Nätterna är värst.

Dagarna flyter numera fint. Nike och jag har fullt upp med att utvecklas i vår relation och det tar tid. All min tid. God tid. Jag gör det för annars vet jag ärligt talat inte om jag orkat stå ut. Tankarna flyr ibland iväg åt och blir motsträviga. Men jag är lycklig med henne. Hon gör mig alltid glad. Får mig på bättre tankar.

Nu närmar sig vintern och kvällarna blir mörkare för varje dag som går. Det blir snabbare kväll vilket betyder att natten blir längre. Det känns i alla fall så. Det vill säga mer tid att tänka och grubbla. När alla andra sover och jag ligger sömnlös finns det olidligt många tankar där som påminner om de mest obehagliga stunderna jag upplevt.

Jag vantrivs i mörkret. Då är allt svart och stilla. Ljudlöst. Nästan livlöst. Jag kan fortfarande inte sluta ögonen utan att tänka på henne. Om Lykke.

I natt när jag höll Nike i min famn, sovandes efter ett måls amning slog mig tankarna hårt. Sista gången jag höll Lykke i min famn. Hon såg ut som hon sov. Men hon var kall. Hon var död. Det lilla mörka andaktsrummet och bara vi tre. Kalle, jag och Lykke. Det som skulle bli så bra. Istället byttes värme och glädjetårar ut till chock, förtvivlan, kyla och tomhet. Det är med smärta jag minns den stunden. Den allra sista fysiska närheten. Då och för alltid. Samtidigt vill jag komma tillbaka och uppleva. Leva om den stunden. Bara för att säga några små saker. Att få känna lite till. Få henne tillbaka. Tillbaka till oss. Det är som om jag inte fattar att hon inte kommer tillbaka. Som om hon är utlånad tills vidare. Det som tyvärr dykt upp i tankarna är även att vi endast har fått låna Nike. På obestämd tid. När som helst kan döden dyka upp igen. Jag vill inte tro det, jag får inte tro det och jag borde inte tro det. Men det är ibland svårt att hålla isär mardröm och verklighet.

Jag drömmer mycket nu. Om nätterna. Starka, dramatiska drömmar. Om död och uppståndelse. Jag drömmer mycket om mamma. Så mycket som jag fått osagt. Jag försöker stoppa tiden och upplever att hon fortfarande finns. Jag vaknar sällan helt utvilad i hjärnan på grund av de spöken som härjar fritt i mitt inre.

Knäpper upp.

Jag har ett barn för lite. Så är det. Inget påhittat och ingen mardröm. Så är det.

Vi kommer alltid att vara en familjemedlem för lite. Oavsett om vi får ett helt fotbollslag med ungar så kommer det alltid att saknas en. Det kommer alltid finnas en extra matchtröja som tyvärr aldrig kommer användas. En som alltid blir uppropad men som inte svarar. En som alltid får en egen födelsedag firad men som inte ens själv närvarar. Det är vårt saknade barn jag pratar om. Det är i vår familj det ALLTID kommer saknas någon. Och det är just henne. Lykke.

Jag hatar det. Jag svär och gråter. Det hjälper inte. Jag hatar att det inte hjälper att gråta och vara arg. Tvärtom, det blir nästan bara värre.

Det är en ekvation som inte går ihop. Att vi faktiskt har två barn men bara ett lever med oss. Det är svår mattematik.

Jag har alltid varit dålig på matte. Särskilt minustal. Att förlora ett barn och att leva med ett annat är att befinna sig under ett matteprov och du inte kan svara ärligt på sista frågan. Ska det vara plus eller minus?

Tyvärr känner jag att min familj nu och i all framtid alltid kommer befinna sig på minus. Idag kan kan prata om och nämna att min familj består av oss fyra utan att känna rädsla. Dock känner jag minustalet klia mig i nacken. Jag berättar att Nike har en storasyster men som dock inte längre lever med oss och det känns helt rätt. Inte själsligt rätt men viktigt att poängtera. Jag knäpper upp alla knappar och blottar mig för den som vill höra. Det gör att familjens minustal drar lite mer åt plus. Men jag hatar det fortfarande. Jag hatar att ens behöva öppna mina läppar på vid gavel och säga sanningen. Inte för att jag skäms. Inte alls. Utan för att det är min vardag och min plågsamma verklighet. Den grymma sanningen. Jag hatar det!

Ett hjärta.

En helg. Korta besök hos nära och kära gjorde oss lite varmare inuti. Fyllde på med kärlek och gradvis tajtare vänskap. En helg går fort. På torget handlade jag det finaste av hjärtan jag kunde finna. Ett hjärta att lägga hos Lykke och mamma.

Vi åkte förbi gravarna. Jag nämner dem i plural då de faktiskt ligger på samma plats men har en vardera sten. Hjärtat valde jag att placera i mitten, mellan dem. Det kilades fast och den tomma platsen utan växtlighet fylldes igen med just vårt hjärta. Så perfekt och vackert.

Jag rensar oerhört mycket när vi besöker Lykkes grav. Tömmer mig på de lagrade tårar som om de bara väntat på att få trillas. Alla känslor rinner ur mig. Jag blir tom av energi och totalt orkeslös. Som om jag sprungit ett maraton. Jag kan ha spänningar i flera dagar efteråt. Vi tände några ljus och som vi hoppade fick lysa och inte släckas av alla himlens regndroppar. Kanske tårar, kalla det vad du vill.

Prisad äro jag.

Jag följer dagligen mina medsystrars bloggar om förändringar som gett livet en annan innebörd, orättvisor och kampen om att fortsätta trots att vi mist våra små efterlängtade barn. Jag är inte ensam om att behöva ventilera min sorg och blotta mina innersta mörka tankar. På något vis känns det inte lika obehagligt svårt att dra den tunga last som river mina axlar röda då jag delar många av mina känslor med alla dessa fina samt oskyldiga utsatta människor.

Idag, till min stora förvåning såg jag att min egen blogg fanns med som nominerad till en av de 7 som är värd ett pris och fått en utmärkelse. En av mina medsystrar som valt att nämna just mina ord och tankar är Jenny som bloggar på JEN IN REAL LIFE. Jag läser hennes sida nästan dagligen då hennes tankar och känslor matchar mina egna i många avseenden. Hon har liksom jag förlorat sitt barn, sin pojke. Idag bär hon tappert en fin lillasyster i famnen.

Tack Jen! Du har ett stort varmt hjärta.

I priset ingår att berätta 7 saker om sig själv och skicka utmärkelsen vidare till 7 andra meningsfulla bloggar.

Jag vill härmed gärna tacka en en gång och säga att utmärkelsen gav mig bekräftelse på att någon stannat upp och lyssnat. Mitt budskap har fått en varm bekräftelse.

Jag ska fundera på mina 7 egenheter och på vilka 7 bloggar jag vill prisa. Jag återkommer snart med besked.

Paus.

Jag skäms att behöva säga att jag är så fruktansvärt trött. Jag skäms över att säga att jag ibland vill ge upp och lägga mig under den högsta högen med löv och krypa ut när jag har fått sova och har lite mer energi igen.

Jag har valt att sälja mina ord och tankar till denna bloggen som en ohemlig dagbok. Jag kan uttrycka mina innersta mörka känslor och min vantrivsel till sorgen. Men ibland kan jag även ge den påfyllning med ljusare dagar och lyckliga slut. Och tacksamt är väl det. Jag skulle förmodligen inte varken orkat stå enbent eller samspråkat med andra människor om det inte vore för att det faktiskt tillkommer lite lättare dagar med kärlek och hjärtliga skratt.

Jag lever i praktiken idag ett gott liv. Jag och mina nära och kära är friska och jag har en underbar familj och syskonlika vänner som lever tätt intill vid min sida. Jag har lyckats få till ordet trivsel i min vardag men framförallt är jag rik. Rik på erfarenhet som gett mig styrka och kärlek. Styrkan vill jag helst inte dela med mig då jag anser mig behöva den när de grå och mörka dagarna oväntat dyker upp. Kärleken däremot kan jag med glädje dela med mig av. Mest till dem som förtjänar en dos.

Jag har börjat leva igen. Jag är tacksam över att min kropp orkade resa sig. Jag hade just förlorat mitt barn och jag behövde leva ut den frustration det innebar. Jag har varit arg och förbannad. Dessa känslor finns där ännu men till skillnad från tidigare kan jag nu hantera dem. När Nike flyttade in i mage släppte mycket vrede och jag började skymta ljuset i mörkret. Sakta började jag leva igen. Jag började förstå att det finns fler att kunna ämna sin kärlek åt. Jag hade tydligen ett större hjärta än jag trodde var möjligt.

Denna helgen har jag kunnat lägga min sorg lite åt sidan. Jag har fått tiden till att fylla på med positiv energi. Jag har skrattat och jag har gråtit. Tillsammans har båda dessa en väldig kraft. Ett gott recept. Om man får skratta orkar man gråta och tvärtom. Jag måste få tacka en av mina absolut närmaste vänner för denna härliga helg.

Tack Lina för att du finns vid min sida och tack för att du gav min sorg en tillfällig paus. Jag upplevde att jag kröp ur lövhögen och istället sneglade på den i ögonvrån.

Sorgen har inga genvägar.

Jag tänker ibland tillbaka på den föräldrargrupp som vi deltog i månaderna innan Lykke var planerad att komma. Det vill säga senhösten för två år sedan. Kalle var väl inte så överförtjust i tanken på att följa med men för mig var det viktigt att vi gick dit tillsammans. Det var ju faktiskt teoretiskt sett VI som väntade barn. Vi skulle TILLSAMMANS göra föräldrarollen åt vår kommande flicka.

