Uppe i himlen.

Mina ögon vattnar ur sig. Kärleksfulla tårar kommer. Står för lycka, står för sorg. Vi har berättat att Storasyster Lykke och mormor bor upp i himlen. Vi ser det som högst naturligt att berätta om deras själsliga närvaro. Det mest fantastiska och överraskande var när Nike 2 år, igår sa:
 -Momor bor uppe i himlen mamma. Jag når inte uppe till himlen mamma. Jag når inte mormor mamma. (Och så armarna högt upp)
 -Nej tyvärr gör du inte det. Men hon kan se dig ändå Nike.

Smeker er ömt.

Morsdag.
Jag läser och jämför statusuppdateringar. Blommor hit och presenter dit. Så kommersiellt.
För mig är just denna dagen ganska obetydlig. Man ska påminnas och lyfta fram mammans betydelse och bekräftelse.
För mig som har förlorat ett barn och bär en stor blytung sorg i hjärtat ligger denna dagen som en tunn skir slöja av ångest framför mina ögon. Som om jag inte kunde se klart. Jag saknar ju ett barn. Mitt äldsta, mitt förstfödda. Min flicka Lykke. Drygt 3 år. Hon borde också ha varit här i dag. OCH alla andra årets dagar. Istället tittar jag på hennes fina lilla ansikte på fotot hon är inramad i och fantiserar mig bort. Tanken slår snabbt tillbaka. Hon är ju inte här. Hon fick inte ens komma hem. Hem till oss. Jag fick aldrig visa henne hur mycket kärlek jag hade att ge henne. Jag fick aldrig den där ömma varma kladdiga bebispussen tillbaka. Jag fick aldrig känna den lilla öppna famnen och ögon som lyckligt tittade tillbaka.
Jag kommer aldrig att få veta någonting om henne. Det smärtar så det skriker i lungorna på mig. Kvävd av vetskapen. Jag kan inte önska mig henne tillbaka, inte ens en dag som morsdag. En önskan som jag vet aldrig blir uppfylld. Aldrig någonsin.
Vid sidan om tomheten fyller Nike och liten Levi upp en del av det som saknas. Snoriga pussar, mjölk som spills på golvet, choklad som kletas i soffan och fingrar som killar i nacken samt senapsfärgade blöjor och hud mot hud nätterna igenom. Jag är deras mamma och det räcker att bara få vara med om allt detta. Inga presenter eller blommor i världen kan ersätta just denna lyckan.
Jag är deras mamma. Även Lykkes mamma. Jag har inte glömt bort dig. Jag finns här för dig om du får för dig att trilla tillbaka till oss. Din plats vid bordet kommer alltid att finnas kvar.

Syskon i mellan.

Den arga fasen.

Vi har kommit hem.
Efter 7 veckor med fotbojan till sjukhuset så är vi äntligen utsläppta. Hemsjukvård väntar i ytterligare några veckor men vi är ändå hemma. Det är skönt. Obeskrivbart.
Liten Levi är dubbelt så tung i vikt sedan han föddes och det är en märkbar skillnad. För oss. Andra ser honom som den minsta människan i världen. Men visst. Han är liten. Väldigt liten.

Jag är medveten om min trötthet. Kanske är det den som påverkat mitt humör och min känsla för att vara arg på allt runt omkring. Jag går och känner mig arg för att jag inte kunde behålla mitt barn längre i magen än vad jag gjorde. Arg för att just vi fick ligga på det där sjukhuset och ingen annan jag känner. Arg för att jag missat hela mars och den vårsprickande april.
Jag är så trött så jag somnar stående. Min pojke behöver sondmatas för att han inte orkar amma. Det är jag gruvligt arg för. Just för att det är så fruktansvärt tärande att göra det 8 gånger dygnet, när man helst av allt vill ge honom mitt bröst.
Mina bröst värker. Jag pumpar och pumpar. Jag kan den där hemlånade apparaten utan och innan. Där,  ligger ett oerhört stort gap med ångest och bitterhet. Jag hatat den där satans pumpapparaten. Helst av allt skulle jag vilja slänga den till sopbilen som kommer på måndag. Nära att ge upp. Allt detta pumpande för att bibehålla mjölk som min pojke kan behöva den dagen han visar sig nyfiken och stark för att amma.
Jag är arg på Levi. Stundtals. För att han är så liten och medtagen. För att han inte visar att han vill äta. Framförallt är jag arg på mig själv. Jag har så tunt och skört tålamod och ger mig inte själv chansen att invänta. Jag vill att tiden ska gå snabbt, som så många andra vill att tiden med en nyfödd ska stå stilla. Där är inte jag. Jag är bara trött och arg arg.

