Gungar.

I olika sammanhang tidigare i livet har jag hört att sorg och glädje ligger så nära varandra. Jag har tagit emot orden men inte förstått innebörden. Nu lever jag varje dag med upplevelsen att detta stämmer. De skiljs åt av en tunn skör hinna, med sorgen på ena sidan och kärlek och glädje på andra.

Den 14 januari inleddes förlossningen och det kaotiska blev ett faktum. Om jag vetat då, vad jag vet idag, hade jag kanske inte suttit här. Paniken fick ju mig att tvivla på att vilja fortsätta leva. Men eftersom det fanns ett halmstrå av hopp kvar till den man jag faktiskt älskade, min Kalle, så fortsatte mitt hjärta att slå.

Klockan halv 12, som blev natten till den 15 januari, fick vi beskedet om att att Lykke inte skulle överleva och jag for som en raket genom den tunna sköra hinnan, från glädjesidan över till sorgesidan. Smärtan var total och ogripbar. Sedan den sekunden har jag simmat i min avgrundsdjupa sorgesjö. Där befinner jag mig hela tiden. Ibland stormar det, ibland blir sjön mer spegelblank och smärtan mer molande. Det kan ibland kännas som jag har förbrukat min del på hinnan, sidan av kärlek och glädje.

Men de senaste veckorna har jag känt en viss förändring. Jag kan komma helt plötsligt att sätta en fot över till gränsen till kärlek-glädje och livsdelen. Jag kan uppleva glädjebubblor och små glada pip i magen. Det är en befriande känsla. Känslor som varit instängda så väldigt länge. Jag saknar dem. De har blivit mer frekventa och jag tackar så, för att de ger mig en smak på det liv igen som jag i ett ögonblick förlorade.

Nu är våren på gång. Det betyder att det frusna, instängda och kalla dagarna blir varmare. Det betyder att det som varit dött får nytt liv. Snö smälter och snart kan man skymta de underbara snödropparnas knoppar. Det är lycka.