Jag kan likna det som väntan till julafton då vi dagligen öppnar månadsdagens lucka. Jag öppnar ivrigt för att hoppas få se ljuset och en framtid med barn. Men oron sätter stopp för att öppna den allra sista luckan. Jag drömmer om att allt åter ska bli en mardröm. Bara svart och tomt. Ingenting. För det var ju så det var förra gången. Sista luckan öppnades med hög spänning, löjligt nyfikna. Istället fick den tomma luckans svarta baksida att leda mig in i isolering och sorg. Men då visste vi inte. Vi gick inte oroligt väntande. Bara hoppfullt väntande. Nu, däremot vet jag vad som kan dölja sig bakom kalendern. Vilken luckodagdagöppning som helst. Inte idag men kanske i morgon. Förra gången var det sista luckan, vad väntar denna gång?
Alla påstår och menar vänligt att det inte händer två gånger. Som att det egentligen skulle vara något lyftande. Vi vet ju inget annat. Vi har ju aldrig varit med om att det slutar bra. Nej, inte en gång till. Inte under samma händelse. Men det finns ju så mycket annat som orsakar så ofattbara och orättvisa fel.
Mina känslor och tankar skiftar från dag till dag. Som en kameleont. Ena dagen rosa och skör och andra dagen blå och skräckslagen.
Lilla fina bus därinne. Jag känner att jag missunnar dig min kärlek. Du glöms bort lite då och då, men det är oundvikligt. Jag önskar så att allt blir bra. Vårt möte kommer bli ångestladdat men säkert helt underbart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar