Jag är absolut inte stark!

Varför kan jag inte bara slappna av? För vem ska jag visa att jag är stark? Jag bär på en tung sorg med så mycket innehållande ilska på mina arma små axlar. Den syns bara inte. För jag är den personen som alltid har visat ett gott leende. Det är ju jag som har byggt upp denna fasad. Jag fixar, jag grejar, jag offrar mig, jag ställer upp och alltid vara till lags...
Jag är ju trasig inifrån och ända ut i hårtopparna. Märks inte det?
Jag har blivit bättre på att visa känslor och säga ifrån men än är jag långt därifrån att göra mig sedd.
Mitt problem är min stolthet. Det blir ju påtagligt när man utsätts för helt oförväntade situationer. Jag visar mig mycket starkare än vad jag egentligen är. Men återigen, vad har man för val?
Jag är inte stark, jag är en nybliven mamma som just begravt mitt barn istället för att sitta och amma och vara världens lyckligaste. All den där förväntan och nyfikenheten som man byggt upp är bara bortblåst. All väntan och längtan fick en tvär vändning. Svag är det rätta ordet. Jag är svag för allt jag tar mig för. Lika svag som ett oelastiskt gummiband och lika tung som bly. Det är allt annat än stark.
I sådana här situationer blir man medveten om sin existens och vilken orättvisa livet kan visa. Men det måste finnas gränser. Det känns inte rimligt att man ska behöva gå igenom detta någonsin. Barn betyder ju glädje, hoppet och livet. Hur kan man vara stark när man blir ifråntagen det.
Varför har just jag och mitt barn drabbats av denna plåga. Jag och du, min väntade flicka var de mest oskyldiga människor på jorden.