I morse den 2 september kl 9 hände det som inte borde hänt. Min späda lilla kropp upp på den gräddvita kronan och utan hjälm gled på en sekund in i sidan på den gråa volvon. Nerförsbacke och grönt ljus gjorde att jag fick upp farten men på grund av morgonens i hållande regn strax innan korsningen gjorde att jag medvetet använde fotbromsen en aning. Framför mig gör bilen en tvär vändning åt vänster som visserligen var förbjudet. Upp med benet i sidan på dörren för att stoppa min fart och i och med den hårda smällen föll jag handfallen till marken. Den gråa volvon fortsatte sin snabba färd mot nästa rödljus och han var bara ett minne blott. Där på marken mitt i korsningen låg jag. Mitt ibland alla förbipasserande i sin morgonrusning till sina jobb. Till min förvåning så kom det fram tre upprörda och chockade själar. Alla tre var kvinnor.
Hade jag änglavakt eller vara ren tur?
Chockad och rädd så att benen darrade som asplöv. Omtumlad med endast en litet skrubbsår i handen. Vilsen och utelämnad åt slumpen. Varför stack bilen och dess förare? Tänk om jag skadat mig så illa eller till och med dött av krocken. Var tog hans lilla förstånd vägen. Godheten stod i centrum och tack vare mina kära medmänniskor denna morgon fick jag hjälp med att anteckna bilnummer och ringa ett och annat samtal. Vilt främmande människor som sträckte ut sina hjälpande händer. Tack för att ni fanns därute när ögonblicket slog till.
Jag kom hem säkert men lite medtagen och fick idag erfara ännu en händelse som visar hur skört livet kan vara och att på en sekund kan det vara över för alltid.
Det har varit lite väl många olyckliga händelser i våran vardag den senaste tiden. En olycka kommer sällan ensam men just nu vill jag veta att det här var den sista. Det räcker faktiskt nu.
Hade jag änglavakt eller vara ren tur?
Chockad och rädd så att benen darrade som asplöv. Omtumlad med endast en litet skrubbsår i handen. Vilsen och utelämnad åt slumpen. Varför stack bilen och dess förare? Tänk om jag skadat mig så illa eller till och med dött av krocken. Var tog hans lilla förstånd vägen. Godheten stod i centrum och tack vare mina kära medmänniskor denna morgon fick jag hjälp med att anteckna bilnummer och ringa ett och annat samtal. Vilt främmande människor som sträckte ut sina hjälpande händer. Tack för att ni fanns därute när ögonblicket slog till.
Jag kom hem säkert men lite medtagen och fick idag erfara ännu en händelse som visar hur skört livet kan vara och att på en sekund kan det vara över för alltid.
Det har varit lite väl många olyckliga händelser i våran vardag den senaste tiden. En olycka kommer sällan ensam men just nu vill jag veta att det här var den sista. Det räcker faktiskt nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar