Jag plöjde igår igenom två dokumentärer. Dock väldigt olika men handlingen innefattade just livet och dess mening.
Den sköra tråden och Konsten att vara en människa.
De båda på sitt sätt gav mig ansikten till vad vi gör med våra liv. Vi kastar frivilligt bort dem. Vi måste stanna upp innan det är för sent. Människan ångar på och reflekterar inte över sin ohållbara situation. Till slut så kraschar du. Helt oförberett. Till vilken nytta. Du står enbart som förlorare.
Jag sitter i min bubbla och skådar detta skådespeleri. Jag ser deras frammarsch och även deras nedförsbacke. När man en gång stått vid stupet ner till helvetet och fötterna kvar på jorden vill man aldrig mer uppleva denna vansinniga resa. Jag tror nästan alla människor skulle behöva komma dit för att upptäcka sig själva. Se livet snabbspolas bakom ögonlocken och förstå vikten av det sköra livet.
Jag sitter i min bubbla och kan komma ihåg den naivitet jag hade när jag väntade Lykke. Min första graviditet. Jag levde för dagen och kände ingen oro för vad livet kunde ge för vändningar. Jag var naiv. Jag var lycklig. Jag var kär i mitt kommande barn.
Jag vill inte jämföra mig med de människor som inte ser varningstecknen. Min situation blev ju en annan. Men jämförelsen till att stå vid stupet och ha fötterna famlandes kvar på marken är nog densamma. Dessutom bar inte benen mig utan jag snubblade och föll några meter ner för stupet. Långt långt därnere fanns det en glödhet död. Jag vet inte vad det var som gjorde att jag stannade upp i denna oerhörda hastighet. Någonting satte stopp för min nedfart och jag hängde löst men hängde åtminstone kvar. Jag befann mig på en platå där jag kunde andas ut.
Budskapet som jag kan tyda är att jag inte var beredd på att dö. Jag ville inte tillräckligt mycket.
Jag har efter denna absurda resa från det jag ramlade fått mig en rejäl tankeställare. Jag må vara likgiltig men ändå är jag idag betydligt mer observant än tidigare. Jag kan självklart hamna helt ofrivilligt i en liknade resa eller tragedi men kanske vet jag då att jag stannat upp och njutit lite mer än jag någonsin gjort.
Jag är som sagt idag likgiltig till väldigt mycket. Jag tar ingenting för givet. Jag vårdar mig själv och väljer vilka jag vill dela min glädje och sorg med. Jag lever någonting men jag kan kanske inte kalla det liv. Det saknas och fattas någonting. Tids nog kommer det tillbaka till mig. Jag får väl bara vänta och hoppas på det bästa.
Det känns stundtals lite stressande att inte greppa varken tid eller meningen med livet. Kanske måste jag lära mig att bara flyta med. Lära mig att känna tillit till livet igen. Men det är svårt när man har blivit sårad så djupt. Jag kämpar på. Det är allt jag kan göra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar