Ännu en sömnlös natt.

Vad gör mig sömnlös? Antagligen hjärnspöken. De kommer då och då. Till slut somnar jag in och morgonen därpå är helt upp och nervänd. Tröttheten kommer ikapp mig och jag tvingas vila ett par minuter mitt på dagen.

Just nu, denna natt, är det tema förlossningsrädsla som trängs innanför pannbenet. De senaste dagarna har tanken på olika sätt att föda på väckt denna oro och ångest. Nu kom den. Den var visserligen väntad. Men nu. Det är ju långt tid kvar dit. Förhoppningsvis. Om allt vill sig väl och detta lilla barn väljer att stanna kvar hela graviditeten. Tänk om jag får tillbaka preeklampsin? Det är många tankar som virar in mina hjärnceller till ett garnnystan och bildar trippelknutar.

Jag får ofta höra då omgivningen frågar hur jag vill föda denna kommande gång. Jag har egentligen inte hunnit fundera så ingående på det eftersom sorgen och saknaden efter Lykke har tagit överhanden. Jag har kopplat bort alla tankar av mitt mående kring min nuvarande graviditet och tankarna kring en kommande förlossning. Jag har blockerat allt. Omedvetet. På något vis har jag ju svårt att förankra mig till att jag åter igen väntar ett barn. Jag har varit så uppslukad i min sorg att det är det enda som betytt något. Allt det andra har inte fått plats.

Efter att ha skummat igenom de få böcker jag har härhemma om "att föda" blev jag genast osäker på mina tankar runt detta. Ena halvan av mig säger vaginalt, andra halvan säger planerat snitt. Vad spelar det egentligen för roll. Det viktigaste borde väl ändå vara att barnet föds levande. På vilket sätt är ju i huvudsak inte viktigt. Tycker jag. För vem ska jag bevisa att jag klarar av att föda mitt barn på den naturliga vägen? Jag har ju uppenbart gjort det en gång förut. Då trodde ju aldrig någonsin att det skulle sluta i det trauma och kaos som uppstod. Mitt barn dog i samband med förlossningen den gången. Ofattbart.

Jag känner uppenbarligen en rädsla för att det kan hända igen. Att jag ännu en gång ska förlora mitt barn. På ett eller annat sätt. Men på något sätt. Jag vet inte om jag kan känna mig lugn vid en nästa förlossning efter att ha upplevt det som jag faktiskt gjorde första gången. Jag vet inte om jag orkar med den stressen eller ovissheten en gång till.

Jag måste ta upp det nästa vecka med min barnmorska. Det håller inte länge till.

I morgon gryning har jag ställt väckarklockan till ringning. Det är dags för min avkoppling på Eriksdalsbadet. Jag får se om jag orkar ta mig upp.