Marken försvann under mina fötter och livet blev aldrig någonsin det samma mer.
Tänk att livet var tvungen att få en sådan vändning för att man skulle få perspektiv till det. Jag vill inte vara den person jag var och kommer naturligt inte att komma tillbaka dit heller. Har så himla mycket funderingar på livet och på hur man fungerar som människa.
Nu när jag tänker tillbaka på hur livet var innan jag blev gravid, så känns det lite suddigt. Jag kan inte förstå att jag tog så lätt på saker och ting. Det känns som det bara var något liv jag levde och nu börjar mitt riktiga liv. Jag var tvungen att vara med om detta för att formas till den människa jag ska bli resten av mitt liv. Jag kanske tog lite för lätt på livet innan, kanske behövde få vara med om denna tragiska sak för att lära mig en läxa. Jag behövde få veta vilka som är mina närmaste, vilka som jag alltid kommer ha omkring mig. Jag har funderat på om inte alla skulle behöva genomgå någon slags motgång för att vakna och stanna upp och se vilka man vill fortsätta dela sin erfarenhet med.
Jag har blivit en ny människa, jag har funnit ett inre lugn. Kan inte förklara hur men känner mig mycket lugnare. Förut så skulle det alltid hända något, nu trivs jag med att bara vara. Inte det minsta rastlös.
När jag ser barn med sina föräldrar tänker jag "hoppas de tar vara på varje sekund med sitt barn". De är så lyckligt lottade som fått ett litet barn, ett levande barn. De får följa denna underbara lilla människas uppväxt. Jag vill bara gå fram och säga att de ska passa på att njuta, för livet kan ändras på bara några sekunder och du vet aldrig vad du blir för människa igen.
Det är så himla konstigt, ena sekunden känns det som att man kan tänka lite framåt och i nästa förstår man inte hur livet ska kunna fortsätta. Men livet fortsätter ju, även om man låser in sig och drar täcket över huvudet.
Är inte ett barn det bästa och det finaste man kan få uppleva? I stället får vi leva med vår sorg, trösta varandra, finnas för varandra. För det finns inget värre än att förlora det allra bästa livet har att ge.
Nu ska man försöka ta sig tillbaka till verkligheten. Vissa stunder känns det som att man behöver mer stöd nu. Inte på det sättet, men att träffas, umgås och bara vara. Så när vi bokat något med någon, och planerna sedan ändras, då rasar allt runt omkring mig. Jag har ingen lust att göra någonting alls då.
Idag kom regnet och åskan. Jag klagar inte. Det är rent av befriande att känna det komma. Av alla dagar då är dessa de bästa. Regnet får mig att förlika mig med den tunga sorg som svävar över oss. Det är skönt att få bort solen och allas glädje för ett ögonblick. Mitt liv har ju på sitt sätt stannat upp och med regnet känner jag mig levande igen.
Tänk att livet var tvungen att få en sådan vändning för att man skulle få perspektiv till det. Jag vill inte vara den person jag var och kommer naturligt inte att komma tillbaka dit heller. Har så himla mycket funderingar på livet och på hur man fungerar som människa.
Nu när jag tänker tillbaka på hur livet var innan jag blev gravid, så känns det lite suddigt. Jag kan inte förstå att jag tog så lätt på saker och ting. Det känns som det bara var något liv jag levde och nu börjar mitt riktiga liv. Jag var tvungen att vara med om detta för att formas till den människa jag ska bli resten av mitt liv. Jag kanske tog lite för lätt på livet innan, kanske behövde få vara med om denna tragiska sak för att lära mig en läxa. Jag behövde få veta vilka som är mina närmaste, vilka som jag alltid kommer ha omkring mig. Jag har funderat på om inte alla skulle behöva genomgå någon slags motgång för att vakna och stanna upp och se vilka man vill fortsätta dela sin erfarenhet med.
Jag har blivit en ny människa, jag har funnit ett inre lugn. Kan inte förklara hur men känner mig mycket lugnare. Förut så skulle det alltid hända något, nu trivs jag med att bara vara. Inte det minsta rastlös.
När jag ser barn med sina föräldrar tänker jag "hoppas de tar vara på varje sekund med sitt barn". De är så lyckligt lottade som fått ett litet barn, ett levande barn. De får följa denna underbara lilla människas uppväxt. Jag vill bara gå fram och säga att de ska passa på att njuta, för livet kan ändras på bara några sekunder och du vet aldrig vad du blir för människa igen.
Det är så himla konstigt, ena sekunden känns det som att man kan tänka lite framåt och i nästa förstår man inte hur livet ska kunna fortsätta. Men livet fortsätter ju, även om man låser in sig och drar täcket över huvudet.
Är inte ett barn det bästa och det finaste man kan få uppleva? I stället får vi leva med vår sorg, trösta varandra, finnas för varandra. För det finns inget värre än att förlora det allra bästa livet har att ge.
Nu ska man försöka ta sig tillbaka till verkligheten. Vissa stunder känns det som att man behöver mer stöd nu. Inte på det sättet, men att träffas, umgås och bara vara. Så när vi bokat något med någon, och planerna sedan ändras, då rasar allt runt omkring mig. Jag har ingen lust att göra någonting alls då.
Idag kom regnet och åskan. Jag klagar inte. Det är rent av befriande att känna det komma. Av alla dagar då är dessa de bästa. Regnet får mig att förlika mig med den tunga sorg som svävar över oss. Det är skönt att få bort solen och allas glädje för ett ögonblick. Mitt liv har ju på sitt sätt stannat upp och med regnet känner jag mig levande igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar