lördag 30 januari 2010

13 juli.

De ringde från företaget jag skickade in ansökan till. Jag var där. Känner mig mosig och likgiltig. Vill in i en vardag som jag hade förut men påminns varför jag är här och backar tillbaka. Helt ambivalent. Jag vill också kunna känna en glöd till att gå till ett meningsfullt jobb, känna mig driven till att utvecklas men samtidigt blir jag tvär och alldeles kall.
Det var inte mitt gamla JAG som satt på den där intervjun idag. Det var den nya jag. Jag sprudlade inte av energi och självkänsla. Inte just idag, för idag var egentligen den första dagen då jag äntligen kämpade mig ut i motsatt riktning till vad jag inte trodde var möjligt för nästan exakt 6 månader sedan. Då befarade jag att jag aldrig mer skulle orka ta mig ur sängen igen. Vad resultatet av den här intervjun slutar bryr jag egentligen inte alls om. Det viktigaste var att jag orkade ta mig dit. Ett bevis som speglade att jag nu är beredd att resa mig igen. Det trodde jag faktiskt nästan var omöljligt.

Ibland finns det en mening med i det som händer. Att det inte blev några bruna valpar utan 5 svarta och 1 gul, visade mig vägen till att vi kanske skulle vänta med en valp. Denna gången var det inte meningen.
Det som gjorde mig mest ledsen var att det fanns en liten svart dödfödd bland de små. Det gjorde ont att höra. En liten valp som säkert blivit kärleksfullt omhändertagen av en välkomnande familj blev nu istället begravd utan att den ens hade bett om det. Så orättvist. Ingen ska behöva berövas livet innan den ens ha kunnat öppna ögonen och se det vackra där bakom. Tänk vad livet och glädjen är skör.
En dräktig tik/hona väntar 60 dagar på att valparna ska komma. Det är en löjligt liten tid i perspektiv till vad en kvinna gör. Det är så fruktansvärt lång tid. Just nu önskar jag att jag hade varit en dräktig tik och väntat 60 dagar på alla mina valpar. Gärna flera och olika kön. Men ingen dödfödd. Det står inte på kontraktet.
Jag vill så gärna få känna det där som alla andra gravida står inför. Just nu är det ingen tröst att jag förmodligen kommer bli gravid. Jag vill ha ett datum, jag vill veta när.
Samtidigt blir jag alldeles förskräckt av tanken inför nästa graviditet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar