Tätt intill.

Något att bära när famnen var tom. När jag inte fick bära Lykke i min famn blev det viktigt att hitta ett substitut.

Jag syftar på smycket jag fick av min underbara svägerska. Lykkes namn står graverat på en blank bricka i silver. Jag bär detta halsband dagtid som nattetid. På det sättet finns hon alltid nära mig ändå. Min saknade dotter. Jag kan nästan känna obehag om jag någon stund skulle glömma att ta det på mig. Känner mig då naken och fel.

Nu när Nike fötts låter jag mitt halsband hänga kvar. Jag vill att hon en dag ska känna efter och snudda vid min hängande berlock. Jag vill låta det hänga där och hoppas att Nike en dag tar det i sin hand och smeker det medan hon ligger mig nära. Jag kan nästan känna den lyckan redan nu. En dag så kommer den dagen att komma. Kanske kommer det även en tid då halsbandet leks lite väl mycket med. Med rädsla av att förlora det eller att det skulle förstöras får jag i värsta fall plocka av mig det. Men då bör det ligga väl inom räckhåll för snegla på. Jag vill inte behöva ersätta det.

Mina barn betyder allt. Jag har två. Ett lever lyckligtvis med oss här på jorden. Hon känns och finns rent fysiskt. Hon är en stark liten tjej. Jag kan inte få nog av att bara titta. Jag finner nya saker varje dag. Hon har ett litet skärsår i nacken. Ett skärsår som tyder på att hon fått skalpellen snuddad i huvudet under kejsarsnittet. Lilla kompisen min.

En dag ska vi berätta. Berätta om vilken resa vi gjort och vilken oerhörd lycka hon bidragit med. Ännu är hon bara en ovetandes men nöjd lillasyster.

Regnbågen.

Jag trodde jag nu skulle stå stadigare. Nu när lyckan äntligen infinner sig trodde jag att det skulle ske per automatik. Att tiden efter förlusten och livet i sig skulle gjort mig starkare. Ja, så är det givetvis. Jag är starkare. Men jag är inte redo att kliva över gränsen till det lyckliga och sorglösa livet. Inte helt och hållet. Kanske jag aldrig blir det, kanske är det just helt enkelt omänskligt. Det gör nämligen fortfarande lika ont. Den där smärtan som ständigt ligger där revbenen delas. I mellangärdet. Jag vill fortfarande falla till marken i fosterställning när den smärtan vrider mig ut och in. Hur mycket lycka det än finns är den känslan och smärtan den samma. När den kommer.

I detta gränsland där jag befinner mig är det sol och regn samtidigt. Jag är ganska trygg här. Det bildas en regnbåge mellan. Mellan mig och mina barn. Och den är vacker, eftersom mina barn är det.

Sorgen är hänsynslös. Jag vill gärna inte väcka den men jag hejdar den inte när den dyker upp ovälkommen. Den får komma och gå som den vill. Det är då jag låter det regna även fast solen är framme. Utan kontroll. Det är då jag kan ventilera mig med ord och meningar, som har blivit så oerhört viktiga i mitt liv. Då råder ingen press utan bokstäver som bildar mina innersta känslor, kommer spontant. Jag kan inte tvinga fram dem.

Nike har framkallat många känslor hos sin mamma. En av dem är värdefull och det är att mammahjärtat rymmer mycket kärlek. Fina lilla magiska liv. Vad hade vi gjort utan henne. Hon tillför oss hopp om framtiden. Älskade lilla gryn.

Limegröna allén.

Vi kryper fram i snigelfart in i våra nya roller. Mamma, pappa och lillasyster Nike. Jag hämtar förlorad energi av ett par pigga ögon som stundtals visar sig. Bedjande och nyfikna små klara ögon. Det är magiskt att se dem lysa ett par centimeter från mina egna. Vi har fått en kärleksfull kontakt. En sagolik och alldeles underbar relation.

Vi har vandrat i den långa allén utanför husknuten där träden fått tusentals musöron och fantastiska blomknoppar. Det har blivit vår och det är en välkommen sol som nuddar min panna.

Våren. Den kom även detta år. 2010.Så vacker. Förra året gick jag och slet mitt hår och skrek ut min ångest för att jag inte jag fick vara den nyblivna lyckliga mamma som vandrade gata upp och gata ner med mitt nyfödda barn i barnvagn. Det blev en vår och sommar med tunga tankar och mörka fallgropar där ljuset slocknat. Där existerade inga krokusar och vitsippor. De fanns säkert där någonstans mitt framför mig men jag valde att krypa under mitt eget skinn och isolera mig från den första värmen. Det var det enda som gällde. Att överleva dagens vakna timmar.

Eviga band.

Jag offrar min nattliga sömn. Jag tar mina dagliga vakentimmar och gör det möjligt. Jag är alltid tillgänglig. Jag är ju hennes mamma. Det är det största ansvar jag åtagit mig. Jag är mamma på heltid och hon är helt beroende av mig. Det är jag som får henne att växa och känna trygghet. Men det finns även en pappa som beundrar denna lilla varelse och gör gärna mer än allt för att få ha henne tätt intill sitt bröst. Att se pappas kärlek ger värme. Jag är förälskad i dem båda. Vi har skapat eviga band. Vår lilla fina familj.

Tålamod. Det är något som måste finnas när man får en ny medlem till sitt hem. Det är ingen uppoffring utan snarare än välsignelse. Jag har längtat så och nu ligger den här tiden mitt framför mig. Jag svävar i min nya roll och vi lär känna varandra för varje timma som går. Jag blir starkare rent psykiskt och kan även tillåta mig att somna för några minuter. När jag vaknar och åter få känna hennes andetag mot min kind får jag rysningar. Det är på riktigt, ingen overklig påhittad dröm.

Nike är sin syster upp i dagen. Hennes nätta lilla ansikte speglar en flickas kön. Liten men naggande god. Hon tar sig, Hon ammas och växer. Hon är frisk och hon visar tydliga tecken på liv och gnista. Det är det viktigaste.

Hjärtan.

Det slår mig varannan timma.

Tacksamheten. Fina tacksamhet. Och kärleken. Kärleken till mitt nyfödda barn. Vår lilla flicka är idag 11 dagar. Det är stort. Samtidigt som jag helst av allt vill att denna stundande förälskelse ska bestå så vill jag även skynda iväg till hon blir något större. Än är hon en liten kattunge, som sover och äter. Tittar lite skonsamt och försiktigt med sina små mörka ögon. Lyssnar och grimaserar. Blundar igen och somnar. Vi myser mycket. Hon lämnas inte ensam ens för några minuter. Värmen mot bröstet, hud mot hud gör både henne och oss tillfredsställda. Vi börjar lära känna varandra men ännu är det långt kvar tills vi hittar våra rutiner. Det får ta sin tid. Jag har all tid i världen. Jag har inte bråttom. Jag är bara tacksam att jag äntligen får uppleva det som jag missat.

För exakt ett år sedan var vi på väg till Växjö från Stockholm. Den bilfärden som blev den tyngsta och värsta av dem alla. Någonsin. Vi var på väg till en planerad urnsättning. Vår flicka Lykke skulle få frid och vila. Kristi himmelsfärd. 22 maj. Just då var det svart och tomt. Barntomt. Ingen pågående graviditet och vetskapen om att få ha Nike, lillasyster, hos oss ett år senare var ingenting som ens gick att tänka på då. Just då var det svart. Bäcksvart...

Idag får jag möjligheten att älska och få bekräftelse. Idag har jag ett barn som ammar mitt bröst och som möter min blick. Det värker i hjärtat av kärlek för att jag kan ge henne det. Ge Nike mitt stora hjärta av värme som fanns där även för hennes syster. Nu blir det dubbelt upp.

Låt mig få vara hönsig. Jag har så mycket att ta igen. Alla dessa stunder med mitt första barn som lämnade mig när jag var som mest redo.

Jag funderade just innan Nike tittade ut. Om jag verkligen redo för det här. Att bli mamma. Och jag har kommit fram till att jag var mer än redo. Tänk vad man kan offra för ett nytt litet liv. Sömn, måltider och framförallt sig själv.

Ja, Jag kommer att bli årets hönsmamma, men det är det värt. Låt mig få vara det!

Mina hjärtan...

Nike, vår segers gudinna.

Det finns många ord som inte räcker till när man mest behöver dem. Meningar blir stumma och känslor väller fram.

I söndags, 2 maj, föddes vår andra dotter efter ett urakut kejsarsnitt. Nike har varit så efterlängtad och det är en omtumlande känsla att återigen blivit förälder. Denna gången är det på riktigt. Det finns en verklighet när vi lämnar BB. Det finns en framtid. Vår flicka mår bra och huvudsaken är att hon faktiskt tar egna andetag. Hon andas samma luft som vi och hon är stark nog att överleva. Det kommer ta lång tid att förstå. Förstå att det är verklighet. Det är en dröm som jag tills idag trodde var nästintill omöjlig att uppnå.

Jag spricker nästan av lycka. Lycka och tacksamhet väller fram som ett kraftigt vattenfall. Det är svårt att beskriva i ord. Men vi vet. Jag och Kalle. Vi vet vad glädje och sorg innebär.

En lillasyster så välkommen in i vår sköra familj. Vi har segrat och jag är så oerhört själaglad att denna oroliga tid är över. Äntligen. Äntligen kan jag tänka framåt igen.

Nike, vår segers gudinna. Lilla älskade lilla fina kattunge. Nu börjar det. Så underbart.

Tomma ark om drömmar som skulle bli.

Detta är min bok till Lykke. Jag minns när jag köpte den. Letade länge. Tänkte att den måste vara könsneutral eftersom vi inte då visste, innan att vårt väntande barn var just en liten tjej. Den måste vara perfekt. Jag gick en hel dag på bokjakt utan resultat. Till slut i sista stund så fann jag den rätta. Boken som hon skulle få. Gick på känslan. Boken som skulle fyllas med lycka, förväntningar, drömmar och händelser i hennes liv. Jag fyllde de tomma arken med drömmarna som redan fanns där i tidigt skede. Sida upp och sida ner längtade jag.

