Ännu ett stup.

Jag gick idag till ett inbokat besök för kontroll av blodtryck och urinprov. De veckolagda möten som varit relativt frekventa de senaste månaden. Idag kom domen. Alla kontroller har hittills varit utan anmärkningar, men idag kom ångesten. Den jag väntat på men inte hoppats på, visade sig med sitt stora grymma tryne.

En ny begynnande preeklampsi, havandeskapsförgiftning. Jag slog bakut. Mitt ansikte bleknade samt rodnade i samma flöde. Jag som har våndats så för att den kanske skulle komma tillbaka även denna graviditet. Det har varit min största farhåga de senaste veckorna. Att känna en dålig repris på föregående tid. Att risken ligger högre hos förstföderskor är en sak men att drabbas ännu en graviditet med samma partner minskar betydligt. En uppskattning på 20% om man alltså håller sig till samma partner. Den risken är jag. Jag igen. Repris på allt lidande och otrygghet kom i kapp mig där inne på mottagningsrummet. Tårarna var inte långt borta och de exploderade när jag väl kom ut från den där fruktansvärda byggnaden.

Vem kan jag anklaga? Mig själv ligger nära till hands. Varför vill min dumma kropp bara ge upp och eventuellt påbörja resan till att riskera livet på mig och mitt barn. Är jag inte tillräckligt god nog för att bära ett barn. Moderkakan är syndabocken och hormoner som kontrolleras ohämmat. Jag blev helt matt efter besöket och rusade hem för att sova och gjorde det två timmar av eftermiddagen.

Rödögd och sömndrucken ringde telefonen och väckte mig. Jag fick en ny tid för redan på måndag i Lund för extra kontroll. Tills dess ska vi packa vårt bohag och flytta vårt lilla hem ner till Skåne. På lördag ger vi oss av. Hela denna karusellen stressar igång mig ännu mer. Det är mycket packning kvar. Jag vill egentligen bara lägga mig ner pausa. Problemet är att vi inte hinner pausa. Nästa vecka blir det lite mer lugn och ro. Då är vi på plats. Bara denna helgen är över så kan jag nog känna mig lugn och börja varva ner. Efter helgen. Det är ju en hel evighet tills dess.

Vi skrev kontrakt med de nya ägarna till vår fina lägenhet idag. De var nöjda, vi ännu gladare. Vi har gått med vinst och det är mer än välkommet. Tack, det behövde vi. Mer än någonsin. Ett trevligt par som väntar barn efter sommaren intar lägenheten i mitten på maj. Vi nämnde att vi förlorat vår första dotter och de såg inte ut att vara beredda på det beskedet. Det har ju trots allt vilat oerhört mycket sorg inom de 50 kvadratmeter till lägenhet de senaste året. Sorgen sitter i väggarna.

Nu flyttar vi ut och jag hoppas för deras skull att de fyller deras nya bostad med nytt liv och glädje. Det är den värd. Den har varit en ögonsten, vår pärla. Det hem där Lykke bott med oss som vår lilla ängel. Nu ska vi vidare, och henne tar vi med oss. För alltid.