Bekräftelser.

Hittills har jag ärligt talat inte uppmärksammat dessa små rörelser inifrån. Inte vågat ta till mig att det åter är någon därinne som gör kullerbyttor och hickar i takt. Sammandragningar har gjort sig mer frekventa och det kan göra plågsamt ont. Men än så länge har jag inte glatt mig tillräckligt åt vad det är som faktiskt händer.

Jag har börjat känna efter. Börjat våga snegla på läsning om de väntade resterande veckorna. Det är bara så oerhört svårt att föreställa sig något annat än en svart mardröm. Det går inte in i min trångbodda hjärna att snart tiden är inne.

Jag har väl börjat bli mer vaksam på rörelserna och jämför med gårdagens. Jag kan verkligen känna mig uppvarvad och skulle behöva något lugnande. Jag får dåligt samvete då jag inte riktigt kan komma ihåg Lykkes beröring och närvaro från insidan. Jag kan inte komma ihåg, trots att det är inte är så längesedan jag var i samma situation. Skillnaden är min naivitet. Jag kände inte efter, tog inte så allvarligt på någonting. Kvinnor hade ju burit barn i alla tider så varför skulle jag vara annorlunda. Jag letade inte efter symtom eller avvikande beteende. Jag var korkad och blåögd.

Det är många olika trådar att hålla i nu när vi beger oss till Skåne. Somliga lena och helt ljuvliga. Andra med svårt motstånd och sträva mot kinden. Det liknar ett knypplings handarbete där någon missat instruktionerna. Endast en enda stor trasselsudd.

Vi flyttar snart till Malmö och kvartar in oss in en andrahandslägenhet tills vidare. Förlossningen, hur den nu än slutar, så sker den i Lund. Det är bestämt och jag inväntar ett samtal från dess mödravård om en kallelse. Bara vi kommer på plats så kan jag förhoppningsvis känna mig lugnare. Kvar här i Stockholm gör mig rastlös och osäker.