det finns värre saker att tappa tålamodet för.

Jag hade en hemsk dröm natten tills idag. Jag skulle meddela min kära far som just nu befinner sig i Thailand, att Nike hade dött. Av vilken anledning kommer jag inte ihåg. Drömmen är högst oklar men just meddelandet till min egen pappa var stark. Skulle jag vänta att berätta tills han var tillbaka på juldagen eller borde jag säga sanningen rakt ut. Jag såg framför mig hur han tog emot beskedet med stark smärta. Det gjorde ont att ännu en gång behöva lämna ett så sorgligt besked. Ett besked utan att fälla tårar. Det fanns inga tårar. Jag hade styrkan att kunna uttrycka mig på ett behärskat sätt. Har jag blivit så skarp?Så skarp att jag inte ens bryr mig om att Nike skulle lämna oss. Hemska drömmar. Var kommer ni ifrån? Försvinn om nätterna tack. De räcker att dagarna gör mig påmind om vår verklighet.

Det börjar bli dags att Nike får sova enbart i sin egen säng nu framöver. Vi hade en diskussion om det. Vi kan båda, Kalle och jag, vakna under natten och känna ett obehag att vi lagt oss över henne. Vilket är sant och mycket väl skulle kunna hända. Men det får inte hända.

Lilla bus vaknar mycket under natten och det känns bekvämast att låta henne ligga kvar i vår säng. Men efter vår diskussion i morse känner vi annorlunda. Lilla bus får läggas tillbaka i sin säng för säkerhetens skull. För att åter igen mötas när solen har vaknat.

Jag gråter mycket glädjetårar om dagarna. Nike skrattar och det framkallar så mycket lycka. Det frigör så mycket lust till livet. Livet med henne.

Nike blir 7 månader.

Igår blev Nike 7 månader. Jag låg och funderade kvällen innan på hur mycket jag har varit ifrån henne sedan hon föddes. Jag räknade ut att det handlade om några enstaka timmar. Sammanlagt. Jag har haft svårt för att lämna mig ifrån henne. Jag har inte velat. Det har gjort ont i hjärtat att lämna henne ens för ett par minuter. När hon sover har jag längtat tills hon vaknar. Längtat efter ett leende, en par ögon som lyser med kärlek och en nacke att känna hennes värme alstra från och inandas hennes doft. Den är underbar. Hon är fantastisk. Lilla fina Nike har blivit stor.

Tittar jag på bilder från det att hon föddes och framåt kan jag knappt förstå att hon varit så liten. Nätt och tafatt. Hon har förvandlats till en egen individ, en person med stark egen vilja och mycket nyfikenhet. På livet.

Jag kan komma ihåg hur jag i början när hon nyss anlänt, osäker jag var. Jag längtade till denna tid där jag befinner mig nu. När vardagen ser lite annorlunda ut. Då, när vi skulle förstå varandra och kunna kommunicera. Där är vi nu. Vi kom hit. Vi är här nu.

Nu längtar jag vidare. Jag vill visserligen inte att tiden ska gå så fort men jag ser ändå fram emot när hon blir större. Äldre och ännu mer klok. När vi kan utbyta samtal som ger handling. Jag ser fram emot att alltid vara bredvid henne. Att lära mig av henne och att hjälpa henne att utvecklas.

Jag bakade en liten tårta till Nikes månadsdag. Jag hade en skön känsla i kroppen och jag kände verkligen för att fira henne just idag. Kanske skulle vi fira oss, Kalle och mig, för att vi har fått möjligheten att vara med henne i just 7 månader. För oss är det stort. Att få vakna jämte Nike varje morgon är stort. Himmelskt och nästan overkligt.

Idag tittade vi på Lykkes foto som hänger på väggen. Vi sa godmorgon och jag inväntade Nikes uttryck. Hon tittade länge på sin syster innan hon gav ifrån sig ett ljud. Det hade varit spännande att få ta del av hennes tankar till fotot på sin syster hon såg. Själv berättade jag att det är storasyster och att hon heter Lykke. Det rann tårar från min kind när jag ansträngde mig för att säga just de orden. En märklig känsla. Och overklig.

Minnen i kartonger.

Det har blivit mycket uppackat sedan vi flyttade men ännu står flertalet kartonger orörda. Jag river och sliter i en ny kartong varje dag. När jag hinner. Jag vill inte klaga men Nike hindrar min fart. Jag har visserligen inte bråttom till att bli klar men eftersom vi går här hemma dagarna i ända ska det bli skönt att få det färdigt. Ett hus har alltid projekt så färdiga lär vi väl aldrig bli ändå.

Igår öppnade jag lådan som jag våndats så för att öppna. Lykkes låda. Alla foton, alla minnen låg där och spärrade upp sina sorgsna ögon på mig när jag försiktigt vågade riva upp kartongen. Kartongen har legat instängd i ett förråd under sommaren samt hösten då under tiden bott i Malmö. Nu kom tårarna. Tillbaka då allting hände och vände på samma gång. Det mörka och hårda ögonblicket som förändrade vårt liv. Sjukhus, rullstolen, vaggan, ångesten och utmattningen. Vår fina flicka. Det var längesedan jag såg fotona på dig. Stilla med sneda vilande ögon och så lik sin syster. Tårar fick falla. Hejdlöst.

Välkommen till ditt nya hem. Nu hänger ditt fot och handavtryck och vilar lugnt jämte min huvudkudde. Alldeles nära intill. Jag klappar lilla fotot med din nakna kind och kysser dig sedan godnatt. Välkommen hem till oss, nu är vi äntligen hemma. Nu ska Nike få se och känna på dig, fråga efter dig och en dag också lära sig säga godmorgon och godnatt.

Du älskade och saknade...

I mitt ekorrhjul.

Det finns så många OM BARA och OM INTE.

Jag funderar fortfarande i samma cirkel. Ett varv för att sedan vända igen och tänka samma väg tillbaka. Tanken leder ingenstans. Det blir bara tomma hypoteser som inte får ett svar. Jag blundar och vill hitta en öppning, ett svar på det blinda, det tomma. På alla "om bara" och "om inte." Sanningen är i detta fall stygg. Olyckor och orättvisan är också stygg. Det kryper inte fram något heligt eller gott ur den här sorgen. Jag hatar det.

Ordet OM är starkt. Jag hatar det ordet. Det är nämligen just det som alla mina mardrömmar och tomma frågor börjar på. I många av de stim av tankar i min hjärnsubstans simmar även ordet VARFÖR. Jag läser innantill beslut från Socialstyrelsen och PSR:s motivering och kan fortfarande inte förstå hur allt ens kunnat inträffa. Ledordet är brister och slarv under pågående handlingsplan. Ett barn dog. På grund av slarv. Mitt barn. Det var mitt barn som dog. Det räcker inte med att säga att det bara blev så. Kanske inte konstigt att jag vill reda ut min cirkel där OM och VARFÖR överlappar varandra.

På riktigt.

Nu är vi installerade i vårt nya hem. Det känns härligt. Skön varm känsla i magen. Vi trivs trots det berg av flyttkartonger som vi radat upp längs väggarna. Nikes rum står orört. Vi har ännu inga möbler som rummet ska fyllas med. Det känns konstigt och overkligt. Overkligt att vi äntligen fick vårt hus och att vi faktiskt fick flytta in med en extra familjemedlem. En flicka som en dag ska få sitt eget rum. Det är nästan för stort för att förstå. Jag lever i en slags paranoid värld där jag inte riktigt verkar fatta att vi faktiskt är tre som bor här. Jag kan ibland till och med få känslan att Nike inte är min dotter. Jag fick ju en dotter som lämnade mig och efter det så är det som jag inte riktigt kan ta till mig att jag faktiskt är mamma. Nu, på riktigt.

Nike har varit sjuk igen. Förkylningen ligger där som en tickande bomb som när som helst detonerar upp. Kommer och går. Hög feber och en mamma som blir orolig. Jag förstod tydligen inte tidigare att barn blir sjuka. Det är lättare att acceptera att andras blir det men inte sina egna. Mitt hjärta värker när hon är ledsen. Det sköra hjärtat orkar inte ta hand om sjukdomar också. Det räcker med den tunga sorg och saknad det redan bär på.

Det slår mig om morgnarna, det slår mig om kvällarna. Det slår mig egentligen när som helst på dagen. Tanken om att det kunde varit Lykke som hade bott med oss i huset. Det hade kunnat vara hennes rum som vi inväntat att måla i hennes älsklingsfärg och byggt fina dockhus till. Jag blir så fruktansvärt ledsen när jag känner den tomma önskningen flyga bort mellan mina ögonfransar. Tänk vad lyckliga vi hade varit utan all denna sorg.

Får man säga så? Att jag inte är lycklig. Jag borde ju egentligen vara det. Jag sover om nätterna bredvid mina två livlinor och jag får skratta om dagarna. Men det känns inte tillräckligt.

Det var längesedan jag kunde gråta som jag gör nu. Jag har inte haft tid. Nu har jag det. Tid. Tid för att gråta.

Nattsudd.

Jag hade sett fram emot att åka till Göteborg. Träffa vännerna som också fått små pojkar och flickor och självklart finaste syster med familj. Oscar och Melker. Mina busar.

Tre nätter utan pappa. Det måste gå.

Någonting känns oroligt under onsdagen. Nike gnäller och kniper med magen. Vill inte äta, vill vara i famnen, vill inte vara i famnen, sover men vaknar lätt. Jag väcks jämte en febrig dotter. Hög feber. Den har slagit till igen. Denna gången var jag inte lika orolig men att vakna av att sitt barn är ledset och inte kan tröstas är ingen spännande match. Jag orkar egentligen inte att gråta men tårarna kommer hejdlöst. Inte nu igen. Jag vill inte åka till akuten och sjukhus för att kolla henne. Men jag måste ju. Tänk om det är något allvarligt.

In till barnakuten. Det kryper i kroppen att åka dit. Jag hatar det. Sjukhus tar liv. Jag litar inte på någon där. Ändå säger mitt förnuft att vi måste åka. Jag är ju så vansinnigt rädd för att mista henne så jag plågar mig mot min vilja att faktiskt besöka en läkare. Två timmar senare får vi åka hem. Eller rättare sagt hem till min syster.

Två läkarstudenter var frågvisa men noggranna. Läkaren som högsta tuppen var nonchalant utan handslag men var kort och uppriktig. Kanske lika bra det. Att få det överstökat. Nike var febrig men ingen bakteriell åkomma kunde konstateras. Hon är förkyld rakt igenom men frisk i öron och svalg. Kanske är det en vanlig virusinfektion. Det är förkylningstider och det är väl bara att inse att ens barn blir sjuka. Jag inser det nu. Och det behöver inte vara någon fara. Det är bara mitt psyke som spelar mig galen av tankar att vara nära döden så fort man får feber.

Febern fortsatte och vi behandlade med alvedon. Tempen sjönk en aning och hon upplevdes piggare men febern fortsatte. I tre dygn utan egentligen några andra symtom.

Idag är hon feberfri men fortfarande förkyld. Nätterna är jobbiga. Vi sover knappt någonting. Jag somnar dagtid nästan stående. Nike har börjat äta igen och jag känner att vi kanske går åt rätt håll. Det friska.

Nu är vi tillbaka i Malmö igen och vi flyttar in i huset i Rydebäck till helgen. Det kommer bli något nytt. Vi behöver komma till ro. Bland våra egna ting och tankar. Till havet och naturen. Det ska bli skönt att flytta från stan.

Vi har längtat efter pappa. Nu är vi tillsammans igen. Och jag kan äntligen få lite avlastning och en gnutta sömn. Vi behövde komma tillbaka. Det är skönare att vara två om en liten tjej. Det är skönt att dela på ansvaret. Ensam blir det alldeles för tungt.

Nätterna är värst.

Dagarna flyter numera fint. Nike och jag har fullt upp med att utvecklas i vår relation och det tar tid. All min tid. God tid. Jag gör det för annars vet jag ärligt talat inte om jag orkat stå ut. Tankarna flyr ibland iväg åt och blir motsträviga. Men jag är lycklig med henne. Hon gör mig alltid glad. Får mig på bättre tankar.

Nu närmar sig vintern och kvällarna blir mörkare för varje dag som går. Det blir snabbare kväll vilket betyder att natten blir längre. Det känns i alla fall så. Det vill säga mer tid att tänka och grubbla. När alla andra sover och jag ligger sömnlös finns det olidligt många tankar där som påminner om de mest obehagliga stunderna jag upplevt.

Jag vantrivs i mörkret. Då är allt svart och stilla. Ljudlöst. Nästan livlöst. Jag kan fortfarande inte sluta ögonen utan att tänka på henne. Om Lykke.

I natt när jag höll Nike i min famn, sovandes efter ett måls amning slog mig tankarna hårt. Sista gången jag höll Lykke i min famn. Hon såg ut som hon sov. Men hon var kall. Hon var död. Det lilla mörka andaktsrummet och bara vi tre. Kalle, jag och Lykke. Det som skulle bli så bra. Istället byttes värme och glädjetårar ut till chock, förtvivlan, kyla och tomhet. Det är med smärta jag minns den stunden. Den allra sista fysiska närheten. Då och för alltid. Samtidigt vill jag komma tillbaka och uppleva. Leva om den stunden. Bara för att säga några små saker. Att få känna lite till. Få henne tillbaka. Tillbaka till oss. Det är som om jag inte fattar att hon inte kommer tillbaka. Som om hon är utlånad tills vidare. Det som tyvärr dykt upp i tankarna är även att vi endast har fått låna Nike. På obestämd tid. När som helst kan döden dyka upp igen. Jag vill inte tro det, jag får inte tro det och jag borde inte tro det. Men det är ibland svårt att hålla isär mardröm och verklighet.

Jag drömmer mycket nu. Om nätterna. Starka, dramatiska drömmar. Om död och uppståndelse. Jag drömmer mycket om mamma. Så mycket som jag fått osagt. Jag försöker stoppa tiden och upplever att hon fortfarande finns. Jag vaknar sällan helt utvilad i hjärnan på grund av de spöken som härjar fritt i mitt inre.

Knäpper upp.

Jag har ett barn för lite. Så är det. Inget påhittat och ingen mardröm. Så är det.

Vi kommer alltid att vara en familjemedlem för lite. Oavsett om vi får ett helt fotbollslag med ungar så kommer det alltid att saknas en. Det kommer alltid finnas en extra matchtröja som tyvärr aldrig kommer användas. En som alltid blir uppropad men som inte svarar. En som alltid får en egen födelsedag firad men som inte ens själv närvarar. Det är vårt saknade barn jag pratar om. Det är i vår familj det ALLTID kommer saknas någon. Och det är just henne. Lykke.

Jag hatar det. Jag svär och gråter. Det hjälper inte. Jag hatar att det inte hjälper att gråta och vara arg. Tvärtom, det blir nästan bara värre.

Det är en ekvation som inte går ihop. Att vi faktiskt har två barn men bara ett lever med oss. Det är svår mattematik.

Jag har alltid varit dålig på matte. Särskilt minustal. Att förlora ett barn och att leva med ett annat är att befinna sig under ett matteprov och du inte kan svara ärligt på sista frågan. Ska det vara plus eller minus?

