Finns det överhuvudtaget någon terapeut eller yrkesutövande som är utbildad i ämnet "stöd och hjälp till föräldrar som drabbats av slarv i förlossningsvården"?
Jag skickades i mitten av sommaren till en ny kvinna som eventuellt kunde vara min hjälp vidare i sorgarbetet. Idag träffade jag åter samma kvinna. Tre månader har gått sedan vi senast träffades. Mötet gick bra och var befriande skönt. Vi pratade mycket om plötsliga dödsfall och den smärta som förknippas med det. Vi pratade mycket om mamma. Det var en öm punkt som jag inte berört på väldigt länge. Den ömma del av mig öppnade min oerhörda saknad och allt vad det inneburit för mig att inte ha henne vid min sida. Jag miste henne alldeles för tidigt. Ett plötsligt oförberett telefonsamtal från min syster som förmedlade att hon inte fanns längre gjorde sig påmind. Man behöver sin mamma och en mamma behöver sin dotter. Det är helt naturligt och självklart.
Dessa två plötsliga förluster påverkar själen och gör avtryck. Det kan vara svårare att acceptera och gå vidare med styrka och glädje när man även mist en väldigt närstående anhörig som skulle stå för trygghet och vara ett stort stöd.
Terapeuten belyste den nära kontakten jag har med min syster. Givetvis är den värdefull och livsviktig för mig.
Mötet följdes av en fråga om att fortsätta behandling. Finns det kanske ytterligare en person med slipad kompetens på Specialmödravården som skulle kunna hjälpa mig.
Är det att fånga kontinuitet hos en skör vilsen person som står ostabil och ostadig på de taniga små som kallas ben. Det jag eftersträvar är en trygg samtalskontakt som visar mig hoppet och möjligheten till att lära mig acceptera. Visa mig ljuset och ge mig verktyg när det hårda, bittra och oförlåtande kommer och gör besök. Om inte ni vet, ni fleråriga akademiskt skolade till dessa poster, vem ska jag då ta hjälp av?
Jag skickades i mitten av sommaren till en ny kvinna som eventuellt kunde vara min hjälp vidare i sorgarbetet. Idag träffade jag åter samma kvinna. Tre månader har gått sedan vi senast träffades. Mötet gick bra och var befriande skönt. Vi pratade mycket om plötsliga dödsfall och den smärta som förknippas med det. Vi pratade mycket om mamma. Det var en öm punkt som jag inte berört på väldigt länge. Den ömma del av mig öppnade min oerhörda saknad och allt vad det inneburit för mig att inte ha henne vid min sida. Jag miste henne alldeles för tidigt. Ett plötsligt oförberett telefonsamtal från min syster som förmedlade att hon inte fanns längre gjorde sig påmind. Man behöver sin mamma och en mamma behöver sin dotter. Det är helt naturligt och självklart.
Dessa två plötsliga förluster påverkar själen och gör avtryck. Det kan vara svårare att acceptera och gå vidare med styrka och glädje när man även mist en väldigt närstående anhörig som skulle stå för trygghet och vara ett stort stöd.
Terapeuten belyste den nära kontakten jag har med min syster. Givetvis är den värdefull och livsviktig för mig.
Mötet följdes av en fråga om att fortsätta behandling. Finns det kanske ytterligare en person med slipad kompetens på Specialmödravården som skulle kunna hjälpa mig.
Är det att fånga kontinuitet hos en skör vilsen person som står ostabil och ostadig på de taniga små som kallas ben. Det jag eftersträvar är en trygg samtalskontakt som visar mig hoppet och möjligheten till att lära mig acceptera. Visa mig ljuset och ge mig verktyg när det hårda, bittra och oförlåtande kommer och gör besök. Om inte ni vet, ni fleråriga akademiskt skolade till dessa poster, vem ska jag då ta hjälp av?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar