Tänk om...

En av Lykkes pappa Kalles närmaste vänner blev pappa för första gången 4 veckor efter det att Kalle blivit det. Deras graviditet närmade sig ett slut som liknade vårt. Mamman till barnet blev igångsatt efter någon veckas havandeskapsförgiftning. De fick däremot behålla sin flicka. En liten fin tjej som var pigg och frisk. Men framförallt var hon levande.

Vi träffades för andra gången nu sedan hon föddes. Hon hade blivit knappt 1 och ett halvt år. Mötet med henne var fint men framkallade många och hårda besvikna känslor. Bitterhet och sorg. Hon var ett levande bevis på vad vi hade förlorat. Det kändes tufft att se henne göra allt det som vår flicka också förhoppningsvis kunnat göra.

Nu finns istället lillasyster Nike levande vid vår sida. Det gör ont att inte Lykke får träffa henne.

I vårt umgänge finns familjer med flera syskon. Syskonbråk och syskonkärlek. Det slår mig att aldrig Lykke fick uppleva sin mammas växande mage som lillasyster så gott vaggade i. Hon fick inte hålla henne i famnen på BB som andra storasyskon gör med sin nykläckta syster eller bror. Likaså att Nike aldrig få göra saker tillsammans med sin äldre syster. Sådana bus och äventyr som jag själv minns att jag som lillasyster fick göra med min storasyster. Konstigt och tacksamt nog kommer aldrig Nike behöva uppleva eller känna den smärtan som förlusten efter Lykke medförde. För oss är den nästan outhärdlig. Tårar som inte kan beskrivas utan att varit med om det.

Det hade varit en mysig tid tillsammans. Mamma, pappa Lykke och nyfödda Nike. Tänk om...

Moments.

Det finns stunder då jag verkligen känner total lycka. Stunder där all smärta och saknad just för tillfället är helt borta. De stunderna är när Nike ler och skrattar. Åt livet, åt att få upptäcka den blå himmeln, att se löven fladdra i grenarna och när hon vaknar efter en natts sömn. De är viktiga stunder. Oerhört viktiga och jag får vara med om dem. Underbart.

Nike lär sig känna igen oss. Våra rutiner, våra smekningar, våra lukter och våra alldeles egna stunder. Det är ljuvliga. Hon är en lugn bebis. Snäll och glad. Njuter och känner i sin egen takt. Ibland kan jag känna att hon är just på det här viset för att hon någonstans vet vad vi gått miste om. Att hon håller igen bara för hon vill skona ännu mera elände. Att hon istället tiger och bara finner sig. Hon är enkel. Kanske är det bara för tillfället. Eller vad vet jag? Jag passar på att bara vara i nuet och myser vidare tillsammans med min vunna familjemedlem.

Det slår mig nästan dagligen vilket under det är att bära ett barn i magen. I en vaggande växande livmoder. Det är svårt att förstå att barnet som ligger framför mig har legat i just min mage. Den kopplingen går inte ihop i mitt huvud. Jag lever någonstans fortfarande kvar i min graviditet. Som om jag inte har fött barnet jag har framför mig. Det är mitt och Kalles lilla flicka. Hur gick det till? Att vi kunde göra ett syskon till Lykke som är minst lika fin som sin syster är obegripligt.

Tvångstankar.

Det är ett lustigt fenomen. Tvångstankar. Alla har vi dem någon gång under livets alla dagar. Jag fångas av dem ibland, men förnuftet sätter tidigt stopp och jag avslutar dem innan dem hinner påbörjas. Vissa av dem är riktigt skrämmande.

Jag kan tänka mig in i scenario likt mardrömmar som slutar i kaos och tårar. Det är obehagligt när de kommer. Många av dem handlar om Nike. Att något ska hända henne. Som att glömma henne i bilbarnstolen över natten, efter det jag parkerat bilen. Komma ut på morgonen och hitta henne. Död. Blek men ändå svettig av kampen om överlevnad. Kampen att skrika efter mig, men jag kommer försent.

Hemska förbannade tankar. Låt dem aldrig slå in. Aldrig någonsin.

Nike växer. Hon har blivit en stor fin tjej. Ännu mer vaken. Ännu mer lyhörd. Ännu tryggare. Ännu härligare. Hon tillför så mycket. Både lycka och oro. Oro som inte går att sudda bort. Jag är så rädd om henne. Nästan FÖR rädd.

Vi besökte Lykkes och min mammas gravplats häromdagen. Det var Nikes första. Vår första gång tillsammans. Farmor Eva hade plockat fina ängsblommor med rödklöver och prästkragar. Jag kan inte förklara mina känslor när jag tungt promenerade fram till platsen. Mina steg vibrerade marken under oss. Jag blev kallsvettig och jag fick hjärtklappning. Kanske var jag nervös. Jag hade ju någon att visa upp. Kanske var jag nervös för just det mötet.

Vi möttes av de bådas stenar med namn och benen vek sig. Jag blev sittandes. Smekte ömt min flickas fina skimrande sten i rosa och några tårar landade men torkade snabbt bort av luftens varma vind.

Jag berättade av vi hälsade på och att lillasyster fanns med oss. Nike satt just då i babyskyddet och hennes ögon var slutna. Kanske sov hon. Kanske var det uppgjort för en tyst och stilla stund då hon för första gången hälsade på. Jag berättade att farmor hade plockat en fin sommarbukett och hur syskonlika de var. Lykke och Nike. Två systrar som endast kommer träffas här, på denna speciella plats. På Hovshagas kyrkogård.

Jag visade stolt upp Nike för mamma Elisabeth. Jag önskar så att hon hade fått träffa henne i det riktiga livet. I det livet vi faktiskt lever.

Det blev en fin men smärtsam stund vi graven. Så mycket tårar som kom obehindrat. Som ett öppet sommarregn. Tyst och varmt och luften kändes nästan fuktig när vi lämnade för att åka. Det gör mig ont att åka därifrån. Som om jag lämnar henne och mamma. Som om jag mitt liv måste fortsätta och jag inte har tid att stanna. Jag skulle kunna sitta där ännu om det inte var för Nike och Kalle. Dem är min räddning. Dem är mina ögonstenar. Dem ger mig kraft.