Sedan händer det som inte får hända. Jag försöker få ut min enorma sorg, min smärta men inga ord räcker till. Det finns inga ord. Och så följer tomma ark. Ark som skulle varit hennes liv. Vårt liv tillsammans. Ark som skulle varit glädje och lycka. Den drömmen finns inte längre. Tomma ark. Boken har blivit liggande och inte fyllts med ett enda pennstreck. Endast vita tomma ark, utan minnen och utan drömmar. Det smärtar att bara ens tänka på det.

Dagens sanning.

"Det som ligger bakom oss och det som ligger framför oss är småsaker i jämförelse med det som finns inom oss."

Ralph Waldo Emerson

Jag är så skör.

Jag svarar ständigt på frågor kring min nuvarande graviditet. Svarar hur jag och bebisen mår. Säkert välmenande frågor. Men det är ansträngande. Jag bryr ju egentligen inte alls om den. Givetvis bryr jag mig om lillasyster närvaro, men inte på graviditeten i sig. På full och riktig sanning. Jag förlorade ju faktiskt ett fullgånget barn och föll på mållinjen. Nu gör jag denna resa åter igen. Jag gläds inte åt att vara gravid. Det är bokstavligen tortyr. Jag måste ju ta igenom mig tiden för att jag ska få egna biologiska barn. Något som vissa ser som underbart. Andra kan inte bli gravida. Biologiskt finns det hinder som gör det omöjligt.

Jag kan bli vansinnig på mina egna tankar då andra försöker helt desperat och förtvivlat bli gravida. Jag vill gärna tycka att mitt liv är lite bättre än att uppleva deras tappra tålamod och galna frustration. Men man kan ju inte jämföra. Jag står för mina tankar och åsikter. Man bör inte jämföra sin sorg med andras. Annars kommer man ju aldrig vidare. Det är så lätt att fastna i sitt egna träsk.

Jag skulle nog hellre vilja att min omgivning inte frågade så mycket på hur jag och bebisen mår. Allt är väl som oftast bra om inte något drastiskt oväntat plötsligt dyker upp. Eller? Jag kan nästan bli stressad över alla välmeningar. Jag har fullt upp ända. Att fortfarande sörja min saknade dotter. Det gör ju så fruktansvärt ont. Och som många verkar tro att denna graviditeten på något sätt skulle smeka mig varsamt åt lyckan igen så gör den inte ett dugg skillnad från om jag inte hade varit gravid på nytt. För mig existerar det inga levande barn. För mig kommer det inget positivt med att gå en hel graviditet. Inga skrik och ingen fortsättning. För mig är det blankt. Det tror jag att andra har svårt att sätta sig in i helt enkelt. Så sluta älta och fråga om vårt mående. Sluta predika om hur bra allting kommer att bli. VAD är det som kommer att bli bra? Jag bara undrar.

Jag längtar till vår resa i september. Då åker vi bort och får vara för oss själva. Då är det flesta frågor över.

Dagdrömmar som lever.

Lykke. Min förstfödda flicka förekommer dagligen i mina tankar. Mina dagdrömmar. I och omkring allt som händer. Det är ju som om hon fortfarande finns. Ibland blir ju bilderna av henne så tydliga att jag inte kan urskilja om det är verklighet eller just drömmar. Lilla rara hjärtat. Allt som oftast kan jag känna lycka att jag fått vara med om henne. Inte alls om det vi förlorade utan just minnet av att burit henne på samma vis som jag nu bär hennes syster. Omsorgsfullt och fullt av hopp och varm kärlek.

I nästan ett års tid har jag fått starka dagliga bilder på vårt nyfödda barn. Skör, varm och lätt rosig. Men stilla. Så stilla. Inte ens en svag vindpust fick hennes små mörka huvudlockar att vilja lätta. Inga ögon som sökte efter mina och ingen mun som ville fånga mitt bröst. Jag fick inte möjligheten att ge henne min just kläckta lycka och enorma kärlek. Hon fick inte uppleva den. Aldrig någonsin. Det är svårt att återberätta men bilderna av henne och oss just då är så nära. Varje dag. Nästintill varje timma.

Idag, ett år och tre månader senare är bilderna lite annorlunda. Dagdrömmarna börjar ta en annan form. Jag ser istället en liten flicka som tultar omkring i blöja, med ihållande tjocka bebisveck och en vitrandig klänning med spilld mjölk på. Lockarna i nacken har blivit längre och något ljusare. En varm och svettig nacke efter ett nyligen uppvaknande. En gosig kram i mammas famn som tecken på trygghet. Blöta pussar som talar för kärlek. Lykke är större.

Jag ser Lykke i de flesta andra barn. Jämför hennes ålder och aktuella beteenden. Sådant som vi kunde ha nu. Sådant som borde varit vardagsmat för mig som mamma.

Här i Skåne skulle jag med henne gått gata upp och gata ner. Utforskat vårt nya kvarter. Vi två skulle delat vardagarna tills Pappa välkommet dykt upp under eftermiddagen. Han skulle kommit hem till oss. Till dig och mig. Till oss.

Jag håller hårt i mina dagdrömmar. Där finns det ingen som kan bryta ner det jag bygger upp. Där är det jag som har kontrollen. Jag bestämmer när tankarna och drömmarna tar slut. Förmodligen gör det aldrig det. De är min borg.

Ibland känner jag mig som Alfons Åberg. Hans osynliga vän Molgan är mitt svar på Lykke.

Jag kan komma ihåg när jag själv var liten och så övertygande skulle förklara min nyfunna osynliga påhittade vän som bodde under trappan till övervåningen. Det var så självklart och naturligt att min BOBBO bodde där. Min bästis.

Idag minns jag den tiden dom rofylld, vacker och alldeles underbar. Jag var sju år.

Så vill jag att min framtid med Lykke vid min sida också ska få upplevas. Vacker och naturlig men framförallt nära.

Klockan tickar.

Nu är vi bosatta i Skåne. Folkbokförda i Malmö. Mest för alla myndigheters skull. Speciellt sjukvården.

I måndags var vi inbokade på Lunds lasarett för extra kontroller av blodtrycket och urinprov med äggvita. Det blev som jag befarade. Blodtrycket nådde sin spets men de hade inga synpunkter på urinprovet. Jag fick snällt ta med en blodtrycksmätare och urinstickor hem för att ta egna kontroller dagligen. Det kändes bra. Trovärdigt. Vi fick ett mycket bra bemötande av en barnmorska och läkare. Det gjorde det mesta på studs om man drar parallell med Sös i Stockholm, som istället gör allt i slow motion. I Lund fick vi raka besked och fick även direkt en ny tid för sectio/snitt. 19 maj. Det är fyra veckor kvar dit. Men innan dess kan vad som helst hända. Sticker blodtrycket upp och jag börja samla mer äggvita blir det säkerligen andra besked. Vi fick även ett nytt tillväxtultraljud i nästa vecka för att följa upp hur bebisen i livmodern mår. Det känns med dessa besked bättre än innan vi lämnade Stockholm. Jag tar fortfarande en dag i taget men jag är inte lika ängslig längre. Jag måste ju försöka släppa iväg alla hot och terrorattacker som kommer i min väg. Få dem att studsa som platta stenar i hög fart på vattenytan. De måste få finnas men jag måste välja väg, att inte suga åt mig dem. De tär alldeles för mycket och jag har inte ork för att sortera dessa destruktiva tankar på vad som kanske inte alls kommer att inträffa. Psyket är ens värsta fiende.

Ännu ett stup.

Jag gick idag till ett inbokat besök för kontroll av blodtryck och urinprov. De veckolagda möten som varit relativt frekventa de senaste månaden. Idag kom domen. Alla kontroller har hittills varit utan anmärkningar, men idag kom ångesten. Den jag väntat på men inte hoppats på, visade sig med sitt stora grymma tryne.

En ny begynnande preeklampsi, havandeskapsförgiftning. Jag slog bakut. Mitt ansikte bleknade samt rodnade i samma flöde. Jag som har våndats så för att den kanske skulle komma tillbaka även denna graviditet. Det har varit min största farhåga de senaste veckorna. Att känna en dålig repris på föregående tid. Att risken ligger högre hos förstföderskor är en sak men att drabbas ännu en graviditet med samma partner minskar betydligt. En uppskattning på 20% om man alltså håller sig till samma partner. Den risken är jag. Jag igen. Repris på allt lidande och otrygghet kom i kapp mig där inne på mottagningsrummet. Tårarna var inte långt borta och de exploderade när jag väl kom ut från den där fruktansvärda byggnaden.

Vem kan jag anklaga? Mig själv ligger nära till hands. Varför vill min dumma kropp bara ge upp och eventuellt påbörja resan till att riskera livet på mig och mitt barn. Är jag inte tillräckligt god nog för att bära ett barn. Moderkakan är syndabocken och hormoner som kontrolleras ohämmat. Jag blev helt matt efter besöket och rusade hem för att sova och gjorde det två timmar av eftermiddagen.

Rödögd och sömndrucken ringde telefonen och väckte mig. Jag fick en ny tid för redan på måndag i Lund för extra kontroll. Tills dess ska vi packa vårt bohag och flytta vårt lilla hem ner till Skåne. På lördag ger vi oss av. Hela denna karusellen stressar igång mig ännu mer. Det är mycket packning kvar. Jag vill egentligen bara lägga mig ner pausa. Problemet är att vi inte hinner pausa. Nästa vecka blir det lite mer lugn och ro. Då är vi på plats. Bara denna helgen är över så kan jag nog känna mig lugn och börja varva ner. Efter helgen. Det är ju en hel evighet tills dess.

Vi skrev kontrakt med de nya ägarna till vår fina lägenhet idag. De var nöjda, vi ännu gladare. Vi har gått med vinst och det är mer än välkommet. Tack, det behövde vi. Mer än någonsin. Ett trevligt par som väntar barn efter sommaren intar lägenheten i mitten på maj. Vi nämnde att vi förlorat vår första dotter och de såg inte ut att vara beredda på det beskedet. Det har ju trots allt vilat oerhört mycket sorg inom de 50 kvadratmeter till lägenhet de senaste året. Sorgen sitter i väggarna.

Nu flyttar vi ut och jag hoppas för deras skull att de fyller deras nya bostad med nytt liv och glädje. Det är den värd. Den har varit en ögonsten, vår pärla. Det hem där Lykke bott med oss som vår lilla ängel. Nu ska vi vidare, och henne tar vi med oss. För alltid.

Barn är våra plåster på sorg och smärta.

Det sägs att barn i alla levande former är plåster när olyckor och orättvisor slår oss lamslagna. Dem hjälper oss i sorgarbetet tillbaka till livet igen. De är våra små sorgarbetare likväl som terapeuter. Det tycker många som varit med om tunga förluster. Att barnen är som plåster på det onda, att utan barnen skulle det vara svårt att fortsätta, för att sedan avsluta med att barnen är meningen med livet.

Att lindra sorgen med hjälp av barn är svårt när det är just barnen som är den stora sorgen. När man står tomhänt utan de där köttfärssåskladdiga plåstren som sägs laga trasiga mammor och pappor så mirakulöst, då måste man hitta andra vägar att stå ut med livet. Man blir så ofrivilligt tvungen till att ändå fortsätta. Jag är faktiskt förvånad av vår presentation. Att vi ändå lyckats hitta en vardag igen. Trots att den fattas oss tvätt av kladdiga vällingtröjor och blöjbyten som istället borde varit vår sysselsättning. Men jag har inga barn sedan tidigare, jag kan inte jämföra mig med en vardag som aldrig funnits. Det finns inga barn där som är mina läkande plåster på såren.

Mina syskonbarn är goda och snälla. De ger mig lite ny kraft och välsignelse. I veckan som var fick jag mysa och insupa ett smakprov på den ljuva kärleken. Härliga skratt och doftande barnhud. Det var lycka att se Kalle och Melker få så fin kontakt. De gillade varandra omättligt. Det gjorde ont i mammahjärtat att inte få ha vår flicka med oss till sommarhuset i Bohuslän. Riktigt ont.

Det är tungt på nätterna. Svårt att sova. Mest för att jag har svårt att vända mig. Ont i ryggen. Besvärliga värk. Jag önskar så att denna resan snart är över. Jag lider. På riktigt.

En gud som inte finns.

Påsken handlar om död och uppståndelse. Hur någon gått före in i döden men hur livet segrar över den under påsknatten. Befriad från döden och får en ny chans.

Jag är inte övertygad men jag finner händelsen och betydelsen något intressant. Fenomenet Gud fascinerar mig. Mest blir jag förbannad över att den så kallade vakande härskare inte gör något åt världens dumma orättvisor samtidigt som jag tänker efter...hur arg kan jag behöva bli och ödsla min negativa energi på någon jag väljer att inte tror på fullt ut? Ibland vill jag gärna se den där gestalten uppenbara sig framför mig så jag får möjlighet att bli riktigt ursinnig! Det hade varit så skönt att få den oerhörda kraften ur sig. Ilskan och besvikelsen.

Det ligger många små oskyldiga barn ofrivilligt begravda under marken. Några mindre, några större. Ovanpå dess plats står trasiga mammor och pappor med tårar som regn över svårtända gravljus och önskar uppståndelser och små mirakel. Men det var bara Guds gudomliga barn som fick återuppstå. Våra barn ligger kvar.

Bekräftelser.

Hittills har jag ärligt talat inte uppmärksammat dessa små rörelser inifrån. Inte vågat ta till mig att det åter är någon därinne som gör kullerbyttor och hickar i takt. Sammandragningar har gjort sig mer frekventa och det kan göra plågsamt ont. Men än så länge har jag inte glatt mig tillräckligt åt vad det är som faktiskt händer.

Jag har börjat känna efter. Börjat våga snegla på läsning om de väntade resterande veckorna. Det är bara så oerhört svårt att föreställa sig något annat än en svart mardröm. Det går inte in i min trångbodda hjärna att snart tiden är inne.

Jag har väl börjat bli mer vaksam på rörelserna och jämför med gårdagens. Jag kan verkligen känna mig uppvarvad och skulle behöva något lugnande. Jag får dåligt samvete då jag inte riktigt kan komma ihåg Lykkes beröring och närvaro från insidan. Jag kan inte komma ihåg, trots att det är inte är så längesedan jag var i samma situation. Skillnaden är min naivitet. Jag kände inte efter, tog inte så allvarligt på någonting. Kvinnor hade ju burit barn i alla tider så varför skulle jag vara annorlunda. Jag letade inte efter symtom eller avvikande beteende. Jag var korkad och blåögd.

Det är många olika trådar att hålla i nu när vi beger oss till Skåne. Somliga lena och helt ljuvliga. Andra med svårt motstånd och sträva mot kinden. Det liknar ett knypplings handarbete där någon missat instruktionerna. Endast en enda stor trasselsudd.

Vi flyttar snart till Malmö och kvartar in oss in en andrahandslägenhet tills vidare. Förlossningen, hur den nu än slutar, så sker den i Lund. Det är bestämt och jag inväntar ett samtal från dess mödravård om en kallelse. Bara vi kommer på plats så kan jag förhoppningsvis känna mig lugnare. Kvar här i Stockholm gör mig rastlös och osäker.

Ro utan åror.

Varje dygn som går driver ekan jag sitter i längre och längre ut från land. Jag har varit på det öppna, gigantiska svarta hav ganska länge och drivit nu. Ingen strand eller bogsering i sikte. Vindarna gör att jag ibland seglar fort fram men allt som oftast är det stiltje. Utan åror kommer man ingenstans. Där stannar jag ofta. Då finns det tid att tänka och fundera men utan åror kommer inte ens tanken längre. Då stannar det lila hoppet jag har hunnit bygga upp för att sedan sjunka ner till djupaste botten. Då blir allt tungt och tyst. Endast mina tårars fall till ekans botten och panikångestens maktkamp är de enda som berör.

Panikångesten har kommit i attacker som höga vågor mitt ute på det öppna, helt utan förvarning. De har tagit över en kropp som vägrat acceptera att barnet det burit, fött och älskat, älskar och saknar, nu har dött och är borta för alltid.

Vi har olika drömmar. Drömmar som i många fall blir förverkligade.

Andra drömmer om att resa på safari, bestiga berg, gifta sig och köpa hus. Min högsta dröm är att få se mitt barn levande igen, att få hålla om henne och se henne växa upp. En dröm som aldrig någonsin kommer att slå in. Den är ouppnåelig. En dröm om det omöjliga. Det är svårt att acceptera. Det är överhuvudtaget svårt att förstå. Jag önskar så att jag inte visste hur det känns.

Jag har gått in i ett vakuum. I den bubbla som jag befann mig i strax efter Lykke togs ifrån oss. Samma vakuum som innebar isolering och likgiltighet. Där existerar inga garantier eller förväntningar.

Jag har svårt att ta till mig att det åter igen händer något i min livmoder. Jag tar inga kort på magen, har svårt att se den växande magen i spegeln. Det gör för ont att hoppas på det bästa. Jag har lite svårt att prata med lillasyster då tankar till Lykke ständigt tar över. Jämför allt som oftast. Ändå kan jag inte komma ihåg så mycket från den motsvarande tiden. Har förträngt minnen för att orka stå ut. Det känns svårt att använda samma kläder som jag gjorde med Lykke, det blir för plågsamt. Därför har jag valt att lägga undan dem och en del av dem har jag gjort mig av med.

Jag tillåter mig inte riktigt fullt ut att längta efter lillasyster. Jag pustar aldrig ut för jag lever med förutsättningen att förr eller senare kommer detta barnet också att dö. Som 100 % av mina barn hittills har gjort.

Jag lider av dåligt samvete...och jag sitter kvar i ekan utan åror.

Tillåten tår i ögat.

Jag gick min vanliga promenad hem från Eriksdalsbadet i förmiddags. Solen lyste och dess varma strålar nådde mitt bleka trötta ansikte. Det var skönt. På några hundra meters avstånd ser jag två mammor på väg mot mig. Som så alltid jag tänker, tänkte jag även denna dag. Det kunde vara jag. Dumma orättvisa. Här går jag ensam utan mitt saknade barn. Varje dag möts jag av gåendes mammor och barnvagnar och det väcker minnen och tankar som sprider sig som ringar på vatten. Ibland studsar de bort meddetsamma i ren förnekelse, ibland fäster sig tanken kvar längre. Som seg kåda som bara känns klibbig och hopplös.

Jag kom närmare de båda mammorna och när jag var just någon meter till mötet såg jag till min överraskning vem den ena stolta mamman var. Jag mötte henne i min graviditet med Lykke. Vi gick i samma grupp på vattengympan, även kallad Aquamama. Vi skulle ha barn ungefär samtidigt men hennes pojke låg i säte så hon fick tid för ett planerat kejsarsnitt lite tidigare. Vi önskade varandra lycka till vid vår sista träff på Rosendals sjukhus och jag har i efterhand tänkt en del på henne. Tyckt att det varit konstigt att vi inte stött på varandra. Samtidigt har ju jag inte varit ute och promenerat med någon barnvagn under de senaste året så oddsen har väl inte varit så höga heller.

Nu först såg jag henne. Hennes pojke satt i vagnen hon drog framför sig. Hon såg inte åt mitt håll och när jag förstod i all hast att det var hon så blev jag kall. Det kändes som en istapp just bildats i magen. Där gick hon, tillsammans med en annan tacksam mamma och deras båda små dryga ettåringar.

Jag vände mig för att skymta hennes rygg och sedan kom mina tårar som innehöll både sorg men även en gnutta glädje. Glädje för hennes skull.

Att växa genom möten.

Det är mycket här i livet som jag skulle kunna leva utan. Men det finns även mycket som berikar mig med kvalitet och nytta. Jag syftar på möten.

Under detta år i mörker har jag blivit tvingad att sätta mig in i olika sammanhang som annars aldrig skulle bli av. Jag har gjort val, mest medvetna sådana, som tvingat blotta mitt inre men där jag också fått bara vara jag. Utan känslor och frågor. Jag har träffat människor som jag aldrig hade träffat annars. Nya kontakter som gynnat till lärorika möten. Jag kan verkligen känna att möten med nya människor får mig att växa och utvecklas. Jag super in nya intryck och delar med mig av erfarenheter.

Jag har lärt känna C, genom de studier jag hoppade på förra våren. En underbar människa. Hon är tjugo år äldre än vad jag är men det bekommer mig inte. Det är det som är tjusningen. Det finns ett samspel mellan oss som är underbart. Jag är glad att vi fick så fin kontakt. Trots att vi knappt känner varandra så finns det en nyfikenhet till att fortsätta våra stunder. En del människor lämnar speciella avtryck i ens liv på bara sekunden. En del människor stannar kvar länge i minnet medan andra försvinner ögonblickligen. Min nyfunna vän är speciell på många sätt. Hade jag inte hamnat där jag är idag hade aldrig våra vägar korsats. Det är en underlig tanke.

Vissa relationer dör ut för att man växer åt olika håll, man har förbrukat sin energi till varandra. Då kan man lika gärna klippa banden och gå åt var sitt håll. Men genom nya möten finner man andra spännande kontakter som berikar och tillför ny energi och man orkar ge allt igen. Så är det. Man växer genom möten.

Slitande tanke.

Jag önskar mig så en vanlig förlossning. En utan komplikationer och ödesdigra äventyr. Jag önskar att jag inte haft mitt bagage som väger så tungt. Det är en slitande tanke som får mig att vilja krypa längst in i garderoben. Glömma bort rädslan och det vansinniga för en stund. Tankarna gör mig vilsen.

Jag läser om komplikationer till planerade kejsarsnitt och blir totalt knäckt. Tänk om jag är en på de ovanliga fall som råkar ut för fasansfulla infektioner och misslyckanden. Tänk om den procenten är jag. Det är inte svårt att bli psykotisk. Alla i min omgivning, de nära runtomkring som förlöst sina barn den naturliga vägen, har det gått så bra för. Alla. Ändå händer det dagligen avbrott och komplikationer i och med graviditet och förlossning. Det hör och läser man titt som tätt. Jag var en av alla de kvinnor som det inte har gått så bra för. Av karaktär med trauma och tillhörande etikett änglamamma.

Det är ju bara jag som kan bestämma hur jag vill ha det. Jag är ju självklart rädd för hur allt kommer att gå. Kommer jag att lita på andra igen? Klarar jag ännu en förlust? Jag står för en av mitt livs största utmaningar.

Jag vet att många tänker och gärna skulle vilja se att vi genomför ett snitt. För att rädda oron och tankarna. Men jag ser det inte så enkelt. Helst skulle jag vilja sluta mina bruna och öppna dem först när allt var över. Eller dra fram tiden till en bit in på sommaren. Det är nio veckor kvar och jag måste ta ett beslut.

Det lutar åt Lund, men hur?

Älskade Oscar.

Jag hade ett långt samtal med min syster tidigare idag. Jag tror inte vi har missat att höra av varandra en dag sedan..., ja när..., minnes tider. Vi har är speciell relation. Det har framför allt blivit det. Trots vår ålderskillnad på nästan åtta år finns det inget hinder mellan oss. Vi har delat sorg och glädje förut. Det har blivit ett starkt band som drar lika starkt åt båda håll. Det berikar mig att ha henne så nära inpå mitt hjärta. Jag önskar vi kommer ses oftare nu när vi äntligen flyttar dem närmare.

Just innan middagen här hemma igår ringde hon upp igen. Men det var någon annan som ville prata med mig. Någon som jag aldrig velat tidigare. Han är tre och ett halv år och han är min systerson. Jag är hans moster, gudmor och en stor beundrare. Han är mitt yrväder som lyser med sitt lika röda hår. Oscar.

Det har varit svårt att få honom prata i telefon ännu. Han har inte direkt varit intresserad, mest kanske för att det känns konstigt att prata med en röst som man inte ser ansiktet på. Så sant och helt rätt.

I går kväll ville han säga något. Han hade berättat för sin mamma om hans kalsonger. Han hade fått dem av sin kompis som han mötte på stranden. Det hela handlade om att det var ju jag som hade köpt de där kalsongerna och i ett svagt minne hade han kommit på att vi lekte på stranden i somras. Det var den kopplingen han hade gjorde. Min syster talar dagligen om mig och Kalle och var vi bor och visar bilder. Men det just denna samhörighet framkallade denna historia. Kalsongerna med racerbilarna fick han på sin födelsedag av just mig, och tydligen sedan den dagen varit själaglad för dessa. Underbara unge. Nu ringde han och ville säga tack ännu en gång. Dessutom hade vi några fler meningar. Jag skulle få ligga i hans säng när vi kommer och hälsar på i påsk. Nu kan han förstå och till och med nästan föra ett samtal via telefon. Det samtalet gjorde mig oerhört varm i hjärtat. Hans späda lilla pojkröst i örat förgyllde min kväll och jag la på luren med ett gott leende.

Vi ses snart, i påsk närmare bestämt, pojken min. Jag längtar så det gör ont.

Gungar.

I olika sammanhang tidigare i livet har jag hört att sorg och glädje ligger så nära varandra. Jag har tagit emot orden men inte förstått innebörden. Nu lever jag varje dag med upplevelsen att detta stämmer. De skiljs åt av en tunn skör hinna, med sorgen på ena sidan och kärlek och glädje på andra.

Den 14 januari inleddes förlossningen och det kaotiska blev ett faktum. Om jag vetat då, vad jag vet idag, hade jag kanske inte suttit här. Paniken fick ju mig att tvivla på att vilja fortsätta leva. Men eftersom det fanns ett halmstrå av hopp kvar till den man jag faktiskt älskade, min Kalle, så fortsatte mitt hjärta att slå.

Klockan halv 12, som blev natten till den 15 januari, fick vi beskedet om att att Lykke inte skulle överleva och jag for som en raket genom den tunna sköra hinnan, från glädjesidan över till sorgesidan. Smärtan var total och ogripbar. Sedan den sekunden har jag simmat i min avgrundsdjupa sorgesjö. Där befinner jag mig hela tiden. Ibland stormar det, ibland blir sjön mer spegelblank och smärtan mer molande. Det kan ibland kännas som jag har förbrukat min del på hinnan, sidan av kärlek och glädje.

Men de senaste veckorna har jag känt en viss förändring. Jag kan komma helt plötsligt att sätta en fot över till gränsen till kärlek-glädje och livsdelen. Jag kan uppleva glädjebubblor och små glada pip i magen. Det är en befriande känsla. Känslor som varit instängda så väldigt länge. Jag saknar dem. De har blivit mer frekventa och jag tackar så, för att de ger mig en smak på det liv igen som jag i ett ögonblick förlorade.

Nu är våren på gång. Det betyder att det frusna, instängda och kalla dagarna blir varmare. Det betyder att det som varit dött får nytt liv. Snö smälter och snart kan man skymta de underbara snödropparnas knoppar. Det är lycka.

Dagens tankar.

Ibland gäller den svåraste smärtan inte hur jag själv som sörjande ska klara mig, utan hur mina älskade som är döda ska klara sig utan mig. Jag kan verkligen stundtals känna så. Hur ska mitt barn klara sig utan föräldraromsorg? Vem ska hand om vår älskade flicka?

Jag förstår att den som möter människor i sorg kan känna sig osäker inför uppgiften. Det är nog inte så lätt men man måste våga möta personen och vara modig ändå. De är kanske rädda för alla tankar och känslor som mötet väcker. Men det viktiga är inte de rätt formulerade orden eller att man lyckas hålla ifrån sig från att själv visa känslor. Det viktigaste är att vi bryr oss om. Man kan inte linda in den sörjande i ett våtvarmt omslag. Det bästa är att stödja dem så att de accepterar att det som har hänt har hänt och istället ge redskap för så att de själva kan göra det som måste göras. Med ett gediget stöd. Det går inte skydda den drabbade för livet självt. Livet måste leva vidare, även om det i stunden upplevs som ett hån. Men det finns ingen genväg. Det man enbart kan göra är att stå ut med deras smärta och finnas vid deras sida.

Allt har inte en mening, men ur det meningslösa går det att skapa en ny framtid. Det går att forma livet så att ur döden, förlusten kommer nytt liv, ny kärlek och ny vänskap. Jag väntar dagligen på de dagarna.

Jag anser att det är viktigt att vara uthållig i kontakten med vänner och närstående som drabbats av sorg. I nära anslutning till dödsfallet vill alla höra av sig med telefonsamtal, brev och blommor men efter en tid blir det ofta helt tyst. Egentligen är det då, när det har gått lite tid och de praktiska bestyren inte längre uppfyller dagarna, som en sörjande behöver någon som bryr sig. När insikten om det som inte fick hända har hänt börjar sjunka in. Att mitt barn faktiskt har dött och kommer inte tillbaka.

Tiden har stor betydelse i sorgarbetet. Tiden läker inte alla sår. Men tiden är vår vän, för den hjälper oss att leva med förlusten om vi arbetar med den. Även om jag någonstans tror och hoppas att en ny liten medlem i familjen, att vi får ta emot ännu ett litet barn, kommer att hela oss en aning. Men det är inte detsamma som att det går att ersätta ett liv med ett annat. Det finns bara en som du!

Generellt tror jag att mening med livet mycket handlar om relationer. Att ha någon att planera sitt liv med. Det kan vara olika människor i olika situationer. Men vi är sociala och behöver varandra. Detta visar sig inte minst i samband med just svårigheter i livet.

Det går att leva vidare med de mest smärtsamma förlusterna, med de mest outhärdliga upplevelserna eftersom kärleken och livet är starkare än döden. Jag tror att vi bär kraftresurser inom oss som inte aktiveras annat än när vi är som allra mest utsatta. Men vi klarar det oftast inte på egen hand, för människan är skapt för att leva tillsammans med andra. Men med god hjälp från från våra medmänniskor, familj, vänner och ibland professionella kan vi ta oss igenom de mest fruktansvärda omständigheter i livet. Vi människor klarar mer än vi tror.

Döden rår inte på kärleken. Våra kära försvinner från jorden men vi fortsätter att leva utan dem på ett annat sätt. Kärleken är starkare än döden!

Det går inte hela tiden att tänka att livet kan slås i spillror. Då skulle vi sannolikt bli tokiga och inte kunna leva. Vi måste leva livet medan vi har det. Vi måste unna oss att njuta av varje stund och öva oss i att leva medvetna om "nu". Livet är det vi lever just nu. Ändå ägnar vi orimligt mycket tid och kraft till att älta det som varit eller så oroar vi oss för det som ska komma och det som ska hända i framtiden och hur vi ska klara oss. Genom att hålla på så tappar vi energin och förmågan att leva livet nu. Om vi inte kan vara närvarande i det som sker just nu, missar vi själva livet. Livet är så sårbart och samtidigt så starkt och underbart. Det är mellan dessa poler vi måste forma våra liv. Men det går inte att genomföra denna resan ensam.

"Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag och någonting alldeles oväntat sker, världen förändrar sig varje dag men ibland blir den aldrig detsamma mer."

Snabba puckar.

Händer någonting någon gång så händer alltid väldigt mycket samtidigt. Det slår aldrig fel.

I nuläget ska det ske en flytt, sälja bostad, köpa ny bostad, ändringar i studierna och sist men allra minst ska vi föda barn. Det är stora händelser och innebär stora förändringar.

Idag var jag och tömde mitt innehåll hos kuratorn igen. Tömde all negativ energi och fyllde på med lite ny positiv energi. Det var fyra veckor sedan jag senast var där och nu hade det stora tomrummet åter fyllts på med en vidrig spygrön sörja. Allt ifrån det som senast hänt i vår vardag till alla hopplösa tankar och intriger med alla känslor som nästan kokar över. Det tar aldrig slut och det är så sorgligt. Det tär så oerhört. Mitt ansikte har på ett år redan åldrats. Mina ögon har smalnat och jag känner inte igen mitt yttre. Det är sorgen och bitterheten som har framkallat denna vansinnighetsfärd som ansiktet har fått utstå. Kalle påstår jag är vacker. Jag hade sett fram emot att åldras. Naturligt åldrande, där ansiktet och dess fåror förklarar livets glädje och sorg, är en del av livet. Men inte trodde jag att jag skulle behöva känna den komma redan. Jag har åldrats, det syns tydligt. Men det är jag, det är min historia. Jag kan inte dra tillbaka klockan. Jag försöker bara leva i nuet och försöker vara beredd på fler smällar. Man vet aldrig var dem lurar. Jag törs inte släppa tanken.

Packa bohaget, nu drar vi till Skåne!

Det var svårt att hålla tillbaka skrattet och fnittret av det positiva beskedet pappa Kalle kom hem med igår. Det gav eufori och en smak av att vara berusad. Vi ska flytta. På riktigt. Inte bara i tanken och drömmarna.

Var tar vi vägen? Kalle har fått jobbet i Malmö och det innebär flytt med kort varsel. Det blev fortare än vad vi hade tänkt oss, men vad tjänar det på att vänta. Det finns ingenting att vänta på. Nu, äntligen kommer jag träffa mina älskade och saknade syskonbarn och min underbara syster lite mer regelbundet. Det ska verkligen bli underbart.

Jag fick en kallelse hemskickad idag. Från SÖS. Tiden för ett planerat kejsarsnitt och datum. Det åsamkar en känsla i magen. Oro. Jag känner hjärtklappning. Inte för ingreppet, men för datumet och mötet. Att ha bokat en tid och dag när mötet ska äga rum framkallar blodheta nerver. Jag är rädd. Rädd för att förlora fotfästet och falla på mållinjen ännu en gång.

Vissen jag.

Jag blir så arg och frustrerad över tanken över att ingen någonsin fick träffa henne mer än vi. Ta henne i famn och känna hennes doft. Vår flicka. Det är ju en tid som aldrig kommer igen. Det går inte att göra om. Dumma avstånd till familjen och nära vänner. Ingen har erhållit ett sista minne av henne mer än vi. Det gör mig fruktansvärt ledsen ända in i benmärgen. Förbaskade jävla avstånd som innebar att närstående satt på sina sittandes skinkor och bara såg i fantasin vad vi var med om. Vilken plåga och tortyr vi egentligen utsattes för. Var det ingen som förstod bättre, eller kändes det inte aktuellt att möta oss i den tunga sorg för att skona sig själva från smärta?

Senast jag grät så mycket som jag gjorde idag har jag inte gjort på flera veckor. Någonting påminde mig. Jag kom att tänka på det första mötet med våra föräldrar, två dagar efter Lykke fötts och vi befann oss hemma igen. De stannade en helg men inte en gång nämnde de att de ville träffa henne. Hon låg ju kvar på sjukhuset. Hon hade redan lämnat oss men hon fanns ju trots allt kvar. Med ögon och och beröring hade man i alla fall kunnat snudda vid henne. Berört hennes nätta lilla bebiskropp och näpna ansikte. Få en upplevelse och känsla av att hon faktiskt funnits.

Jag känner att min flicka glider ifrån mig mer och mer och det blir inte bättre av tanken på att ingen mer än jag kan och hennes pappa kan känna den största av tomhet. Ingen annan vet ju vad vi vet. Ingen annan såg det bara vi såg. Ingen annan har minnen som vi har. Det gör ont att inte dela minnen från fysisk beröringen med någon annan än med varandra.

Normalt kommer kreti och pleti på besök och skyndar sig nästan för att vara de första. Alla vill ta på och titta på. Alla vill känna doft av bebis och gosa i nacken. Nu förstår jag. Vår flicka var död. Det var det som avgjorde. Där försvann de skyndande besöken. Allt stod stilla och vi var ensamma kvar.

Läsvärt och uttömmande!

Jag handlade på mig några bra böcker på bokrean. Jag har alltid gillat att läsa och framförallt självbiografier. Skrivna av svultna människors livsöden om kamp och överlevnad.

Första månaderna efter förlusten av Lykke mäktade jag inte med att läsa under vaken tid. Jag var inte intresserad av andras misär och livskriser. Det tog ett halvår sedan var jag där igen. Känslan av igenkänning och identifikation kanske lockade mitt intresse. Jag läste allt jag kom över. Mestadels så blev det nära döden upplevelser och om döden i allmänhet, men jag sökte mig även till fakta och innehåll som inbegrep att finna lycka och glädje. Jag fick utav min vän Therese, en bra läsvärd bok strax tiden efter vår ofattbara förlust. Döden är livsviktig.

En av de just inhandlade böckerna från bokrean fångade min uppmärksamhet extra mycket. När livet stannar. Jag har bara kommit en tredjedel av boken men den påminner så mycket om mina egna tankar och känslor gällande en stor förlust. Jag vill inte dra några paralleller mellan vår sorg och smärta men jag kan ändå hitta likheter med begreppet, att förlora sig själv. Jag får ofta många frågor varför jag vill och orkar med att läsa sådant som är svårt och tungt. Om andras bekymmer och lidande. Ja, varför gör jag det? Kanske söker jag efter bekräftelse. Normalitet. Jag vill se och höra om andras väg vidare i livet. Trots hinder och skavsår. Det ger mig motivation till att orka vidare, ger mig kraft att vilja gå vidare. Eller så är det något helt annat som får mig att dras till just den plågsamma läsningen.

När man en gång tappar fotfästet får man helt enkelt en annan synvinkel och andra perspektiv. De existentiella frågorna blir en central station och man söker efter att greppa verkligheten, den som verkar vara som bortblåst. Den man allra helst vill fly ifrån. Det centrala kallas sorgarbete.

Kalenderöppning.

Jag känner att tiden rusar iväg. Med stormsteg. Jag upplever liknelse med de sista veckorna innan Lykke kom. Jag börjar känna ängslan för förlossning eller snitt. Vi längtar men samtidigt så ser jag inte ljuset ännu framför mig.

Jag kan likna det som väntan till julafton då vi dagligen öppnar månadsdagens lucka. Jag öppnar ivrigt för att hoppas få se ljuset och en framtid med barn. Men oron sätter stopp för att öppna den allra sista luckan. Jag drömmer om att allt åter ska bli en mardröm. Bara svart och tomt. Ingenting. För det var ju så det var förra gången. Sista luckan öppnades med hög spänning, löjligt nyfikna. Istället fick den tomma luckans svarta baksida att leda mig in i isolering och sorg. Men då visste vi inte. Vi gick inte oroligt väntande. Bara hoppfullt väntande. Nu, däremot vet jag vad som kan dölja sig bakom kalendern. Vilken luckodagdagöppning som helst. Inte idag men kanske i morgon. Förra gången var det sista luckan, vad väntar denna gång?

Alla påstår och menar vänligt att det inte händer två gånger. Som att det egentligen skulle vara något lyftande. Vi vet ju inget annat. Vi har ju aldrig varit med om att det slutar bra. Nej, inte en gång till. Inte under samma händelse. Men det finns ju så mycket annat som orsakar så ofattbara och orättvisa fel.

Mina känslor och tankar skiftar från dag till dag. Som en kameleont. Ena dagen rosa och skör och andra dagen blå och skräckslagen.

Lilla fina bus därinne. Jag känner att jag missunnar dig min kärlek. Du glöms bort lite då och då, men det är oundvikligt. Jag önskar så att allt blir bra. Vårt möte kommer bli ångestladdat men säkert helt underbart.

Vill inte hymla.

En minisemester uppåt Norrland var välkommen. Vi befinner oss i Sundsvall och ska senare i eftermiddag vidare till Åre. En vit snötäckt by på kärt återseende. Vi gillar Åre. Vi gillar snö och vi gillar skidåkning. Just nu snöar det utanför fönstret på hotellet på 9:e våningen. Jag bör komma härifrån och gå en långpromenad i det vackra landskapet istället.

Det är skönt att byta miljö. Jag önskar vi hade kunnat göra det lite oftare. Vi kombinerade jobb med nöje och såg en chans att få lite andrum. Vi behöver andas ny luft. Ofta. För att orka stå ut med den tunga sorg, men också andas ny luft för att orka stå ut med den kvarvarande tiden på nuvarande graviditet. Det är inte så enkelt som många tror. Jag bär detta barn med en självklar längtan. Att få ett levande barn, givetvis. Men det ger ibland oförmåga och framförallt syrebrist.

Jag upplever det många gånger att folk pratar och frågar mig som om jag väntade mitt första. Frågar sådant som en förstföderska skulle vara glad och tacksam för att svara på. Varje gång jag berättar att jag faktiskt väntar mitt andra kommer alltid en oroande tanke från mig själv, om följdfrågor för vårt första barn. Ännu har frågorna inte dykt upp men jag vet att det kommer sinom tid. Jag vill då inte hymla. Hymla och låtsas. Men ibland är det den enklaste vägen. Ibland kan jag tänka mig att man inte och orkar. Ingen förstår ju ändå. Kanske någon. Men vi är inte många. Folk drar sig lättast undan och räds det okända.

Oron delar längtan.

Tiden går. Var tar den vägen. Nu, slutet av februari och det har blivit ljusare på morgonen. Vi äter frukost runt sju och det känns inte som tröttheten är lika påtaglig längre. Det måste betyda att ljuset har gjort oss lite piggare. Ännu orkeslösa.

Det lutar åt en flytt till Skåne. Det rusar känslor i kroppen som framkallar glada miner. Skratt. Och tårar. Tårar av lycka. Äntligen. Jag borde egentligen bli ängslig och mer orolig om framtiden. Men inte alls. Allting ordnar sig. Man finner sig alltid i nya situationer, till slut. Man måste ju. Så därför är jag inte otrygg i just känslan att flytta. Att börja om.

Det är ett laddat uttryck. "Börja om". Som om vi bara kastar bort det tidigare liv vi levt och låter det gå till historien. Men det kanske ger oss lite nya krafter att byta landskap, byta bostadsmiljö, byta grannar och komma närmare familjen och sina kära bästa vänner. Vi byter ju inte liv, bara allt runt omkring det livet. Tankar och känslor kommer ju alltid finnas kvar. Lika starkt och göra lika ont. Det bara är så.

Stockholm är så vackert. På vintern och på sommaren. På hösten och på våren. Det är med blandade känslor vi nu lämnar denna stan. Kanske. Om allt går vägen. Vi inväntar besked.

Vi mötte verksamhetschefen på sjukhuset igår em. Ett laddat möte men som förhållandevis gick bra. Det är bittert och sorgligt att behöva gå igenom vårt besked från en tillsynsmyndighet med dem som orsakat oss så illa. Ingenting händer. Sjukhuset ska endast se över rutiner och vidta vissa föreskrivna åtgärder. Det är rätt knäckande att veta att inblandad personal kommer undan och fortsätter sin vardag med att gå till samma sjukhus och ta hand om nya patienter. Det finns inga straff och ingen tortyr. Ingen hängning och ingen elektrisk stol, som man ibland hade önskat.Vi däremot måste i resten av vårt liv i existens, leva med en grym orättvisa. Att lära oss leva med vetskapen av deras slarv som orsakade dödlig utgång. Ledsna och bittra lämnade vi just den avdelningen, kanske för allra sista gången.

Låt inte denna tragiska historia hända några mer oskyldiga stackars föräldrar och deras ofödda barn. Det borde inte få hända någon.

Jag börjar bli medveten om lillasysters förberedandes ankomst. Vi längtar båda efter det ögonblicket men samtidigt delar tanken upp den i en del oro. Hur kommer det att gå, ska detta nya liv få stanna här med oss, kommer jag att kunna/orka ta till mig det nya? Det blir som det blir. Man kan ändå inte sia om framtiden, det har det ju bevisat så många gånger förut.

Lev nu och lev idag!

Vi fick rätt!

I morgon blir det möte på Sös. Det var nästan ett år sedan vi träffade verksamhetschefen. Nu har hon bett oss komma för att gå igenom beslutet på Lex-Maria anmälan från Socialstyrelsen. Det var med hjärtklappning och kallsvettiga fingrar jag öppnade kuvertet i fredags, innan helgen.

Visst hade vi rätt! Svart på vitt. En bekräftelse på att i detta fall har inte vården erhållit oss rätt omvårdnad. Det belystes tydligt de brister på dokumentation och kommunikation som lett till den tragiska utgången. Det var ju det vi visste från början. Men det är med blandade känslor jag tar emot detta besked. Jag kan känna en lättnad av att få svar på alla inbillade frågor som cirkulerat i mitt inre de senaste året. Varje dag. Ut och in. Nu fick jag veta. Jag har inte inbillat mig. Det finns fakta som tydliggör vår händelse. De berömde det noggranna arbete bakom den granskade händelsanalysen. Det var skönt att veta att den blev så detaljerad.

Vad händer nu? Vem ska jag sparka på. Nu finns det befogenhet. Jag har lust att sparka och slå tills fingrarna och tår blöder. Den smärta som jag känner är olidlig. Jag har fått ett konstaterande. Ett konstaterande som visar att inblandad personal har slarvat. Slarvat bort oss. Mig och mitt barn. De tillsammans har vållat till att vi faktiskt förlorade vår nyfödda väntade dotter. Det är helt sinnessjukt. Men alldeles sant. Vi hade kunnat vara miljonärer idag om vi bott i USA. Det känns som vi ibland lever i ett u-land. Detta ska ju inte få hända. Men jag drog nitlotten. Det hände mig. Mig och Kalle.

Det har inneburit all avsaknad av trygghet och tillit. Jag litar inte på någon och jag har inget tålamod. Det får folk ha överseende med.

Nu väntar vi på besked från PSR. Personskaderegleringen. Måtte de ge oss någon ersättning.

Bitter mandel.

Jag är så trött på att vara trött. Det har blivit värre. Tröttheten. Att vara orkeslös. Likgiltig. Och sist men inte minst, bitter. Vilken miserabel gryta.

Fick igår reda på att Socialstyrelsen har fattat ett beslut gällande vår anmälan. Och PSR. Och HSAN. För några år sedan visste jag inte mycket om dessa bolag och myndigheter. Under ett års tid har jag varit ett offer för en anmälan och stått som huvudpersonen. Det har ju inneburit yttranden, nya yttranden, utlåtanden, provsvar, förhör, händelseanalyser med mera. Inte någonsin trodde jag att jag en gång skulle behöva beblanda mig med denna tunga börda och pappersläsande. Allra minst denna väntan.

Vi är kallade till sjukhuset för ett möte, snarare återkoppling i nästa vecka. Jag vet inte om jag vill höra sanningen. Vems sida har de tagit parti för. De är vi mot dem. Vi, små oskyldigt drabbade emot hela vårdorganisationen. Det är oro nätterna igenom.

Igår var jag åter för ett möte med barnmorskan. Jag hade tankar kring ett planerat kejsarsnitt. Jag kände hur hennes blick och tankar talade för besvikelse. Jag kände inget direkt stöd omkring mina frågor. Jag blev inget klokare. Det enda hon tillade i mitt ältande var att ett kejsarsnitt är en bukoperation. Som om jag inte visste det.

Hon hade däremot många argument för en vaginal förlossning. Jag förstår deras syn och sett att se på att föda barn. Kvinnor har fött barn i alla tider och det är det mest naturliga sättet att knyta an till sitt bärande barn på. Att föda naturligt. Jag kan köpa det konceptet rakt igenom. Jag tyckte också så tidigare. Skillnaden är att idag har jag ett bagage där JUST MIN första förlossning slutade i totalt kaos. Det fanns ingen där som det borde göra. Ingen där som hjälpte mig att föda fram mitt barn. Ingen som pushade, ingen som sa avvaktande ord innan krystvärkar. Ingen fanns där. Och jag visste inte hur det skulle gå till. Självklart är jag livrädd att samma sak ska hända igen. Helt självklart. För oss. Det är vi som har blivit felbehandlade. Vi vet väl ändå bäst.

Hon tyckte vi kunde boka ett möte på förlossningen och gå igenom hur det "egentligen" ska gå till. Jag grinade illa och kände en iskall vind klä av mig naken.

-"Egentligen". Ja, just det vi var ju bortglömda mitt under den aktiva fasen. Borde jag inte fått exakt samma omhändertagande som alla andra födande kvinnor. Det är nu strax efter året vår händelse ägde rum på det där sjukhuset. Ta mina känslor och tankar på allvar. Jag är livrädd för hur det här ska sluta. Det är inte många som faktiskt förstår. Mina upplevelser skiljer så otroligt mycket från andra. Jag är jag.

Sura äpplen och beska droppar.

Vardagen fortsätter med sin känslomässiga berg och dalbana. I dag är en sådan där dag när vagnen stupat ner för backen och det borde kittla i magen. På samma sätt som det kittlar, på samma sätt vill jag kräkas. Idag är en dag med tårar och snubblande.