Tyvärr känner jag att min familj nu och i all framtid alltid kommer befinna sig på minus. Idag kan kan prata om och nämna att min familj består av oss fyra utan att känna rädsla. Dock känner jag minustalet klia mig i nacken. Jag berättar att Nike har en storasyster men som dock inte längre lever med oss och det känns helt rätt. Inte själsligt rätt men viktigt att poängtera. Jag knäpper upp alla knappar och blottar mig för den som vill höra. Det gör att familjens minustal drar lite mer åt plus. Men jag hatar det fortfarande. Jag hatar att ens behöva öppna mina läppar på vid gavel och säga sanningen. Inte för att jag skäms. Inte alls. Utan för att det är min vardag och min plågsamma verklighet. Den grymma sanningen. Jag hatar det!

Ett hjärta.

En helg. Korta besök hos nära och kära gjorde oss lite varmare inuti. Fyllde på med kärlek och gradvis tajtare vänskap. En helg går fort. På torget handlade jag det finaste av hjärtan jag kunde finna. Ett hjärta att lägga hos Lykke och mamma.

Vi åkte förbi gravarna. Jag nämner dem i plural då de faktiskt ligger på samma plats men har en vardera sten. Hjärtat valde jag att placera i mitten, mellan dem. Det kilades fast och den tomma platsen utan växtlighet fylldes igen med just vårt hjärta. Så perfekt och vackert.

Jag rensar oerhört mycket när vi besöker Lykkes grav. Tömmer mig på de lagrade tårar som om de bara väntat på att få trillas. Alla känslor rinner ur mig. Jag blir tom av energi och totalt orkeslös. Som om jag sprungit ett maraton. Jag kan ha spänningar i flera dagar efteråt. Vi tände några ljus och som vi hoppade fick lysa och inte släckas av alla himlens regndroppar. Kanske tårar, kalla det vad du vill.

Prisad äro jag.

Jag följer dagligen mina medsystrars bloggar om förändringar som gett livet en annan innebörd, orättvisor och kampen om att fortsätta trots att vi mist våra små efterlängtade barn. Jag är inte ensam om att behöva ventilera min sorg och blotta mina innersta mörka tankar. På något vis känns det inte lika obehagligt svårt att dra den tunga last som river mina axlar röda då jag delar många av mina känslor med alla dessa fina samt oskyldiga utsatta människor.

Idag, till min stora förvåning såg jag att min egen blogg fanns med som nominerad till en av de 7 som är värd ett pris och fått en utmärkelse. En av mina medsystrar som valt att nämna just mina ord och tankar är Jenny som bloggar på JEN IN REAL LIFE. Jag läser hennes sida nästan dagligen då hennes tankar och känslor matchar mina egna i många avseenden. Hon har liksom jag förlorat sitt barn, sin pojke. Idag bär hon tappert en fin lillasyster i famnen.

Tack Jen! Du har ett stort varmt hjärta.

I priset ingår att berätta 7 saker om sig själv och skicka utmärkelsen vidare till 7 andra meningsfulla bloggar.

Jag vill härmed gärna tacka en en gång och säga att utmärkelsen gav mig bekräftelse på att någon stannat upp och lyssnat. Mitt budskap har fått en varm bekräftelse.

Jag ska fundera på mina 7 egenheter och på vilka 7 bloggar jag vill prisa. Jag återkommer snart med besked.

Paus.

Jag skäms att behöva säga att jag är så fruktansvärt trött. Jag skäms över att säga att jag ibland vill ge upp och lägga mig under den högsta högen med löv och krypa ut när jag har fått sova och har lite mer energi igen.

Jag har valt att sälja mina ord och tankar till denna bloggen som en ohemlig dagbok. Jag kan uttrycka mina innersta mörka känslor och min vantrivsel till sorgen. Men ibland kan jag även ge den påfyllning med ljusare dagar och lyckliga slut. Och tacksamt är väl det. Jag skulle förmodligen inte varken orkat stå enbent eller samspråkat med andra människor om det inte vore för att det faktiskt tillkommer lite lättare dagar med kärlek och hjärtliga skratt.

Jag lever i praktiken idag ett gott liv. Jag och mina nära och kära är friska och jag har en underbar familj och syskonlika vänner som lever tätt intill vid min sida. Jag har lyckats få till ordet trivsel i min vardag men framförallt är jag rik. Rik på erfarenhet som gett mig styrka och kärlek. Styrkan vill jag helst inte dela med mig då jag anser mig behöva den när de grå och mörka dagarna oväntat dyker upp. Kärleken däremot kan jag med glädje dela med mig av. Mest till dem som förtjänar en dos.

Jag har börjat leva igen. Jag är tacksam över att min kropp orkade resa sig. Jag hade just förlorat mitt barn och jag behövde leva ut den frustration det innebar. Jag har varit arg och förbannad. Dessa känslor finns där ännu men till skillnad från tidigare kan jag nu hantera dem. När Nike flyttade in i mage släppte mycket vrede och jag började skymta ljuset i mörkret. Sakta började jag leva igen. Jag började förstå att det finns fler att kunna ämna sin kärlek åt. Jag hade tydligen ett större hjärta än jag trodde var möjligt.

Denna helgen har jag kunnat lägga min sorg lite åt sidan. Jag har fått tiden till att fylla på med positiv energi. Jag har skrattat och jag har gråtit. Tillsammans har båda dessa en väldig kraft. Ett gott recept. Om man får skratta orkar man gråta och tvärtom. Jag måste få tacka en av mina absolut närmaste vänner för denna härliga helg.

Tack Lina för att du finns vid min sida och tack för att du gav min sorg en tillfällig paus. Jag upplevde att jag kröp ur lövhögen och istället sneglade på den i ögonvrån.

Sorgen har inga genvägar.

Jag tänker ibland tillbaka på den föräldrargrupp som vi deltog i månaderna innan Lykke var planerad att komma. Det vill säga senhösten för två år sedan. Kalle var väl inte så överförtjust i tanken på att följa med men för mig var det viktigt att vi gick dit tillsammans. Det var ju faktiskt teoretiskt sett VI som väntade barn. Vi skulle TILLSAMMANS göra föräldrarollen åt vår kommande flicka.

Vi var ett gäng på 10 par som träffades i gnista och glädje om vad som väntade oss alla. Många fina, mysiga blivande mammor och pappor följdes åt. Alla väntade sitt första barn. Bebisarna skulle dyka upp endast med några veckors mellanrum. Alla var vi nyfikna och hoppfulla. Jag undrar ibland om något av de andra paren gått liknande öde som vi till mötes. Sannolikheten är obefintlig. Det föddes 10 små barn det året. Alla dem med föräldrar från samma föräldragrupp. 1 barn dog. Det var mitt barn. Jag förstår fortfarande inte de orden. 1 av 10 barn dog. Det är fortfarande 1 för mycket.

Vi har många i vår närhet som är under utökning av familjen. Fler barn bakas och planeras komma inom snar framtid. Jag inandas lite ny luft för att få tanken att cirkulera fritt. Jag vill så gärna kunna glädjas åt dem. Jag vill känna lycka liksom de gör. Men jag kan inte. Vid varje nytt tillfälle, vid varje ny omgång jag får beskedet att det bakas en ny bebis blir jag tom. Ledsen och samtidigt förtvivlad. Vad är det för känslor?

Kanske vågar jag inte hoppas på det bästa. Det är som om jag förutsätter att det ska misslyckas. Jag rullar tanken snabbt på tungan och sväljer lika kvickt ångesten. Kanske vågar jag inte ta ut segern i förskott. Men när väl matchen är igång så vet man ju aldrig innan hur den ska sluta. Seger eller förlust.

Vi har hittills spelat två sådana matcher. Matcher i graviditet. En slutade i förlust. En slutade i seger. Mina referenser borde vara tillräckliga. Nike är ju ett levande bevis på att man faktiskt kan vinna också. Även om vägen dit var brokig och svår. Däremot gör vinsten av henne mig påmind om vad vi förlorade. Jag kan inte radera och ersätta just de känslorna. Förlusten, liksom sorgen har inga genvägar till försoning med motståndaren.

Det är idag 1 år och 9 månader sedan vi förlorade vår första spelade match. Det går inte en dag utan att jag tänker på Lykke. Jag sluter mina ögon för natten och det sista jag gör är att känna sorg efter henne. Blandade tankar. Jag önskar mig henne tillbaka.

Änglar kan leva, änglar kan dö.

Vi fick ett paket med tillhörande kort när Nike hade anlänt till familjen. På kortet stod det:

Till er ängel.

Jag förstod snabbt att vännen som skrivit inte alls tänkte på benämningen ängel som jag gjorde. I dennes värld var Nike en liten ängel som landat hos oss och tillförde oss lycka. Tanken var kanske inte genomtänkt utan skriven som en gest om att vara välkommen till oss som en skänk från ovan.

För mig är betydelsen av änglar de som inte längre finns ibland oss men som vi ändå kan känna med hjärtat. De lever i en annans sfär. I något som kanske inte finns eller rent av på andra sidan. För oss är Lykke en ängel. Vår, alldeles egen ängel. En liten och tyst, sovandes ängel. Bilden av hennes är skarp.

För mig är änglar inte alltid levande. Tyvärr.

Vi pratar gärna om att vi har änglavakt när olyckan visat att det kunde gått utför. Vi talar gärna om att änglar är de snälla människorna som ställer upp och visar medmänsklighet. Det kan vara ens bästa vän, sin syster eller sin egen mamma.

Jag har själv uttalat mig många gånger om denna betydelse då jag tidigare tyckt att änglar stod för det fina, varma och hjärtliga. Det gör det fortfarande men idag då jag mist de betydelsefulla liven som stått vid min sida så får änglar en annan betydelse. Änglar som faktiskt levde men som dog. Det är lite svårt att acceptera.

Den 22 februari 2009 fick jag ett meddelande av en fin gammal vän. En dikt skriven från hjärtat och texten löd:

"En flicka kom till jorden. Så väntad, så älskad, så liten, så skör

En ängel kom och hämtade henne. Så oväntat, så plötsligt, så orättvist, så tyst

Den lilla flickan följde med ängeln

Nu finns hon i himlen där hon vakar över sin mamma och pappa"

Det är något visst med barn som sover. Det innebär trygghet, stillhet och lugn. Man kan sitta och bara titta väldigt länge på ett barn som sover.

Samtidigt är det något visst med att ett barn som sover kan lika gärna vara död. Ett sovandes och ett dött barn är skrämmande lika. Alla känner inte så. Jag kan känna det ibland. Bilden jag har av Lykke som faktiskt är död men ser sovandes ut ger mig kalla fingertoppar. Känslan är obehagligt lika. Det kunde lika gärna ha varit tvärtom.

Jag kan inte titta till Nike tillräckligt många gånger då hon faktiskt sover. Jag måste komma riktigt nära för att lyssna till hennes nästan obefintliga nätta andetag för att förstå att hon är min levande ängel.

Små änglar. Jag har en levande och jollrandes ängel som ligger tryggt i min famn. Jag har även en tyst, stilla och död ängel som vilar på min bara axel.

Hål för saknad.

Hur lagar man ett brustet hjärta?

Hur lagar man en sårad och förlorad själ?

Går det någonsin att sy ihop skarvarna täta igen? Mitt svar är naturligtvis - nej. Tiden läker inte alla sår men de blir kanske något blekare. Just nu, för att fortfarande hålla mig till sanningen, är att ärren lyser tydligt från insidan och ett ultraljud skulle säkert avslöja att mitt hjärta se ut som en hushållsost med stora hål. Hål som bildats av sorg. Sorg efter alla som jag mist och älskat. De två som stått mig allra närmast. Min egen mamma och mitt eget barn. De finns inte mer vid min sida. De största hålen i hjärtat är saknaden i från dem och för att det inte blev någon fortsättning. Deras liv tog slut men även en liten del av mig. Jag kämpar för att hålla det vitalt. Jag kämpar och hoppas på att hålen kanske någon gång ska fyllas med glädje och värme. Just nu cirkulerar blodet i hjärtat runt av lycka för Nike och hennes Pappa. Kanske kommer de tomma svarta hålen fyllas igen med nya glada minnen och fina upplevelser. Jag hoppas innerligt att det blir så.

Mina hål i hjärtat fylldes inte igen helt i och med att vi fick Nike men med henne i min vardag gör hjärtat inte lika ont längre. Med henne får mitt liv en annan innebörd och en avgörande mening igen.

Första förkylningen.

Nu är den här. Nikes allra första monsterförkylning. Hög feber, tät näsa och gubbhosta. Nätterna har varit ängsliga och mycket vaket. Jag har knappt sovit en blund på två dagar. Det är nästintill oundvikligt att skydda sina små liv ifrån faror och sjukdomar. De uppkommer ändå. Man kan ju inte isolera sig helt från omvärlden.

Vi åkte in till barnakuten i lördagskväll då vi ombads att komma in om Nikes feber kommit tillbaka. Hennes vita blodkroppar har stabiliserat sig och hennes immunförsvar tyder på att det reagerar på hennes förkylning. Ändå kunde jag inte slappna av för ens vi hade fått ett läkarutlåtande. Vi åkte hem helt utan behandling och jag fick nöja mig med svaret att återkomma om febern steg ytterligare.

Jag har i två dygn lusläst allt jag kommit över om feber. Febern i sig är ju bara en indikation på att kroppen måste försvara sig. Feber är ett gott tecken på sjukdom helt enkelt. Jag hade fått för mig att feber var något allvarligt och nu var döden nära. Hemska tankar. Plågsam hysteri.

Nikes allmäntillstånd är idag bättre. Hon visar gnista och kärlek. Hon orkar hänga med i fina melodier och nyfiket kramar hon om nallen hon har liggandes jämte i sängen. Kanske ska jag slappna av lite och istället inse att hennes första förkylning är på väg att försvinna.

Äntligen har hon hittat lyckan och tryggheten i napp. Som vi har tränat men hon har inte fattat hur hon ska använda den. Nu har det lossnat. Det har underlättat den här förkylningen betydligt. Kanske blir vi inte av den nu när vi lyckats introducerat den. Nåväl... bara hon är nöjd så är jag likaså.

Citat.

Jag ville aldrig veta hur det känns att hålla i en kall liten hand.

Nu vill jag istället aldrig glömma den känslan.

Tung men ändå viktlös.

Kanske är den regelbundna amningen. Kanske är det den kroniska tröttheten. Kanske är det fortfarande sorg och förtvivlan efter Lykke som tar mina kilon. Eller så kanske jag vantrivs.

Jag känner mig så fruktansvärt trött och orkeslös och samtidigt mätt på energi. Jag har tappat lust och jag har ingen motivation. Jag tappar hår. Men framförallt tappar jag vikt. Mina ynka graviditetskilon har sedan länge försvunnit och nu går jag på reserverna. Jag trivs inte alls med att försvinna så här.

Ändå äter jag som aldrig förr utan går allt som oftast med en tugga mat i munnen. Jag är hungrig och törstig om vartannat. Det är det enda jag orkar nu för tiden. Äta. I mängder. Men var tar all näring vägen?

Jag får ideligen höra hur liten jag blivit. Jag nästintill försvann ur min kropp både psykiskt och fysiskt när vi förlorade Lykke. Jag rasade i vikt. Skrämmande. Dit ville jag aldrig mer återgå. Men nu är jag åter i vågens fälla. Kanske blev flytten från Stockholm en större omställning än jag kunnat ana. Kanske beror det inte alls på det. Kanske beror det ändå på att Nike nu jagar all min näring och tar allt hon behöver. Det är det kanske värt?

Jag är bara lite ängslig att det är något i mitt lilla omlopp som inte är som det ska. Jag måste ju orka hänga med och vara delaktig i Nikes nya värld. Just nu går jag på reserver och lever på hoppet. Och kärleken. Jag lägger tanken"KANSKE" åt sidan ett tag och tuffar vidare i mitt vakuum.

Jag tänker på Lykke.

Jag tänker på Lykke med värme. Med kärlek. Med utsträckta armar för att snudda vid henne. Jag tänker på henne med glädje för att hon fanns till. Jag tänker på henne med tacksamhet för att jag fick uppleva henne och med stolthet att få vara just hennes mamma och med ödmjukhet för allt jag lärde mig av henne. Jag tänker på Lykke med innerlighet och allt jag borde fått ge henne och drömmande för hur våra liv skulle sett ut med henne ibland oss.

Jag tänker också på henne med saknad. Och sorg. Jag tänker på henne med förtvivlan över den orättvisa som drabbade oss. Med tomhet över att aldrig någonsin få se henne växa upp. Ibland tänker jag på henne med oerhörd smärta. Jag tänker på henne undrande på hur våra liv skulle sett ut.

Jag tänker på henne i det stilla. Jag tänker på henne varje dag. Tiden för henne inte längre bort ifrån mig. Hon finns alltid nära. Alltid.

Alltid.

Förståelse.

Det är i dagarna, 1 år och 8 månader sedan vi förlorade vår älskade Lykke. Det är alldeles nyss men ändå så nära. Det har även gått en tid sedan jag för första gången klev in i rummet där andra föräldrars famnar också var tomma fanns samlade. Samtalsgruppen via Spädbarnsfonden. Däribland de andra ledsna och förtvivlade människorna föddes empati och jag kunde äntligen förstå ordet död. På djupet. Samhörighet.

Jag tänker ofta tillbaka till den tiden och då med värme. Så mycket hjälp och stöd. Så viktigt och betydelsefullt. Mitt behov att gå att prata i samtal med andra människor har stillats. Det behovet finns inte mer. Men jag vet att det finns många där ute som just nu befinner sig i den akuta förtvivlan och bottenlösa sorg som jag egentligen nyss gjorde. De behöver också fälla tårar tillsammans med sina systrar och få hjälp att gå vidare. Att få känna sig förstådd mitt i den stormigaste delen av sorgen. Det hjälper, en liten stund. Det hjälper en i alla fall att förstå att man inte är ensammast på jorden om detta bisarra öde. Det finns fler som förlorat sina älskade efterlängtade små barn.

Min solvända brosch sitter säkert på min jackas axel. Den som står för stöd till forskning om plötslig sspädbarnsdöd och andra oförklarliga frågor om varför små barn dör innan de ens hinner se världens ljus. Min brosch bär jag för att visa min förståelse för andra drabbade och givetvis min egen sorg och orättvisa. Även om anledningen till att vi miste Lykke var under helt andra omständigheter. Men jag bär den och jag bär den med styrka.

Ett samtal.

Vi är just hemkomna från vår resa. Den som tidigt i våras var så efterlängtad. Vår resa till Barcelona.

Värmen gned fram svetten och det fanns få skuggplatser. Det var en obehaglig tryckande statsluft med oljud från all tung tät trafik och människor som skulle fram. Storstad i all ära men det kändes tungt att bära med oss Nike i detta nya högljudda land. Det måste vara svårt att sortera alla dessa intryck för en fyra månaders liten varelse som är van vid sin trygga hemmamiljö med sin mamma. Vilket kaos.

Nog är det skönt att lämna och byta miljö stundtals men det är ljuvligt att komma tillbaka. Nästan alltid.

Ett samtal från en Yvonne, barnmorska på Södersjukhuset hade sökt mig när vi var på resande fot. Jag minns henne tydligt. Det var kvinnan som hjälpte oss när allt var försent. Kvinnan som gjorde Lykke i ordning efter beskedet att hon inte längre fysiskt fanns med oss. Hennes ansikte har en skarp och tydlig bild i mitt huvud. Jag minns även desperationen i hennes ögon då hon insåg vad som just inträffat. Den var fokuserad men kall. Inte hjärtlig men hjälpsam. Nu har hon kontaktat mig. Hon är den enda av de i mängden inblandade som gjort ett närmande. Tagit ett kliv fram och är villig att möta min röst. Men vad vill hon mig egentligen?

Ångestladdat ringde jag idag avdelning 63 på Södersjukhuset. Det var just den avdelningen där allt inträffade för drygt ett och ett halvt år sedan. Nu var jag där åter igen. Ångest. Jag fick beskedet att hon jobbar natt och kunde nås senare i kväll. Ska jag ringa tillbaka?

Idag har jag en glad jollrande Nike i köket. Hon testar sin röst och sjunger för allt vad hon kan till min brokiga sångstämma Imsevimse spindel. Hon fullkomligt älskar den. Det är svårt att hålla borta glädjetårarna.

Glädjen kompenserar de tårar jag fällde på sjukhuset idag. Nikes värden är sämre och vi ska göra ytterligare utredning. Jag fullkomligt hatar att känna mig så här instängd. I den tomma ovisshetens gråa rum som inte ger oss några svar. Jag vill kunna gå därifrån med en frisk flicka och aldrig mer behöva komma tillbaka.

Minnesvärda avtryck.

I ett mörkt och svalt sovrum, med mitt barns varma nakna hud tätt intill fick mig igår att tänka på vad som idag stod på önskelistan. Fina små fot och handavtryck på vita ark med vacker inramning. Vi förväntar oss inte några goda resultat men vi bör göra några försök till att lyckas.

Jag föll tillbaka till historia och var livs levande tillbaka till den ödesdigra natten på sjukhuset. Då när allt förblev verklighet ur en mardröm och framtiden såg nattsvart ut. Då våra tajta sömmar löstes upp på ett ögonblick sekund. Då flykten till att hoppa ut ur fönstret på 4:e våningen låg nära till hands. Jag vet inte hur det är att bli strypt och kvävas till döds, men jag kan tänka mig att det är samma känsla. Jag fick inte luft och ingen ville hjälpa mig att återfå medvetandet. Samtidigt som det inte gick. Ingenting möjliggjorde syretillförsel. Inte ens en kram som många gånger kan vara förlåtande och helande.

Där i all bedrövelse målades Lykkes nätta lilla fotsula samt handflata i röd färg som sedan stämplades in på vitt papper. Fötter som inte ens fått pussas på och händer som inte fått möjligheten att gripa någon annans. Det gör väldigt ont. Det minnet är oerhört plågsamt.

Igår kväll kom tårarna hejdlöst. Det värsta är att hur mycket glädje och lycka än Nike fört med sig så försvinner inte plågorna och det onda från den natten vi födde och förlorade Lykke, och följande tid efter det.

Vi har valt att teckna Nikes avtryck med svart fingerfärg på vita ark. Lykkes i rött. Kanske är rött lite mer levande. Kanske finns det en baktanke med det från personalens sida. De har ju uppenbarligen varit med om nyfödda men döda bebisar tidigare. Nu även med vårt barn, vår lilla fina flicka.

Det framkallar dock ångest och bitterhet gentemot inblandad personal då olyckan hade kunnat undvikas. Varför vi? Varför någon överhuvudtaget? Vem klarar att gå vidare med vissheten att de inte gjorde sitt jobb. De är mänskligt att fela men inte i vården. Inte överhuvudtaget.

Nikes virusinfektion sitter säkerligen kvar. Hennes vita blodkroppar fungerar inte som de ska och vi ska till läkaren igen nästa vecka för att göra nya blodprover. Lilla grynet mitt. Det tar mycket negativ energi att gå och fundera och tänka det värsta. Kanske gör jag det i onödan. Jag är bara så fruktansvärt rädd om henne. Jag kan inte gå miste om henne också. Jag klarar inte det. Jag vet hur det är att förlora det vackraste och käraste man har. Jag förlorade mitt barn. Smärtsam orättvisa.

Ljuv musik.

Jag beskådar och njuter. Jag vidrör och känner. Varm mjuk hud. Jag lyssnar och kan förstå hennes språk. Fantastiska lilla Nike. Att jag får vara med och uppleva henne är just fantastiskt. Hon är som ljuv musik i mina öron. Hon ler och skrattar allt som oftast och det får mig att känna total lycka. Barmhärtig kärlek.

Nike visar oss nya färdigheter nästan dagligen. Mycket går i rasande fart. Vändning från mage till rygg, men mycket är på hennes villkor. Jag kan inte påtvinga fram utveckling. Hon gör sina framsteg när tiden är mogen. När HON är mogen.

Apropå...

Vi har gått ur svenska kyrkan. Jag står för det. Jag är inte troende och jag har inte fått någon bekräftelse på att mina önskningar slår in. Jag litar inte på högre makter. I det fall det funnits någon skulle mitt liv se lite annorlunda ut än det gör idag.

Ekonomisk ersättning.

Vem är det som ska avgöra och ge det slutgiltiga besked om vad ett människoliv är värt? Det finns i Sverige möjlighet för oss patienter att begära ersättning när skada vid behandling påvisats eller risker till att skadas allvarligt vid behandling. Det är LÖF. Landstingets ömsesidiga försäkringsbolag.

Där var vi. För drygt ett år sedan fyllde jag i papper från försäkringsbolaget och bifogade min händelseanalys, yttranden från inblandad personal och min egen skrivna upplevda historia.

Vi har väntat. Jag har ringt flertalet gånger men inte fått besked. Semestrar. Höst blir vinter. Vinter blir vår. Våren blev sommaren 2010. Och så kom nu kom vårt efterlängtade besked. Ersättningen för det vi förlorade.

Kan det egentligen finnas någon materiell löjlig sak eller tramsiga pengar som kan ersätta ett förlorat barn. Mitt svar på den frågan är omöjlig. Här finns det inga förlåt. Det räcker liksom inte för ett par hårt psykiskt skadade föräldrar att få en klapp på axeln. Det finns varken resor till utlandet eller vackra ting och presenter som kan ersätta ett människoliv.

Jag undrar vem som bestämmer hur mycket ekonomisk ersättning som ska betalas ut till nyligen utsatta. Hur värderar man det och var går gränserna. Det är helt sjukt. Det är egentligen sjukt att ens behöva fylla i ansökan och hoppas på ersättning. Vad trodde jag? Jag visste ju redan innan jag fick vårt beslut hur jag skulle känna inför det här. Hopplöshet. Var det värt det? Var det värt all den energi det har tagit?

Det var med stor iver samt kallsvettiga fingrar jag sprättade upp kuvertet.

Vi skulle få ersättning. Ersättning för all sveda och värk. Det var tydligt självklart. Skulle jag ta det som en seger?

Det är svårt att inte börja gråta. Jag är så oerhört tacksam att det fanns människor där bakom de stängda kontorsväggarna som faktiskt ansåg oss berättigade till ersättning. Det är nog det som är vår seger. Segern att faktiskt bli sedd och hörd och inte att få någon slags minimalistisk ekonomisk hjälp i detta absurda helvete.

Inga pengar i världen är på något vis jämförbart med vår lilla förstfödda flicka men segern i att ha vunnit denna strid om felbehandling ger mig faktiskt glädjetårar. Det gör samtidigt väldigt ont att inte få ha henne här. Jag hade gärna bytt tillbaka om det visade sig fanns en öppning till himlen. Den ekonomiska ersättning gör i sig ingen skillnad på varken sorgen eller plånboken.

Sjukstugan.

Efter en dags feber och en trött och gnällig Nike, begav vi oss i söndags till barnakuten. Hög feber men inga andra vidare symtom på sjukdom. Urin och blodprover togs och vi blev ombedda att läggas in för natten för observation.

Det misstänkte en urinvägsinfektion och Nike behövde offra sin högra lilla handrygg för att kunna sätta en infart för antibiotika. Lilla knappen skrek hjärtskärande och jag fick slutligen dämpa hennes oro och skräck med min trygga famn och bröst. Hon somnade helt utmattad i den hårda sjukhussängen och jag likaså. Kalle fick däremot ensam och något ledsen i ögat åka hem till den tomma lägenheten.

Nike sov mer eller mindre större delen av sjukhusvistelsen på två dygn. Det var tungt att se hennes lilla hand inlindad som en boxhandske med bandage som skydd över infarten. Det kändes även tungt att behöva ligga kvar i ovisshet om vad hon hade fått för virus. Nya prover gav inga direkta nya svar. Nedsatta vita blodkroppar och dåligt järnvärde. Vad ska det betyda.

Jag fullkomligt hatar att känna lukten. Lukten på sjukhus. Var än i landet man kommer så känner man lukten. Den sitter framförallt i sängkläderna och de filtar och handdukar man får låna under besöket. För oss är den lukten förknippat med Lykke och död. När jag plötsligt kände att Nikes hud luktade på samma vis blev jag rädd. Rädd och osäker.

Det är ett doftminne som aldrig försvinner. Den är speciell och varje gång jag får känna den under näsan så får jag ont i magen. En känns som åter något brister inom mig. Det var det sista vi fick inandas henne. Lykke. Just den lukten. För mig är det plågsam lukt och ingen ljuvlig doft. Den är förenad med smärta och djup sorg.

Vi är åter hemma och Nike ska medicineras hemma några dagar till. Förhoppningsvis blir hon piggare snart. Hon har hosta och är lite tjock i näsan. Hon är trött och inte lika aktiv så annars men stundtals så öppnar hon sina pigga små ögon och ler med hela ansiktet. Vackra lilla leende.

Äntligen får vi sova med pappa igen.

Nike blir 3 månader.

Idag för 3 månader sedan låg jag inlagd på Lunds lasaretts förlossning. Högst ovetande om vad som snart skulle ske. Mötet med vår andra flicka Nike skulle snart äga rum. Två timmar senare var jag förlöst och Nike fick vakna upp tillsammans med sin pappa.

Tiden har sprungit iväg. Hon är fortfarande väldigt liten och späd då hon föddes förtidigt men hon tar sig fram med stormsteg.

Jag är tacksam. Tacksam över att Nike ville komma ut fyra veckor för tidigt. Jag kan se att vi har fått extra tid tillsammans med henne och samtidigt tacksam att hon lät min graviditet upphöra. Sista tiden var nästan outhärdlig. Det fanns så mycket ångest som snurrade som ett grått ilsket moln med åska och regn över mig.

Första 6 veckorna tillbringade vi mest i sängen. Hud mot hud. Tätt intill. Allt eftersom tiden gått och Nike utvecklats och blivit större kan hon idag ligga ensam i sängen. Hon har vant sig. Det är skönt att faktiskt kunna lägga ifrån sig henne. Min oro och ångest över plötslig spädbarns död har lugnat sig. Ändå vaknar jag flertalet gånger under natten för att lyssna till hennes nätta små andetag. Jag kan länge ligga stilla i mörkret för att höra dem utan att se henne. Hennes värme intill mig gör att jag lätt somnar om.

Älskade lilla knapp. Jag kommer inte låta det hända dig något. Du är vårt allt.

Vi fick en heldag på Österlen. Skånes fina sommarsida. Här befann vi oss för nästan exakt ett år sedan utan hopp och utan levande barn. Idag satt vi på samma restaurang i Skillinge och livet ser idag lite annorlunda ut.

Tack mina fina för en fantastisk dag.

Tänk om...

En av Lykkes pappa Kalles närmaste vänner blev pappa för första gången 4 veckor efter det att Kalle blivit det. Deras graviditet närmade sig ett slut som liknade vårt. Mamman till barnet blev igångsatt efter någon veckas havandeskapsförgiftning. De fick däremot behålla sin flicka. En liten fin tjej som var pigg och frisk. Men framförallt var hon levande.

Vi träffades för andra gången nu sedan hon föddes. Hon hade blivit knappt 1 och ett halvt år. Mötet med henne var fint men framkallade många och hårda besvikna känslor. Bitterhet och sorg. Hon var ett levande bevis på vad vi hade förlorat. Det kändes tufft att se henne göra allt det som vår flicka också förhoppningsvis kunnat göra.

Nu finns istället lillasyster Nike levande vid vår sida. Det gör ont att inte Lykke får träffa henne.

I vårt umgänge finns familjer med flera syskon. Syskonbråk och syskonkärlek. Det slår mig att aldrig Lykke fick uppleva sin mammas växande mage som lillasyster så gott vaggade i. Hon fick inte hålla henne i famnen på BB som andra storasyskon gör med sin nykläckta syster eller bror. Likaså att Nike aldrig få göra saker tillsammans med sin äldre syster. Sådana bus och äventyr som jag själv minns att jag som lillasyster fick göra med min storasyster. Konstigt och tacksamt nog kommer aldrig Nike behöva uppleva eller känna den smärtan som förlusten efter Lykke medförde. För oss är den nästan outhärdlig. Tårar som inte kan beskrivas utan att varit med om det.

Det hade varit en mysig tid tillsammans. Mamma, pappa Lykke och nyfödda Nike. Tänk om...

Moments.

Det finns stunder då jag verkligen känner total lycka. Stunder där all smärta och saknad just för tillfället är helt borta. De stunderna är när Nike ler och skrattar. Åt livet, åt att få upptäcka den blå himmeln, att se löven fladdra i grenarna och när hon vaknar efter en natts sömn. De är viktiga stunder. Oerhört viktiga och jag får vara med om dem. Underbart.

Nike lär sig känna igen oss. Våra rutiner, våra smekningar, våra lukter och våra alldeles egna stunder. Det är ljuvliga. Hon är en lugn bebis. Snäll och glad. Njuter och känner i sin egen takt. Ibland kan jag känna att hon är just på det här viset för att hon någonstans vet vad vi gått miste om. Att hon håller igen bara för hon vill skona ännu mera elände. Att hon istället tiger och bara finner sig. Hon är enkel. Kanske är det bara för tillfället. Eller vad vet jag? Jag passar på att bara vara i nuet och myser vidare tillsammans med min vunna familjemedlem.

Det slår mig nästan dagligen vilket under det är att bära ett barn i magen. I en vaggande växande livmoder. Det är svårt att förstå att barnet som ligger framför mig har legat i just min mage. Den kopplingen går inte ihop i mitt huvud. Jag lever någonstans fortfarande kvar i min graviditet. Som om jag inte har fött barnet jag har framför mig. Det är mitt och Kalles lilla flicka. Hur gick det till? Att vi kunde göra ett syskon till Lykke som är minst lika fin som sin syster är obegripligt.

Tvångstankar.

Det är ett lustigt fenomen. Tvångstankar. Alla har vi dem någon gång under livets alla dagar. Jag fångas av dem ibland, men förnuftet sätter tidigt stopp och jag avslutar dem innan dem hinner påbörjas. Vissa av dem är riktigt skrämmande.

Jag kan tänka mig in i scenario likt mardrömmar som slutar i kaos och tårar. Det är obehagligt när de kommer. Många av dem handlar om Nike. Att något ska hända henne. Som att glömma henne i bilbarnstolen över natten, efter det jag parkerat bilen. Komma ut på morgonen och hitta henne. Död. Blek men ändå svettig av kampen om överlevnad. Kampen att skrika efter mig, men jag kommer försent.

Hemska förbannade tankar. Låt dem aldrig slå in. Aldrig någonsin.

Nike växer. Hon har blivit en stor fin tjej. Ännu mer vaken. Ännu mer lyhörd. Ännu tryggare. Ännu härligare. Hon tillför så mycket. Både lycka och oro. Oro som inte går att sudda bort. Jag är så rädd om henne. Nästan FÖR rädd.

Vi besökte Lykkes och min mammas gravplats häromdagen. Det var Nikes första. Vår första gång tillsammans. Farmor Eva hade plockat fina ängsblommor med rödklöver och prästkragar. Jag kan inte förklara mina känslor när jag tungt promenerade fram till platsen. Mina steg vibrerade marken under oss. Jag blev kallsvettig och jag fick hjärtklappning. Kanske var jag nervös. Jag hade ju någon att visa upp. Kanske var jag nervös för just det mötet.

Vi möttes av de bådas stenar med namn och benen vek sig. Jag blev sittandes. Smekte ömt min flickas fina skimrande sten i rosa och några tårar landade men torkade snabbt bort av luftens varma vind.

Jag berättade av vi hälsade på och att lillasyster fanns med oss. Nike satt just då i babyskyddet och hennes ögon var slutna. Kanske sov hon. Kanske var det uppgjort för en tyst och stilla stund då hon för första gången hälsade på. Jag berättade att farmor hade plockat en fin sommarbukett och hur syskonlika de var. Lykke och Nike. Två systrar som endast kommer träffas här, på denna speciella plats. På Hovshagas kyrkogård.

Jag visade stolt upp Nike för mamma Elisabeth. Jag önskar så att hon hade fått träffa henne i det riktiga livet. I det livet vi faktiskt lever.

Det blev en fin men smärtsam stund vi graven. Så mycket tårar som kom obehindrat. Som ett öppet sommarregn. Tyst och varmt och luften kändes nästan fuktig när vi lämnade för att åka. Det gör mig ont att åka därifrån. Som om jag lämnar henne och mamma. Som om jag mitt liv måste fortsätta och jag inte har tid att stanna. Jag skulle kunna sitta där ännu om det inte var för Nike och Kalle. Dem är min räddning. Dem är mina ögonstenar. Dem ger mig kraft.

Sorgen stod i vägen.

Jag funderar dagligen på mitt liv bakåt i tiden. Hur det egentligen var innan sorgen kom och knackade på dörren. Vilka som var mina vänner då och vilka som stannade kvar. Vilka som stod ut med vår isolering och ändå hörde av sig och vilka som valde att gå när vi inte orkade höra av oss.

När jag förlorade mitt barn, förlorade jag i det stora hela, mig själv. Jag förlorade allt jag hittills stått stadigt på och känt mig säker över. Jag förlorade många fina vänner på köpet medan andra tog för sig och gav mer av sig själva än jag inte ens kunnat drömma om. Sorgen stod i vägen för att hålla dem kvar. Jag förlorade även min trygga stabilitet och självsäkerhet eftersom sorgen stod i vägen. Dörren kändes länge låst för nya intryck och relationer.

Jag tar en dag i taget. Jag känner efter hur jag mår och lever efter den känslan. Jag kan inte tvinga mig in en falsk fasad för att andra förväntar sig att jag borde må bra nu. Nu när vi fått Nike. Att jag borde vara glad och kan ägna full fokusering på henne. Det är delvis sant. Men det tar inte bort smärtan och tankarna till hundra procent.

Kalle funderar mycket. På Lykke och om vad vi har missat. Nu när vi får uppleva lillasyster så blir det så mycket mer påtagligt. Det är ju helt sjukt att vi inte fick uppleva Lykke på samma sätt som hennes syster. Det är så ofattbart. Det är orättvist och jag känner stundtals att jag alls inte orkar tänka tankarna länge. Men de kommer ändå även om jag är så innerligt trött på dem. De förföljer mig var jag än gör.

Det är många av våra vänner som just fått sitt första barn. Det tar min energi att glädjas fullt ut. Tyvärr. Men det är ren avund. Avund för att inte jag får vara i deras kläder. Avund att inte någonsin få uppleva det lyckorus som inträffar just när ditt barn är fött. Där, just där i den minuten kommer mitt bagage in och äventyrar hela lyckan. Sorgen står åter i vägen för att kunna känna andras glädje. Det gör ont att känna som jag gör. Men jag kan inte rå för det.