Paus.

En fin klok vän skickade ett meddelande till mig.
"Ibland måste man bryta ihop för att orka gå vidare."
Idag är sannerligen en sådan dag.

Neonatal.

Det var kvällen innan Levi föddes. Sköterskan knackade försiktigt på dörren. Hon kom från neonatalavdelningen. Avdelningen där barn som föds förtidigt eller bebisar som är påtagligt påverkade efter förlossningen, ligger. Några ligger kvar bara någon dag. Andra bebisar ligger kvar många långa veckor. Veckor som blir till månader. Utanför rullar vardagen på. Människor åker till jobbet, träffar sina vänner och njuter av ett varmt härligt bad. Därinne, på den just nu besökta avdelningen, verkade vardagen stå stilla. Bara viskandes sköterskor, dunkel belysning, fördragna gardiner och övervakningsapparaturer. Vakuumet i all utsträckning.

Vi var förberedda på att Levi skulle komma dit. På Neo. Ligga där bredvid 2 andra barn i detta nu. Han skulle ju födas snart, inom några timmar. Närmare bestämt tidigt på morgon därpå. 11 veckor tidigare än vad som var tänkt. Herregud. Det var min tanke. Vad skulle detta innebära.

Sköterskan visade oss runt. Mina tårar trillade när jag såg de andra föräldrarna, vars barn låg i kuvösen bredvid. Nu var det snart vår tur. Vår pojke skulle också vara här. Vi skulle också likväl andra föräldrar, bosätta oss här och vaka över vår lilla pojke. Förhoppningsvis. Förhoppningsvis så skulle han vara så stark för att överleva. Men om allt nu gick vägen, hur länge skulle vi vara fastkedjade i denna nya värld? Där och då var allting högst oklart.

Det var mycket ny information att ta till sig. Överväldigande. Overkligt och samtidigt skrämmande. Jag har fortfarande inte förstått hur snabba beslut som egentligen fattades och hur vi slutligen hamnade här. På Neonatalavdelningen i Helsingborg.

Från ett vanligt besök hos barnmorskan, fredagen den 9 mars till att vakna lördagen den 10 mars med en nyfödd liten Levi som flyttats från mammas mage till den varma fuktiga kuvösen i rum 2 på Neo.

Det blir inte alltid den start man har tänkt sig.

Att sätta punkt.

Jag började teckna ner mina tankar med vrede, förtvivlan och oändlig sorg som fanns inom mig, dagen då jag fortfarande var i chock efter min flicka Lykke just berövats livet. Dagen då jag fortfarande egentligen inte fattat vad det innebar att förlora sitt nyfödda barn. Jag var ensam och utfryst i tankarna. Jag visste inte hur eller vad jag skulle bära mig åt. Jag såg inget ljus därigenom tunneln. Då.

Jag började skriva. Oj, vad jag skrev. Kan idag titta tillbaka och ser mina första oerhört smärtsamma rader. Jag vällde ur mig de allra värsta sortens plågor man kan bära. Sorg och hat. I stora mängder. Allt behövde tömmas på mitt innehåll för att besegras.

Sedan blev jag gravid med Nike. Jag gick graviditeten nästan fullt ut med en oerhörd berg och dalbana med känslosvall. Trots allt gick ju allt väl denna gången. En frisk flicka och ack så levande. Jag tänkte då, därefter att jag skulle avsluta denna historia som förtjänade ett värdigt slut. Jag skulle lägga ner och konstatera att vi gått vidare. En dag måste man ju göra det. Men jag kunde inte. Det fanns tydligen mer därinne som var tvunget att ventileras. Ut i alla lyckliga hörn som jag äntligen lyckats hitta igen. I om med Nike. Min största lycka i den allra största olyckan.

Tankarna har åter igen kommit. Att lägga ner mitt skrivande och min ventil där jag kan få spy livets grymma baksida och orättvisa. Denna sida var tillägnad Lykke. Utan hennes existens och vår händelse kring hennes födelse hade denna sida aldrig funnits. Jag är glad att jag hittade hit. Hittade ett sätt att formulera mig för att sedan kunna plocka fram minnen här ur och tänka tillbaka. Kanske en dag vill mina nära och kära få läsa och ta del av det liv som ändrade mig från "livet då och nu". Kanske borde jag nu sätta punkt.

Framtiden med Nike och lillebror Levi är egentligen det som hände sedan. I det nya formade liv efter vår förlust finns delvis också mycket sorg men framförallt glädje. Liv och framtid som vi behöver. Ny kraft och styrka.

Jag funderar några timmar och sedan några till för att sedan komma fram till ett beslut. Vinna eller försvinna.

Våga älska?

Du skulle ha levt under mitt hjärta, osedd. Alldeles för tidig för att födas nu. Jag skulle skydda dig från allt det onda, men jag kunde inte. Skulden bränner mig.

Jag önskar att jag kunde förklara detaljerna i det bisarra liv som blev när mitt barn föddes 11 veckor för tidigt.

Din tunna hud är så skör. Den tål inga strykningar eller klappar. Bara stilla händer. Om jag fick så skulle jag smeka dig över över den knotiga lilla ryggen, vagga dig och dansa med dig. Om jag inte visste bättre skulle jag sjunga lugnande ord av kärlek - ord som jag vet med mig om att du inte skulle orka ta in. Minsta ljud gör att du hoppar till, armarna far ut och du nästan kippar efter andan.

Du skulle inte behöva vara här ännu. Men det blev så. Min kropp kunde inte hålla dig kvar. Vi tog oss långt tillsammans med det räckte inte hela vägen.

Mitt i smärtan slår det mig att jag bevittnar ett mirakel. Jag får se livet ta form när andra mammor bara kan föreställa sig det.

Dag efter dag sitter jag här och väntar på att få se små framsteg. Vill att veckorna ska fortskrida normalt med tillväxt och mognad. Hopp om överlevnad. Tills dess låter jag mina händer berätta för dig hur mycket jag älskar dig.

Hur ska jag ens kunna förklara hur det känns att vara tvungen att åka iväg från sitt nyfödda barn. Vanliga fraser som att slita hjärtat från kroppen eller nattsvart förtvivlan duger inte till. Vi hörde ihop, nu är vi långt ifrån nära. Vi känner inte varandra ännu. Jag ser dig men du vet inte vem jag är. Har jag överhuvudtaget fått ett barn eller drömde jag alltihop? Jag känner igen känslan, vi har varit där förut. Men detta är annorlunda. Väldigt annorlunda.

Välkommen Levi till världen. Vår älskade lilla son och barnens lillebror är född. 11 veckor för tidigt.

Vi väntar på att tiden ska gå och vi snart kan åka hem. Hem tillsammans. Till tiden utan slangar och apparater som larmar och blinkar när dina andetag blir nättare och pulsen sjunker. Tiden som vi kan lämna bakom oss och se fram emot en ny resa.

Mitt samvete skriker efter hjälp. Jag lämnar min pojke för natten och sover förhoppningsvis några timmar innan vi möts igen. Jag är så obeskrivligt trött. Sagt med de allra största bokstäverna.

Historiska ögonblick.

Kronprinsessan och Prins Daniel har fått en flicka. En prinsessa.

Hela världen reser sig och niger för kungahuset. Jag vågar säga det. Jag nästan spyr. Vilken uppståndelse det hade blivit om de perfekta paret och övriga världen hade fått ett ovälkommet besked. Om flickan berövats livet och fått så svår afyxi under förlossningen att hon avlidit. Att vården och personal inte varit där och hjälpt till och lyssnat på den upprörda förtvivlade förstföderskan. Om det hade saknats vårdjournal och avvikelser i rutiner. Vilken uppståndelse det hade blivit. Vilka löpsedlar sedan. Hela Sveriges organiserade sjukvårdssystem skulle blottas i media vida världen över. Sverige hade säkert gått under. Katastrof i tumult. Nu slutade ju allt fantastiskt lyckligt och vi slapp gå loss i kampen om upprättelse för att få igenom en punkt i detta historiska ögonblick. Men hade någon egentligen räknat med att faktiskt detta kunde ske. Troligtvis inte många.

Det känns som ett stort hån mot oss drabbade i den värld som fallit offer för sjuvården och dess ofantliga brister i förlossning. Hårt slag i magen. Något som aldrig skulle kunna hända en kronprinsessa.

Jag är trött. Trött på att vara gravid. Trött, med ett väldigt litet tålamod just nu. Helt orkeslös. Värk i rygg och ligament. 10 veckor kvar. Om ens det. Jag känner ibland att jag vill trycka på radera detta halvår och börja om. Jag är fullkomligt slut i kroppen. Otränad och med det - energilös. Ingen motivation.

Många tankar. Många frågor. Jag saknar min älskade syster. Jag saknar min mamma. Just nu, på väldigt länge har jag verkligen önskat att hon var med mig. Att kunna dela ut lite mammakärlek till sin svåråtkomliga dotter i förhoppning om en förbättring. Jag saknar glädjen att kunna ge min närmaste familj. Jag är så enormt ledsen för det just nu. Det kommer bättre dagar. Lyckligtvis vet jag ju det. Men när?

Kontroller ger trygghet.

Dagens tillväxt och flödeskontroll resulterade i att det blir ny kontroll om 4 veckor. Lillebror har till synes fin kurva och klarar livet bra där inne. Trots en utmärglad mamma efter två magvirus bekännelse så knycker han det han behöver. Skönt att få en bekräftelse om existens och hans nuvarande välmående.

Jag däremot visar på sämre flöden till moderkakan som ännu inte visat något negativt resultat på vare sig mig eller foster. Det indikerar bara på en ny eventuell preklamsi som kan vara i begynnelse. Det förvånar mig inte det minsta. Jag var beredd på det svaret.

Samtidigt är jag nog lite tacksam över att det finns en noggrannhet kring oss. Att de inte vågar släppa oss utan övervakning och hellre tar det säkra före det osäkra.

Idag har jag tecknat fyra stycken försäkringar. Gravid och försäkrad från och med vecka 26. Nu får vi verkligen hoppas på att det inte finns någon anledning till att ta ut någon försäkring men OM det nu mot all förmodan gör det, så finns det ett ekonomiskt stöd som ramar in oss administrativt under kategorin - Dödsfall.

Jakten på lycka.

Tre år. Helt rasande fort har tre år passerat sedan marken under mina fötter försvann. Förlamande känsla om vad vi just då varit med om.

Vår historia. En evig sanning som inte går att försköna. Den är som den är. Naken och ärlig och väldigt brutal.

Tre år av daglig saknad. Tre år av oändlig sorg. Bitter men något blekare. Jag kan idag gå rak och stark genom mitt avslöjande om hur min historia mynnade ut. Idag är jag starkare. Tidigare var jag rädd för allt som kom mig omkring. Jag tyckte mig höra hur alla viskade. Visste. Och jag nästan skämdes. Skämdes för att berätta att jag just burit ett barn som jag nyss förlorat. Jag var obekväm i att tala om den rätta sanningen. Som om jag jag gjort något brottsligt. Kriminellt. Samtidigt ville jag inte förneka. Det kändes många gånger som ett svek mot min egen flicka. När jag väntade Nike fanns fortfarande en obehaglig känsla i att berätta. För många frågor som jag gav falska svar på. Jag var inte mig själv. En annan person som valde att vara anonym.

Jag skäms inte längre. Känner ingen skam. Jag har två barn och jag är inte längre rädd för andras reaktioner inför detta fakta. Det är skönt att äntligen känna trygghet och ro i själ att berätta även om det gör ont. Det är befriande. Som om jag sluppit livstidsdomen i mitt eget fängelse. Jag är fri att göra som jag vill. Jag tar reaktioner för vad dem är. Och jag berättar när jag känner att det passar.

Nuläge.

Ännu ganska ovetande om vad framtiden visar så har vi berättat för Nike om den lilla bebisen som just nu vilar i min havande kropp. En lillebror. En idag väldigt liten lillebror.

Det råder vilsna tankar men nog så svaga hopp i min hjärta. En tredje graviditet som är tätt följd av föregående. Jag har en tung och orkeslös kropp som ska ta sig igenom de 15 förhoppningsvis kvarvarande veckorna. Hur orkar andra? Jag borde väl också men på något vis känns det annorlunda för mig. Jag jagar kanske lyckan i onödan. Eller är kontentan så fantastisk vacker på andra sidan utan att jag kan se den ännu. Just nu lever jag i en värld där jag fortfarande inte riktigt vågat eller rättare sagt hunnit ta in den här graviditeten. Det kommer kanske en dag längre fram.

Tyvärr finns det inte en lika stark längtan denna gången. Längtan till vårt första möte. Jag kan i dagsläget känna att jag inte alls känner mig så förberedd. Skulle gärna vänta några år till och landa i familjelyckan och ladda batterierna en aning. Det kanske vänder.