Det kommer över mig. Likt en tsunami. Vad har jag med mig i det förflutna? Jo en stor barnförlust. Svår och orättvis. Den sanningen är så fruktansvärt bitter. Det är sorgligt.
Jag fick ett tillfälle att berätta min historia för en obekant människa härom dagen. Varje gång jag får just det tillfället som veckovis kommer så känner jag att mitt hjärta rusar. Kanske är det ångesten som gör mig påmind. I övrigt kan jag leva med ett stilla hjärta och dagligen tänka på min historia med lugn men just som jag ska behöva använda mina egna ord i mening till någon främmande människa får jag hjärtklappning. Jag hör mina ord och jag kan knappt själv tro att jag pratar sanning.
Många svarar med ett enkelt: Fy vad hemskt. Fy vad fruktansvärt. Det måste ha varit jättejobbigt.
Vad svara man tillbaka? Det finns tyvärr inga svar som går att beskriva det oerhörda trauma och den tomhet som man går igenom när man förlorar sitt barn. Alla ord och fraser blir bleka och helt likgiltiga. Det finns inget starkt beskrivande nog som kan förklara eller göra situationen mildare. Inte ens ett syskon, i detta fall Nike, kan få mig att glömma det tumult av känslor som uppstod i det mest akuta läget och tiden efteråt.
Det plågar mig att läsa om föräldrars, där ute, liknande förluster. Helt oförberedda men totalt förberedda på ett kommande liv. En framtid. Många ibland oss lever med saknade barn som aldrig kommer tillbaka. Efterlängtade barn som var välkomna in i en förväntansfull famn med lycka och kärlek. Jag läser dagligen bloggar där mina "medsystrar" som just blivit föräldrar till en ängel eller de som levt år efter år med förlusten. Det är svårt att läsa men jag kan ju så känna igen mig och med mina ord och tankar vet jag att många kan känna igen sig i det jag formulerar.
Jag tittar på Lykke och ler men gråter. Inombords och med våta kinder. Lilla hjärtat. Ditt liv blev så kort. Och vi fick så lite tid tillsammans. Nästan ingen alls. Jag väntade dig och längtade. Alla veckor den där sommaren, den där hösten och så möttes vi äntligen i mitten av januari. Allt gick så fort att jag inte hann reflektera vad som egentligen hade hänt. Jag hade just fött dig men förlorat i samma minut. Inte trodde jag då att det var det här som väntade mig. Att ha dig i ramar på väggen i vårt sovrum.
Nu har mitt sovandes hjärta bredvid mig vaknat. Jag torkar tårarna och pussar henne välkommen till dagens eftermiddag och klarblåa sol.
