Vi fick rätt!

I morgon blir det möte på Sös. Det var nästan ett år sedan vi träffade verksamhetschefen. Nu har hon bett oss komma för att gå igenom beslutet på Lex-Maria anmälan från Socialstyrelsen. Det var med hjärtklappning och kallsvettiga fingrar jag öppnade kuvertet i fredags, innan helgen.

Visst hade vi rätt! Svart på vitt. En bekräftelse på att i detta fall har inte vården erhållit oss rätt omvårdnad. Det belystes tydligt de brister på dokumentation och kommunikation som lett till den tragiska utgången. Det var ju det vi visste från början. Men det är med blandade känslor jag tar emot detta besked. Jag kan känna en lättnad av att få svar på alla inbillade frågor som cirkulerat i mitt inre de senaste året. Varje dag. Ut och in. Nu fick jag veta. Jag har inte inbillat mig. Det finns fakta som tydliggör vår händelse. De berömde det noggranna arbete bakom den granskade händelsanalysen. Det var skönt att veta att den blev så detaljerad.

Vad händer nu? Vem ska jag sparka på. Nu finns det befogenhet. Jag har lust att sparka och slå tills fingrarna och tår blöder. Den smärta som jag känner är olidlig. Jag har fått ett konstaterande. Ett konstaterande som visar att inblandad personal har slarvat. Slarvat bort oss. Mig och mitt barn. De tillsammans har vållat till att vi faktiskt förlorade vår nyfödda väntade dotter. Det är helt sinnessjukt. Men alldeles sant. Vi hade kunnat vara miljonärer idag om vi bott i USA. Det känns som vi ibland lever i ett u-land. Detta ska ju inte få hända. Men jag drog nitlotten. Det hände mig. Mig och Kalle.

Det har inneburit all avsaknad av trygghet och tillit. Jag litar inte på någon och jag har inget tålamod. Det får folk ha överseende med.

Nu väntar vi på besked från PSR. Personskaderegleringen. Måtte de ge oss någon ersättning.