Jag hatar att hata denna orättvisa som drabbar oss levande varelser. Någon gång i allas liv kommer den och knackar på. Det är nog oundvikligt. Bara att nämna några. Döden, obotliga sjukdomar, mobbning, arbetslösheten, krig. Men en av de allra största är nog den barnlösheten. Det har knäckt och kommer knäcka många ovetandes människor.

Jag följer en dagbok. En sorgsen mammas dagbok, om just detta. Efter år av försök och till slut på medicinsk väg lyckats bli gravid. En kamp som ändå slutade i förlust. Nio månader senare föds barnet dött. Frisk men hade navelsträngen runt halsen. Jag hittar inga ord.

Gång på gång efter sin förlust gör de försök som misslyckas att åter igen bli gravida. Alla prover ser normala ut. Hur kan det vara möjligt. Jag läser hennes tankar och ser hennes uppgivna ansikte. Ögon som lyser av förtvivlan. Åren rusar iväg och själva står hon och hennes partner bara och tittar på medan alla andra bildar och formar sina familjer. Det är höjden av orättvisa. Jag kan inget annat än gråta och känna med dem. Jag önskar av hela mitt hjärta att allt vara ett absurt skämt.

Efter att ha läst och läst med ögonen fyllda av krokodiltårar tog jag paus och förberedde min dagliga cappucino. Jag lyckades bränna mig på koppen och rent reflexmässigt så flög den ur handen på mig. Köket fylldes av brun sörja. En god espresso med varm skummad mjölk rann nu högt och lågt. På väggen, på luckor, på golvet. Jag satte mig ner och tårarna kom återigen. Ingen hejd. En kaskad av saltvatten. Ett litet misstag och min värld rasade. Så olycklig jag kände mig i denna stund. Som en kombination av ett surt äpple och beska droppar. Värdelös. All ledsamhet och bitterhet bara rann ur mig.

Soligt.

På vägen hem. Oväntat och så plötsligt. Jag kunde komma på mig själv att jag sjöng med till musiken jag hade i hörlurarna. Det var längesedan jag kunde lyssna till musik på det här sättet. Väldigt längesedan. Jag har inte kunnat slappna av utan mest blivit stressad av ljud i allmänhet. Inte ens mina favoriter har fått fäste. Tänk vad sorgen kan ta överhanden. När man inte ens kan njuta av att lyssna till musik som man egentligen gillar. Då är det riktigt illa.

Idag på hemfärden fick jag äntligen till det. Jag kunde känna en mysig känsla i kroppen där jag plumsade i den kvarliggande snön och den välkomnande solen. Helt ärligt har jag även haft svårt för sådana här dagar. Med solen ska ju glädjen komma fram. Men inte vanligtvis för mig. Idag gjorde den det. Idag kom den.Glädjen. Musiken. Jag nynnande till takten. Jag tänkte på Lillasyster och blev alldeles varm. Jag kände lycka.

Ännu en sömnlös natt.

Vad gör mig sömnlös? Antagligen hjärnspöken. De kommer då och då. Till slut somnar jag in och morgonen därpå är helt upp och nervänd. Tröttheten kommer ikapp mig och jag tvingas vila ett par minuter mitt på dagen.

Just nu, denna natt, är det tema förlossningsrädsla som trängs innanför pannbenet. De senaste dagarna har tanken på olika sätt att föda på väckt denna oro och ångest. Nu kom den. Den var visserligen väntad. Men nu. Det är ju långt tid kvar dit. Förhoppningsvis. Om allt vill sig väl och detta lilla barn väljer att stanna kvar hela graviditeten. Tänk om jag får tillbaka preeklampsin? Det är många tankar som virar in mina hjärnceller till ett garnnystan och bildar trippelknutar.

Jag får ofta höra då omgivningen frågar hur jag vill föda denna kommande gång. Jag har egentligen inte hunnit fundera så ingående på det eftersom sorgen och saknaden efter Lykke har tagit överhanden. Jag har kopplat bort alla tankar av mitt mående kring min nuvarande graviditet och tankarna kring en kommande förlossning. Jag har blockerat allt. Omedvetet. På något vis har jag ju svårt att förankra mig till att jag åter igen väntar ett barn. Jag har varit så uppslukad i min sorg att det är det enda som betytt något. Allt det andra har inte fått plats.

Efter att ha skummat igenom de få böcker jag har härhemma om "att föda" blev jag genast osäker på mina tankar runt detta. Ena halvan av mig säger vaginalt, andra halvan säger planerat snitt. Vad spelar det egentligen för roll. Det viktigaste borde väl ändå vara att barnet föds levande. På vilket sätt är ju i huvudsak inte viktigt. Tycker jag. För vem ska jag bevisa att jag klarar av att föda mitt barn på den naturliga vägen? Jag har ju uppenbart gjort det en gång förut. Då trodde ju aldrig någonsin att det skulle sluta i det trauma och kaos som uppstod. Mitt barn dog i samband med förlossningen den gången. Ofattbart.

Jag känner uppenbarligen en rädsla för att det kan hända igen. Att jag ännu en gång ska förlora mitt barn. På ett eller annat sätt. Men på något sätt. Jag vet inte om jag kan känna mig lugn vid en nästa förlossning efter att ha upplevt det som jag faktiskt gjorde första gången. Jag vet inte om jag orkar med den stressen eller ovissheten en gång till.

Jag måste ta upp det nästa vecka med min barnmorska. Det håller inte länge till.

I morgon gryning har jag ställt väckarklockan till ringning. Det är dags för min avkoppling på Eriksdalsbadet. Jag får se om jag orkar ta mig upp.

Dagens ventiler.

Vi hade ett besök hos vår kurator på sjukhuset i morse. Vi kände båda att det tog emot att åka. Det kändes inte som en bra dag att gå dit. Det var en månad sedan vi var där nu. Innerst inne vet jag att varje besök är nyttigt och har någon slags funktion. Så även denna gång.

Där kan alla känslor och tankar komma fram. Vara levande. Vi blir bekräftade i allt som sägs. Ingenting ifrågasätts och ingenting ändrar form. Varje tanke och känsla får sin plats. Jag kan känna ro i det. Jag blir hörd och jag blir sedd. Jag blir bekräftad. Hon har förmågan att fråga på ett sätt som ingen annan gör. Hon öppnar upp känslor och det blir väldigt laddat. På ett förlösande sätt. Det är skönt att få ut de där tårarna och innersta tankarna. Att hon lyssnar utan att kommentera.

Hemma, med varandra, pratar vi inte i samma termer längre som tidigare. Vi förstår varandra ändå. Men hos kuratorn får vår sorg en annan form. En speciell ägnad tid. En timma som bara går åt samla all smärta och saknad efter vår flicka. Den ger utrymme åt samtal kring omgivningens bemötande och reaktioner. Det finns egentligen inget mönster i våra samtal utan allt flyter samman. Det gamla och det nya. Det negativa och det positiva.

Vissa saker går inte att berätta för någon annan människa. Jag får inte ur mig allt som jag egentligen borde få. Det är väl detta obearbetade som lagras och då vid varje besökstid hos kuratorn kommer upp till ytan.

Det mesta handlar om avsaknad av vännerna. Saknaden av närheten. Besvikelsen och frånvaron samt avståndet som har vuxit. Det är skönt att ventilera dessa faktiskt negativa känslor. Jag vill inte bli ännu mer bitter än jag redan är. Jag vill inte att även detta ska belasta mig och min sorg. Men det i sig har blivit en slags sorg. Det är tungt.

På eftermiddagen ringde en gammal kollega från tiden på Lidingö. Det var ett skönt samtal. Jag vet att hon inte heller har det särskilt lätt. Det är skönt med någon i sin närhet som förstår och samtidigt också själv har det svårt. Vi talar samma språk utan att egentligen ens prata med varandra. Vi ska ses nästa vecka och det är ett möte jag verkligen ser fram emot.

Vissa människor ger och andra bara tar. Vissa blandar och bjuder på dem båda. Dagens ventiler VAR och ÄR båda oerhört professionella. Ibland krävs det livserfarenhet för att hjälpa en medmänniska och ibland inte.

Påminnelser.

Jag har haft min kära vän på besök. Ett besök som varit planerat väldigt länge. Fyra månader och nu var äntligen helgen kommen. Du var efterlängtad och så saknad. Jag levde varje sekund som vi var tillsammans. Kände igen mig själv. Som jag var förut. Jag fick uppleva mitt gamla jag för några dagar. Det var underbart. Tack för att du kom och hälsade på och gjorde mig levande om ens bara för den korta tid.

Vi pratade och pratade. Om den tid som för länge sedan varit och om den tid som nyss lämnat oss. Nutid och tiden som kommer. Vi ventilerade känslor och tankar. Precis så där befriande lätt som man ska känna med sin bästa vän.

När Lykkes namn nämndes och händelsen kring henne kom på tal, var jag tacksam. Det gör inte ont på samma sätt längre. Jag vill ju att människor ska minnas. Jag tror att folk i vår omgivning inte vill göra oss påminda. Att de gör oss ledsna genom att inte prata om det. Så är det inte. Vi kan inte bli påminda på det viset eftersom Lykke alltid är med oss. Vi glömmer inte. Vi blir inte ledsna om ni gör oss ledsna. Vi är ledsna, jämt. Mer eller mindre. Vi blir snarare glada om ni törs. Om ni vågar visa att ni också minns.

Mitt hem är min fristad. Det är sorgens fristad. Där får sorgen finnas, flyga fritt. Här är sorgen naken. Jag är naken. Innanför mina väggar får jag vara mig själv. Jag är normal och jag är trygg. Jag är ärlig. Jag får vara mamma.

Att ta hem andra till min fristad kan vara svårt. Då måste sorgen på något sätt plötsligt gömmas i garderoben. Städa bort sorg och smärta. Tygla mig och vara stark. På med kläderna.

Hemma hos oss finns Lykke. Hemma hos lever hon. Hon finns i varje vrå. I väggar och tak. Hon finns i vår vardag. Hon finns i vår helg och i varje sekund av dagen. Och hon finns på bild. Hon är verklig men hon är död. Bilderna av henne påminner oss om att hon finns. Jag ser min flicka varje dag och jag får vara hennes mamma. Hon är mitt barn.

Det är en smärta att inte få ha Lykke rent fysiskt hos oss. Men det lättar och befriar smärtan något när andra vill och vågar prata om henne som det mest naturliga. Det gör mig glad, inte ledsen. Jag vill ju minnas, inte mörka någonting. Det som har hänt har hänt. Det finns ju ändå ingenting vi kan förändra. Jag är glad att andra ger Lykke utrymme och plats förutom vi. Jag blir istället lycklig när jag faktiskt får tillfälle att stolt berätta om mitt barn och den kärlek hon gett oss.

Likgiltig.

Jag känner vid varje vaknad morgon att någonting fattas. Livet.

Jag plöjde igår igenom två dokumentärer. Dock väldigt olika men handlingen innefattade just livet och dess mening.

Den sköra tråden och Konsten att vara en människa.

De båda på sitt sätt gav mig ansikten till vad vi gör med våra liv. Vi kastar frivilligt bort dem. Vi måste stanna upp innan det är för sent. Människan ångar på och reflekterar inte över sin ohållbara situation. Till slut så kraschar du. Helt oförberett. Till vilken nytta. Du står enbart som förlorare.

Jag sitter i min bubbla och skådar detta skådespeleri. Jag ser deras frammarsch och även deras nedförsbacke. När man en gång stått vid stupet ner till helvetet och fötterna kvar på jorden vill man aldrig mer uppleva denna vansinniga resa. Jag tror nästan alla människor skulle behöva komma dit för att upptäcka sig själva. Se livet snabbspolas bakom ögonlocken och förstå vikten av det sköra livet.

Jag sitter i min bubbla och kan komma ihåg den naivitet jag hade när jag väntade Lykke. Min första graviditet. Jag levde för dagen och kände ingen oro för vad livet kunde ge för vändningar. Jag var naiv. Jag var lycklig. Jag var kär i mitt kommande barn.

Jag vill inte jämföra mig med de människor som inte ser varningstecknen. Min situation blev ju en annan. Men jämförelsen till att stå vid stupet och ha fötterna famlandes kvar på marken är nog densamma. Dessutom bar inte benen mig utan jag snubblade och föll några meter ner för stupet. Långt långt därnere fanns det en glödhet död. Jag vet inte vad det var som gjorde att jag stannade upp i denna oerhörda hastighet. Någonting satte stopp för min nedfart och jag hängde löst men hängde åtminstone kvar. Jag befann mig på en platå där jag kunde andas ut.

Budskapet som jag kan tyda är att jag inte var beredd på att dö. Jag ville inte tillräckligt mycket.

Jag har efter denna absurda resa från det jag ramlade fått mig en rejäl tankeställare. Jag må vara likgiltig men ändå är jag idag betydligt mer observant än tidigare. Jag kan självklart hamna helt ofrivilligt i en liknade resa eller tragedi men kanske vet jag då att jag stannat upp och njutit lite mer än jag någonsin gjort.

Jag är som sagt idag likgiltig till väldigt mycket. Jag tar ingenting för givet. Jag vårdar mig själv och väljer vilka jag vill dela min glädje och sorg med. Jag lever någonting men jag kan kanske inte kalla det liv. Det saknas och fattas någonting. Tids nog kommer det tillbaka till mig. Jag får väl bara vänta och hoppas på det bästa.

Det känns stundtals lite stressande att inte greppa varken tid eller meningen med livet. Kanske måste jag lära mig att bara flyta med. Lära mig att känna tillit till livet igen. Men det är svårt när man har blivit sårad så djupt. Jag kämpar på. Det är allt jag kan göra.

Lillasyster.

Det BLEV romantik. Romantik på hög nivå. Det ÄR kärlek. Kärlek på hög nivå.

Vi lämnade mottagningsrummet med en skön känsla och en ovärderlig lycka. En lillasyster. Vi skulle förmodligen vara lika förälskade om beskedet var en liten bror som vuxit i lugn och stilla takt därinne. Vi har funnit ett namn på vår kommande flicka som redan från början känts som det självklara valet. Det finns inget annat. Det är skönt att veta vem som kommer. Det är inte någon utan det är verkligen HON, Lykkes lillasyster. Hon är så välkommen. Hon är efterlängtad. Lika efterlängtad som sin storasyster var.

Det har länge funnits ett tomrum av mörker som velat fyllas på med nytt liv och ljus. I bröstet. Ett ihåligt skal. Ett vakuum. En längtan. Att föda ett barn, men inte få hålla, vårda, ge liv. Jag kan inte förklara. Rakt in i själen gör det ont. Man vrids ut och in.
Det vakuum som fanns har stillats. En aning. Tomrummet har blivit lite ljusare. Klarare. Det finns något mer att tänka på. Sorgen finns ju ända. Alltid. Varje ny morgon att vakna till är en utmaning. Fortfarande. Hur kommer denna dagen att sluta?

Jag upplevde idag samma känsla jag hade under ultraljudet vi gjorde med Lykke. Det är kärleken till sitt ofödda barn. Stor kärlek. Obesvarad men så evig och så äkta.

Lillasyster har inte ersatt Lykke. På något eller annat vis. Två barn och olika individer. Samma föräldrar. Lika älskade. Lika levande. Lykkes hjärta slog också, tills hon dog. Hon väntades också.

Det kom åter upp för mig att jag väntar mitt andra barn. Det gick också upp för mig att det är två systrar som aldrig kommer att lära känna varandra. Helt ofrivilligt. Orättvisan har slagit ner riktigt hårt. Vi, jag och pappa Kalle har inte bara mist våran förstfödda dotter utan hennes syster har även mist sitt syskon. Det är skrämmande. Det gör ont i mammahjärtat att inte få skåda deras syskonkärlek.

Lykke är inte smärtsam. Sorgen är smärtsam. Jag måste få älska och längta efter mitt kommande barn samtidigt som jag önskar att Lykke fanns. Hon är ju min dotter. Jag har burit henne lika försiktigt som jag gör med hennes nu vaggande syster. Det är en balansgång. Jag balanserar för att få jämvikt. Det är svårt. Ibland tippar den ena halvan tyngst. Jag försöker lära mig hitta ett naturligt sätt att leva med denna balans. Jag insuper all glädje och lyckorus i vardagen som oväntat erbjuds. Jag är glad för de små tillfällena. Som idag. När lillasysters levande gestalt visade upp sin nuna. Det förgyllde min eftermiddag.

Jag måste få älska dem båda.

Mamma går miste om.

Jag har säkert nämnt det flera gånger förut, men tankarna kring det cirkulerar nästintill dagligen. Alla de där egenheterna som händer "första gången" som vi gått miste om och går miste om.

• Första skriket
• Första amningen
• Första blöjbytet
• Första leendet
• Första badet
• Första tanden
• Första riktiga skrattet
• Första riktiga ordet "mamma"
• Första steget

Jag vet ändå att någonstans inom en ganska snar framtid kommer dessa egenheter att upplevas även i vår familj eftersom fler kommande barn ligger med i våra framtidsplaner. Det gör bara i dagsläget väldigt ont i mammahjärtat att se andras barn utvecklas i rasande fart och själv bara stå som åskådare och gått miste om det allra bästa som hänt en.

Fina tvillingmamma.

Jag fick i dagarna veta att en mina nära vänner från studietiden på hudvårdsutbildningen väntat tvillingar. Två efterlängtade pojkar som föddes alldeles för tidigt. De var olika stora och kampen om överlevnad hade börjat. Efter 3 dygn fick den ena pojken vingar och lämnade jordelivet. Kampen om att fortsätta se hoppet hos pojken som kämpade för sitt liv, men i förtvivlan av förlusten av hans tvillingbror hade inletts.

Jag fick veta att nu fem månader efter deras födelse fanns lyckan där med en liten men frisk pojke vid deras sida. Det smärtade att höra deras tragiska händelse men gav mig också känslan av glädje. Det fanns ett liv och en pojke där som faktiskt hade stannat kvar. Liten och skör, men han levde. Vilken styrka. Vilken kämpe.

Mycket kärlek till er. Ni finns i mina tankar.

Såriga kanter.

En olycka, ett trauma, en katastrof innebär ofta livslånga inre skador. Vissa läker bättre än andra men en del får bestående men. När vi förlorade Lykke under de ofattbara omständigheterna så delade sig min kropp mitt itu. Lodrätt. Uppifrån skalpen och ner till bäckenöppningen. Jag kände först ingen fysisk smärta eftersom jag befann mig i chock. Min kropp var bedövad. Ingenting hade framkallat mer smärta eller kunnat påverka mig utifrån. Inne i mitt huvud däremot var det kaos. Jag kunde inte sortera allt som plågade mig. Jag var medveten men samtidigt var jag så orörlig. Jag hade ju ingen känsel i kroppen förutom att jag upplevde den som tung och glatt.

Efter några veckor insåg jag var som faktiskt hade hänt. Mitt öppna kroppssår var fortfarande vidöppet och jag insåg att det skulle ta lång tid att återhämta sig, om det ens var möjligt.

Idag är såret inte lika varigt och infekterat men vilka minnen eller psykisk smärta som helst kan när som få såret att öppna upp sig igen. Sårkanterna är taggiga och sköra och kan inte riktigt sluta sig tätt. Jag har lång väg kvar till läkning.

Jag vill inte säga att händelsen av vår förlust har inneburit någon mening eller lärdom. Men erfarenheten omkring den säger mig en hel del.