Jag såg bilder från Stockholms stad. Jag kan sakna staden. Det vackra som den erbjuder. Där blev mina barn till. Där gick jag med mina barn i magen. Växande. Den ena graviditeten, förväntansfull och naiv, lycklig och ivrig. Den andra raka motsatsen. Förtvivlan och ångest var ledorden. Den ena slutade i en mardröm och den andra började som en mardröm. Jag har börjat tvivla på om det någonsin blir fler barn i vår familj. Jag vågar knappt tänka tanken.

Oroväckande omen.

Min telefon är fylld och bilderna på Nike upptar nästa hela galleriet. Förutom några bilder. Bilderna på Lykke finns fortfarande kvar. Som dåliga utsuddade teckningar. Bilderna på hennes vita kista, hennes lilla näpna lilla ansikte där hon ligger i korgen från sjukhuset. Hennes gravsten där namnets bokstäver och årtal är täckta med regndroppar. Det gör ont att blanda dessa bilder med Nikes levande pigga ögon, men jag måste få ha dem kvar. Jag törs inte ta bort dem. Jag kan inte. Hon är ju en del av mig. Hon är ju en del av mitt liv. Tyvärr minns jag henne med smärta och händelsen kring när vi förlorade henne. Det är så mycket smärta att jag ibland kan kräkas.

I samma timma som Nike kom till världen, så fick jag ett meddelande av barnens farmor. Hon skickade en bild till min telefon där hon nyss varit vid Lykkes gravsten och lämnat en bukett med vitsippor. Klockan var 12.01 när jag tog emot och öppnade bilden för att se. Då visste inte farmor att vi låg på förlossningen. Det kunde hon omöjligt veta då vi valde att inte höra av oss till någon om vad som skulle snart skulle ske. Mina ögon fylldes med tårar av rädsla. Där låg jag för att snart skulle föda mitt andra barn och framför mig tittade jag på min första dotters gravsten prydd med den vackraste lilla naturbukett...

Bilden är fortfarande kvar i galleriet i telefonen. Solen lyser upp Lykkes sten och det är en vacker bild.

Vad ska jag göra av alla dessa minnen? De smeker mitt innersta centrum och har slagit rötter. Jag kan inte trycka på radera och slänga i papperskorgen. Om det bara hade varit så enkelt...

Idag fick jag åter igen ett frustrerat bakslag. Det kommer väldigt oväntat. Jag tror mig känna att solen och allt lyckligt som hör sommaren till fick mig att skippa efter andan. Tårarna klädde både mitt ansikte och Nikes lena bara nacke. Jag lät dem komma. Helt obehindrat. Spegelbilden gav mig ett sorgset leende. Jag borde ju vara världens lyckligaste nyblivna mamma. Om det bara hade varit så enkelt...

Trygg och varm.

Jag lever med Nike tätt intill. 24 timmar om dygnet. Hon ogillar vagnen. Hon vantrivs att ligga ensam. Vill alltid bli buren. Där känner hon vår värme och sover som bäst. Djupt och länge. På bröstet och nära hjärtat. Bultande och tryggt. Där får hon ro.

Vi har börjat försöka lägga henne jämte oss. Mellan oss. Bredvid i sängen. Det går en stund. En kort liten stund. Sen vaknar hon och är ledsen. Hon bökar på natten. När hon väl sover. Hon drömmer och låter. Stönar och grymtar. Jag ler och myser åt hennes beteende. Hon äter och somnar om. På axeln ligger hon stilla och njuter. Jag har inte hjärta att lägga mig ifrån henne. Vill ge henne tryggheten. Jag är bara så rädd att jag ska vakna och omedvetet ha lagt täcket över henne. Skräck. Spädbarnsdöd. Jag vaknar flera gånger varje timma om natten bara för att stämma av om hennes varma andedräkten nuddar min kind. Jag pustar ut och somnar om.

Du och jag Nike.

Tiden springer iväg. Nike är hela 7 veckor nu. Hon växer i en enorm fart. Hon förändras snabbt. Utvecklas. Varje dag ser jag något nytt hos henne. Nytt och underbart.

Det känns som dygnet har för få timmar. Ibland känns det som om jag inte alls hinner med. Jag vill pausa lite. Landa lite. Det är fortfarande svårt att förstå att hon finns hos oss nu. Att hon är vår dotter. Att hon ska stanna. Det är svårt att begripa.

Kalle har jobbat några veckor nu. Nu är det jag och Nike. Att få dela vardagen med henne är givetvis ljuvligt men vi saknar pappa. Redan. Vi måste klara oss själva nu. Nike och jag på egna små äventyr.

Dagarna går och vi har så mysigt tillsammans, Nike och jag. Hon gör nya läten så gott som varje dag. Det är andra tonfall. Kraftigare. Starkare. Hon pratar och skrattar. Hon är med, med alla sinnen. Jag ser hur hon riktigt suger i sig av sin omgivning. Registrerar och sorterar. Försöker förstå. Hon växer så fort min lilla tjej. En egen stark person banar sin väg fram. Hon är så vaken i sitt väsen. Så klok i sin blick. Tänk att jag får uppleva henne. Det är så stort.

Jag lär mig mycket av Nike. Om livet. Saker jag inte visste. Vackra saker.

Det är samtidigt så mycket oro som följer med föräldraskapet. Så mycket kroppen minns av att hålla en livlös kropp. Jag vill aldrig vara med om det igen. Jag är livrädd för att vara med om det igen. Jag kan inte rå för det. Det sitter där. Hårt.

Vit lögn.

Jag förnekade och gjorde en lång historia kort. Eller rättare sagt, jag gjorde det enkelt för mig. Just då, idag. Det kändes inte rätt att förtälja sanningen och jag var framförallt inte på det humöret. Ibland svarar jag blankt nej, och därmed slutar samtalet. Ibland förnekar jag. Som idag. Lite ångest men det kändes inte motiverat att svara ärligt. Ibland fungerar en vit lögn även om den känns motsägelsefull.

Jag tog med mig lillasyster i på vår nya vårdcentral Granen.

Jag lämnade hjärtligt över min fina lilla flicka till den kvinnliga sköterskan som öppet tog emot henne i sina armar. Hon blev lugn och därmed också jag. Samtidigt kunde jag sätta mig för ner i stolen för blodprovet och provtagningen. Den manliga sköterskan däremot frågade om min flicka var min första. Som vanligt knöt det sig på de allra flesta ställen inuti min sargade lilla kropp. Vad ska man svara? Ja eller nej. Ska man svara sanning eller lögn. Det är svårt. Ett kort möte som bidrar till starka frågor. Och starka frågor kräver stundtals ärliga svar. Inte idag. Mötet idag var kort och jag och Nike ville snabbt därifrån. Jag bedövade mina ord illa kvickt med ett annat samtalsämne och strax därefter var vi utanför dörren igen. Jag ansåg nog att min förnekan var befogad. Idag var det inte läge för sanningen. Jag orkade inte berätta och jag ville inte att de skulle få veta den heller. Ibland tar jag det enkla vägen. Det underlättar.

Mötet på Bvc gick fint. Nike går upp bra i vikt och ökar för varje vecka som går. Hon är sex veckor nu. Lilla fina tjej. Hormonplitor pryder hennes små mjuka kinder och jag bara iakttar. Tittar och skådar hennes lilla ansikte. Näsan, öronen, munnen och de pigga små ögonen. Hon fixerar fint med blicken och kan följa glada föremål från höger till vänster. Hon visar framsteg och idag fick jag ett mysigt leende. Det gick rakt in i mammahjärtat och jag kände hur min värme och kärlek ångade ur hudens alla porer. Hon visar styrka i nacken och benen och ger tydliga signaler när något är inte känns bra. Hon kommunicerar och tar till med nya små ljud och läten. Samtidigt som hon kan skrika sig hes när hon vill äta eller bara bli buren.

Hon behöver oss och vi behöver henne. Vi ger och vi tar. Det är äkta, villkorslös och ovärderlig kärlek.