Jag har egentligen inga ord som matchar den oerhörda smärtan som det innebär att just släcka ett hopp. Livet kräver ständigt utmaningar och vill man hänga med så är det är tydligen bara att vara tillräckligt beredd på alla överraskningar som tillkommer.
Jag känner mig uppgiven och en oerhörd frustration till det just oförberedda samtal jag fick i förgår. Varför ska människan återigen bli våldtagen och påkörd efter att äntligen ha rest sig upp på vacklande ben och ansträngt sig och fokuserat på att gå vidare. Inte titta i backspegeln längre utan klar sikt framåt. Hastigheten är något lägre än vad den varit innan olyckan men att våga sätta sig bakom ratten igen är beundransvärt.
När man minst behövde bli utsatt så får samma människa återuppleva liknande trauma igen. Jag finner inga ord, bara tårar och besvikelse. Varför ska livet drabba oss redan sköra och sårbara? Vad gör oss till de människor för att klara av dessa olyckor och plågor? Människor som besitter förlust och ångest för att fortsätta är inte bättre rustade för att en gång klarat av den tuffa utmaningen som omkull vält oss till botten.
Älskade underbara återfunna vän. Jag önskar från botten av mitt hjärta att jag hade kunnat hjälpa dig vidare. Jag vill finnas här och jag vill kunna ge dig min famn. Jag känner mig så maktlös. Jag önskar mina tårar för er smärta och förlust denna gång kunde förvandlas och ge tillbaka lite lyckotårar istället.
Dumma liv, dumma jävla skitorättvisa!
Jag missunnar ingen människa eller kvinna varken glädje eller lycka men ibland önskar man att en del människor får känna på livets hårda skola. Att vara gravid och föda barn är naturligt men vissa kvinnor går igenom denna tid utan minsta kraftansträngning och genomlider inte ens hälften av det som jag och många andra sorgsna mammor gör. Det skapar avund och en smula bitterhet. Det kan inte hjälpas men det är den verkliga sanningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar