Jag tror inte heller på änglar.

Jag läste en annan mammas fina poesi till sina tvillingflickor som tyvärr lämnat dem och gått vidare. Hon skriver om änglar och dess vita mjuka vingar som framkallar ett slags hopp om liv och att hon andas deras fattades andetag. Det sägs att vi alla har en ängel på vår axel som visar oss vägen till livet och en annan till döden. Dödens onda ängel som vi träffade, den som stal Lykke i ett enda vingslag. Kvarlämnade oss med ett öppet sår av förtvivlan och bortblåsta drömmar. Jag kommer heller aldrig glömma de vingslag som slog omkull våra fötter den där gråa vinterdagen i januari.

Jag tror inte heller på änglar. Inte på troll och spöken, lika lite som jag tror på gud och att den guden kan vara god. Men änglar, troll och spöken ger oss fantasier om det fina och sköna och och det betonar och belyser bilden av de döda vackra små barnen som lite mjukare. Det framkallar inte lika mycket ångest och kyla. Vi måste inse att vi aldrig kommer att få veta skillnaden och verkligheten. Den ljusa sköna bilden av vår änglaflicka visar oss förhoppningsvis vägen vidare. Jag har inget annat val än att växla det fasansfulla minnet av henne slutna ögon, stilla kropp och bortflugen själ till en bild ovanför molnen med små fjäderlätta vita vingar i ett hav av kärlek. När man nämner änglar i alla tänkbara stunder menar vi oskuldsfullhet, vänskap, mjukhet och innerlig kärlek. Det är något jag måste ta till mig och hoppas på att hon vill förmedla till oss.