Limegröna allén.

Vi kryper fram i snigelfart in i våra nya roller. Mamma, pappa och lillasyster Nike. Jag hämtar förlorad energi av ett par pigga ögon som stundtals visar sig. Bedjande och nyfikna små klara ögon. Det är magiskt att se dem lysa ett par centimeter från mina egna. Vi har fått en kärleksfull kontakt. En sagolik och alldeles underbar relation.

Vi har vandrat i den långa allén utanför husknuten där träden fått tusentals musöron och fantastiska blomknoppar. Det har blivit vår och det är en välkommen sol som nuddar min panna.

Våren. Den kom även detta år. 2010.Så vacker. Förra året gick jag och slet mitt hår och skrek ut min ångest för att jag inte jag fick vara den nyblivna lyckliga mamma som vandrade gata upp och gata ner med mitt nyfödda barn i barnvagn. Det blev en vår och sommar med tunga tankar och mörka fallgropar där ljuset slocknat. Där existerade inga krokusar och vitsippor. De fanns säkert där någonstans mitt framför mig men jag valde att krypa under mitt eget skinn och isolera mig från den första värmen. Det var det enda som gällde. Att överleva dagens vakna timmar.