Dagdrömmar som lever.

Lykke. Min förstfödda flicka förekommer dagligen i mina tankar. Mina dagdrömmar. I och omkring allt som händer. Det är ju som om hon fortfarande finns. Ibland blir ju bilderna av henne så tydliga att jag inte kan urskilja om det är verklighet eller just drömmar. Lilla rara hjärtat. Allt som oftast kan jag känna lycka att jag fått vara med om henne. Inte alls om det vi förlorade utan just minnet av att burit henne på samma vis som jag nu bär hennes syster. Omsorgsfullt och fullt av hopp och varm kärlek.

I nästan ett års tid har jag fått starka dagliga bilder på vårt nyfödda barn. Skör, varm och lätt rosig. Men stilla. Så stilla. Inte ens en svag vindpust fick hennes små mörka huvudlockar att vilja lätta. Inga ögon som sökte efter mina och ingen mun som ville fånga mitt bröst. Jag fick inte möjligheten att ge henne min just kläckta lycka och enorma kärlek. Hon fick inte uppleva den. Aldrig någonsin. Det är svårt att återberätta men bilderna av henne och oss just då är så nära. Varje dag. Nästintill varje timma.

Idag, ett år och tre månader senare är bilderna lite annorlunda. Dagdrömmarna börjar ta en annan form. Jag ser istället en liten flicka som tultar omkring i blöja, med ihållande tjocka bebisveck och en vitrandig klänning med spilld mjölk på. Lockarna i nacken har blivit längre och något ljusare. En varm och svettig nacke efter ett nyligen uppvaknande. En gosig kram i mammas famn som tecken på trygghet. Blöta pussar som talar för kärlek. Lykke är större.

Jag ser Lykke i de flesta andra barn. Jämför hennes ålder och aktuella beteenden. Sådant som vi kunde ha nu. Sådant som borde varit vardagsmat för mig som mamma.

Här i Skåne skulle jag med henne gått gata upp och gata ner. Utforskat vårt nya kvarter. Vi två skulle delat vardagarna tills Pappa välkommet dykt upp under eftermiddagen. Han skulle kommit hem till oss. Till dig och mig. Till oss.

Jag håller hårt i mina dagdrömmar. Där finns det ingen som kan bryta ner det jag bygger upp. Där är det jag som har kontrollen. Jag bestämmer när tankarna och drömmarna tar slut. Förmodligen gör det aldrig det. De är min borg.

Ibland känner jag mig som Alfons Åberg. Hans osynliga vän Molgan är mitt svar på Lykke.

Jag kan komma ihåg när jag själv var liten och så övertygande skulle förklara min nyfunna osynliga påhittade vän som bodde under trappan till övervåningen. Det var så självklart och naturligt att min BOBBO bodde där. Min bästis.

Idag minns jag den tiden dom rofylld, vacker och alldeles underbar. Jag var sju år.

Så vill jag att min framtid med Lykke vid min sida också ska få upplevas. Vacker och naturlig men framförallt nära.