Lillasyster.

Det BLEV romantik. Romantik på hög nivå. Det ÄR kärlek. Kärlek på hög nivå.

Vi lämnade mottagningsrummet med en skön känsla och en ovärderlig lycka. En lillasyster. Vi skulle förmodligen vara lika förälskade om beskedet var en liten bror som vuxit i lugn och stilla takt därinne. Vi har funnit ett namn på vår kommande flicka som redan från början känts som det självklara valet. Det finns inget annat. Det är skönt att veta vem som kommer. Det är inte någon utan det är verkligen HON, Lykkes lillasyster. Hon är så välkommen. Hon är efterlängtad. Lika efterlängtad som sin storasyster var.

Det har länge funnits ett tomrum av mörker som velat fyllas på med nytt liv och ljus. I bröstet. Ett ihåligt skal. Ett vakuum. En längtan. Att föda ett barn, men inte få hålla, vårda, ge liv. Jag kan inte förklara. Rakt in i själen gör det ont. Man vrids ut och in.
Det vakuum som fanns har stillats. En aning. Tomrummet har blivit lite ljusare. Klarare. Det finns något mer att tänka på. Sorgen finns ju ända. Alltid. Varje ny morgon att vakna till är en utmaning. Fortfarande. Hur kommer denna dagen att sluta?

Jag upplevde idag samma känsla jag hade under ultraljudet vi gjorde med Lykke. Det är kärleken till sitt ofödda barn. Stor kärlek. Obesvarad men så evig och så äkta.

Lillasyster har inte ersatt Lykke. På något eller annat vis. Två barn och olika individer. Samma föräldrar. Lika älskade. Lika levande. Lykkes hjärta slog också, tills hon dog. Hon väntades också.

Det kom åter upp för mig att jag väntar mitt andra barn. Det gick också upp för mig att det är två systrar som aldrig kommer att lära känna varandra. Helt ofrivilligt. Orättvisan har slagit ner riktigt hårt. Vi, jag och pappa Kalle har inte bara mist våran förstfödda dotter utan hennes syster har även mist sitt syskon. Det är skrämmande. Det gör ont i mammahjärtat att inte få skåda deras syskonkärlek.

Lykke är inte smärtsam. Sorgen är smärtsam. Jag måste få älska och längta efter mitt kommande barn samtidigt som jag önskar att Lykke fanns. Hon är ju min dotter. Jag har burit henne lika försiktigt som jag gör med hennes nu vaggande syster. Det är en balansgång. Jag balanserar för att få jämvikt. Det är svårt. Ibland tippar den ena halvan tyngst. Jag försöker lära mig hitta ett naturligt sätt att leva med denna balans. Jag insuper all glädje och lyckorus i vardagen som oväntat erbjuds. Jag är glad för de små tillfällena. Som idag. När lillasysters levande gestalt visade upp sin nuna. Det förgyllde min eftermiddag.

Jag måste få älska dem båda.