Hade livet varit detsamma om det jag vetat för ett år sedan det jag vet idag. Troligtvis inte.
Att jag skulle bära den tyngsta av sorg på mina arma axlar och samtidigt bära min förstfödda dotters syster i magen. Det är en svindlande tanke.
Idag för ett år sedan började en resa på det liv som på morgonen den 14 januari skulle förändra livet på ett ögonblick. Morgonen inleddes med induktion/igångsättning. Läkarna hade gjort ett val att starta förlossningen då mina värden blev sämre och vi jakade godvilligt eftersom jag insåg att mitt barn kunde ta skada av att preeklamsin blev värre. Vi önskade bara att allt skulle snart skulle vara över.
Livmodertappen var hård och omogen och det var någon vecka för tidigt för Lykkes egentliga mål att komma. Hon vilade tryggt och säkert därinne i min mage och hade inga symtom som visade att hon ville ut tidigare. Mellan klockan 13 och 17 var sammandragningarna eller förvärkarna så intensiva att jag bad om att få smärtstillande. Jag härdade ut och såg fram emot resten av förlossningen. Vi var ju snart framme vid målet. I ett vagt ögonblick samtalades det om akupunktur och ett varmt bad som skulle gynna lindring och framfart men det togs aldrig upp igen.
Vid klockan 19 gjordes en bedömning som resulterade i att gå vidare med steg 2. En förstärkning skulle få förlossningen att fortskrida. Det gjordes ett nytt CTG som visade att barnets hjärtljud och aktivitet var normala så det rådde inga tvivel till att hon inte skulle ha det bra därinne eller var stressad. Någonting hände under denna timman. Jag började åter igen få värkar, nu intensivare och det satt djupt ner i korsryggen. Jag stegade in i duschen vi hade på rummet som gav mig det varma vattnet som enda smärtlindring. Jag blev sittandes och emellanåt stod jag. Jag var tvungen att hålla mig rörlig eftersom värkarna var så intensiva och täta. Andningen fungerade inte som jag övat på i föräldrargruppen och jag höll istället på att få panik.
Jag kallade på barnmorskan som inom en kort tid var på plats. Hon undersökte mig och jag var öppen 2 centimeter. Skönt, nu var i alla fall förlossningen igång. Rummet fylldes snabbt av varm ånga och det var som att sitta i en bastu. Kalle lämnade inte mig, endast iklädd kalsonger och med ett mod och stöd till att hjälpa till på sitt sätt. Han tvingade mig flertalet gånger att dricka för att inte dö i vätskebrist. Det kalla vattnet i munnen och mot ansiktet gjorde mig gott. Jag trodde flertalet gånger att jag skulle svimma. Värkarbetet var i sin kulmen och jag förstod att det inte stod rätt till. Det var FÖR intensivt.
Jag kallade åter igen på barnmorskan då det tryckte ner mot ljumskar och livmoder och jag kände en annan slags form i värkarna. Krystvärkar. Hon tyckte inte jag skulle trycka efter utan istället andas igenom dessa värkar eftersom det är lätt att spricka, så jag gjorde som jag blev tillsagd. Jag ville så gärna ha en läkarundersökning och något smärtstillande och det enda som erbjöds var en spruta morfin i låret. Vad höll hon på med? Jag var mitt uppe i förlossning av mitt barn och det enda som ordinerades var en miserabel spruta. Varför sågs det inte till att vi blev förflyttade till förlossningen. Ingen annan undersökning gjordes på mig och mitt barn och förloppet gick snabbt.
Återigen kallade jag på barnmorskan då jag kände tryck mot slidan och jag kunde ana att huvudet var på väg ut. En stund senare dyker hon upp och ber mig lägga mig på sängen. Jag särade på benen och skrek av smärta. Huvudet skymtades mycket riktigt och nu var det nära. På en krystvärk var hon ute. Hal och skör.
Larmet gick och en undersköterska kom i all hast in på rummet. Hon slet och drog i navelsträngen och jag frågade i all förtvivlan var det blev. En flicka! Från ena sekunden till den andra togs hon ifrån mig och de lämnade rummet utan att vi hann blinka. Jag förstod att många barn är medtagna vid förlossningen men inte att det skulle innebära det vi snart skulle bli varse om. Allt blev stilla.
Tiden försvann och efter någon minut var det en ny barnmorska inne hos oss. Hon hjälpte mig till med moderkakan och såg till att jag fick nya kläder och nya lakan. In kom en rullstol och jag bads sätta mig. Barnmorskan berättade med ledsna ögon att det inte såg så ljust ut och då trodde jag inte att hon talade sanning. Tillsammans lämnade vi rummet för att ta oss vidare till det lilla barnrummet som låg intill. Vi möttes av läkare och sköterskor som tillsammans gjorde tappra återupplivningsförsök på vårt nyss födda lilla barn som låg på skötbordet. Jag kunde höra den ena barnläkarens röst i slowmotion:
"Ta hennes hand". Menade hon mig, var det mig hon pratade med? Det skulle bli den första kontakten med mitt barn lilla hand. Jag strök insidan och förstod nog inte riktigt vad som var verkligheten. Där stod vi med vårt nyss födda barn som kanske inte skulle överleva. Det gick inte att förstå.
En jourläkare från neonalalavdelningen kom inspringande och tog sig friheten att visa Kalle och mig vägen till ett annat rum som låg intill. Han berättade det ingen förälder ska behöva höra. Det fanns ingenting att göra. Hon hade visat tecken på en kraftig acidos. Syrebrist. Hon skulle sannolikt inte kunna andas på egen hand och kanske inte ens med respirators hjälp. Han beklagade och hans ögon lyste med sorg. Jag kunde ändå inte förstå. Tre timmar tidigare hade hon visat livstecken och mötet var då nära att vi snart skulle ses för första gången.
Jag kan inte förklara känslan som jag hade just då men jag vet att jag kände mig illa till mods och var tom på kraft. Säkert chockad och totalt förvirrad. Vi fick möjligheten att klä vår flicka med våra vita medhavda kläder. Body och byxor. Vi gjorde tillsammans med barnmorskan röda hand och fotavtryck som klädde insidan av ett vackert kort. Vi tog egna bilder. Vi gjorde det mesta som de flesta föräldrar gör när de nyss fått barn, fast med en sorg och tunga tårar i ögonen istället för glädje och rus. Vi hade ju förberett och hade allt med oss eftersom vi inom några dagar skulle åka hem tillsammans med ett nytt liv till en ny kommande och välkomnande tid.
Lyckan vände i total sorg och mörker.
Nu i efterhand kan jag se situationen från en annan vinkel. Igångsättningen blev för intensiv och utan undersökning och bevakning på mig eller barnet ledde till det trauma som vi måste leva med i resten av våra liv. Hade jag legat på förlossningen hade övervakningen varit en annan och det hade förmodlingen gjorts ett kejsarsnitt. Jag kan inte fortsätta älta eftersom varken jag eller någon annan blir klokare av det. Det gör bara så förbannat ont med orättvisa.
Idag är dagen för ett år sedan då Lykke förde oss sammanväxta. Klockan 23.18 ska vi minnas hennes födelse. Det är en dag med mycket smärtsamma minnen. En dag som började med förväntan och hopp om ett möte men som slutade i sorg och förtvivlan. Det gör ont att inte få ha henne fysiskt nära idag. Det är en dag som borde firats med ballonger och tårta. På midddagsbordet står ett ljus i en ängel och brinner för Lykke. Ett fång tulpaner bredvid delar hennes plats.
Jag älskar dig min flicka.
/Din mamma
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar