Tillåten tår i ögat.

Jag gick min vanliga promenad hem från Eriksdalsbadet i förmiddags. Solen lyste och dess varma strålar nådde mitt bleka trötta ansikte. Det var skönt. På några hundra meters avstånd ser jag två mammor på väg mot mig. Som så alltid jag tänker, tänkte jag även denna dag. Det kunde vara jag. Dumma orättvisa. Här går jag ensam utan mitt saknade barn. Varje dag möts jag av gåendes mammor och barnvagnar och det väcker minnen och tankar som sprider sig som ringar på vatten. Ibland studsar de bort meddetsamma i ren förnekelse, ibland fäster sig tanken kvar längre. Som seg kåda som bara känns klibbig och hopplös.

Jag kom närmare de båda mammorna och när jag var just någon meter till mötet såg jag till min överraskning vem den ena stolta mamman var. Jag mötte henne i min graviditet med Lykke. Vi gick i samma grupp på vattengympan, även kallad Aquamama. Vi skulle ha barn ungefär samtidigt men hennes pojke låg i säte så hon fick tid för ett planerat kejsarsnitt lite tidigare. Vi önskade varandra lycka till vid vår sista träff på Rosendals sjukhus och jag har i efterhand tänkt en del på henne. Tyckt att det varit konstigt att vi inte stött på varandra. Samtidigt har ju jag inte varit ute och promenerat med någon barnvagn under de senaste året så oddsen har väl inte varit så höga heller.

Nu först såg jag henne. Hennes pojke satt i vagnen hon drog framför sig. Hon såg inte åt mitt håll och när jag förstod i all hast att det var hon så blev jag kall. Det kändes som en istapp just bildats i magen. Där gick hon, tillsammans med en annan tacksam mamma och deras båda små dryga ettåringar.

Jag vände mig för att skymta hennes rygg och sedan kom mina tårar som innehöll både sorg men även en gnutta glädje. Glädje för hennes skull.