Vi var ett gäng på 10 par som träffades i gnista och glädje om vad som väntade oss alla. Många fina, mysiga blivande mammor och pappor följdes åt. Alla väntade sitt första barn. Bebisarna skulle dyka upp endast med några veckors mellanrum. Alla var vi nyfikna och hoppfulla. Jag undrar ibland om något av de andra paren gått liknande öde som vi till mötes. Sannolikheten är obefintlig. Det föddes 10 små barn det året. Alla dem med föräldrar från samma föräldragrupp. 1 barn dog. Det var mitt barn. Jag förstår fortfarande inte de orden. 1 av 10 barn dog. Det är fortfarande 1 för mycket.

Vi har många i vår närhet som är under utökning av familjen. Fler barn bakas och planeras komma inom snar framtid. Jag inandas lite ny luft för att få tanken att cirkulera fritt. Jag vill så gärna kunna glädjas åt dem. Jag vill känna lycka liksom de gör. Men jag kan inte. Vid varje nytt tillfälle, vid varje ny omgång jag får beskedet att det bakas en ny bebis blir jag tom. Ledsen och samtidigt förtvivlad. Vad är det för känslor?

Kanske vågar jag inte hoppas på det bästa. Det är som om jag förutsätter att det ska misslyckas. Jag rullar tanken snabbt på tungan och sväljer lika kvickt ångesten. Kanske vågar jag inte ta ut segern i förskott. Men när väl matchen är igång så vet man ju aldrig innan hur den ska sluta. Seger eller förlust.

Vi har hittills spelat två sådana matcher. Matcher i graviditet. En slutade i förlust. En slutade i seger. Mina referenser borde vara tillräckliga. Nike är ju ett levande bevis på att man faktiskt kan vinna också. Även om vägen dit var brokig och svår. Däremot gör vinsten av henne mig påmind om vad vi förlorade. Jag kan inte radera och ersätta just de känslorna. Förlusten, liksom sorgen har inga genvägar till försoning med motståndaren.

Det är idag 1 år och 9 månader sedan vi förlorade vår första spelade match. Det går inte en dag utan att jag tänker på Lykke. Jag sluter mina ögon för natten och det sista jag gör är att känna sorg efter henne. Blandade tankar. Jag önskar mig henne tillbaka.

Änglar kan leva, änglar kan dö.

Vi fick ett paket med tillhörande kort när Nike hade anlänt till familjen. På kortet stod det:

Till er ängel.

Jag förstod snabbt att vännen som skrivit inte alls tänkte på benämningen ängel som jag gjorde. I dennes värld var Nike en liten ängel som landat hos oss och tillförde oss lycka. Tanken var kanske inte genomtänkt utan skriven som en gest om att vara välkommen till oss som en skänk från ovan.

För mig är betydelsen av änglar de som inte längre finns ibland oss men som vi ändå kan känna med hjärtat. De lever i en annans sfär. I något som kanske inte finns eller rent av på andra sidan. För oss är Lykke en ängel. Vår, alldeles egen ängel. En liten och tyst, sovandes ängel. Bilden av hennes är skarp.

För mig är änglar inte alltid levande. Tyvärr.

Vi pratar gärna om att vi har änglavakt när olyckan visat att det kunde gått utför. Vi talar gärna om att änglar är de snälla människorna som ställer upp och visar medmänsklighet. Det kan vara ens bästa vän, sin syster eller sin egen mamma.

Jag har själv uttalat mig många gånger om denna betydelse då jag tidigare tyckt att änglar stod för det fina, varma och hjärtliga. Det gör det fortfarande men idag då jag mist de betydelsefulla liven som stått vid min sida så får änglar en annan betydelse. Änglar som faktiskt levde men som dog. Det är lite svårt att acceptera.

Den 22 februari 2009 fick jag ett meddelande av en fin gammal vän. En dikt skriven från hjärtat och texten löd:

"En flicka kom till jorden. Så väntad, så älskad, så liten, så skör

En ängel kom och hämtade henne. Så oväntat, så plötsligt, så orättvist, så tyst

Den lilla flickan följde med ängeln

Nu finns hon i himlen där hon vakar över sin mamma och pappa"

Det är något visst med barn som sover. Det innebär trygghet, stillhet och lugn. Man kan sitta och bara titta väldigt länge på ett barn som sover.

Samtidigt är det något visst med att ett barn som sover kan lika gärna vara död. Ett sovandes och ett dött barn är skrämmande lika. Alla känner inte så. Jag kan känna det ibland. Bilden jag har av Lykke som faktiskt är död men ser sovandes ut ger mig kalla fingertoppar. Känslan är obehagligt lika. Det kunde lika gärna ha varit tvärtom.

Jag kan inte titta till Nike tillräckligt många gånger då hon faktiskt sover. Jag måste komma riktigt nära för att lyssna till hennes nästan obefintliga nätta andetag för att förstå att hon är min levande ängel.

Små änglar. Jag har en levande och jollrandes ängel som ligger tryggt i min famn. Jag har även en tyst, stilla och död ängel som vilar på min bara axel.