Jag läser om komplikationer till planerade kejsarsnitt och blir totalt knäckt. Tänk om jag är en på de ovanliga fall som råkar ut för fasansfulla infektioner och misslyckanden. Tänk om den procenten är jag. Det är inte svårt att bli psykotisk. Alla i min omgivning, de nära runtomkring som förlöst sina barn den naturliga vägen, har det gått så bra för. Alla. Ändå händer det dagligen avbrott och komplikationer i och med graviditet och förlossning. Det hör och läser man titt som tätt. Jag var en av alla de kvinnor som det inte har gått så bra för. Av karaktär med trauma och tillhörande etikett änglamamma.
Det är ju bara jag som kan bestämma hur jag vill ha det. Jag är ju självklart rädd för hur allt kommer att gå. Kommer jag att lita på andra igen? Klarar jag ännu en förlust? Jag står för en av mitt livs största utmaningar.
Jag vet att många tänker och gärna skulle vilja se att vi genomför ett snitt. För att rädda oron och tankarna. Men jag ser det inte så enkelt. Helst skulle jag vilja sluta mina bruna och öppna dem först när allt var över. Eller dra fram tiden till en bit in på sommaren. Det är nio veckor kvar och jag måste ta ett beslut.
Det lutar åt Lund, men hur?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar