Ro utan åror.

Varje dygn som går driver ekan jag sitter i längre och längre ut från land. Jag har varit på det öppna, gigantiska svarta hav ganska länge och drivit nu. Ingen strand eller bogsering i sikte. Vindarna gör att jag ibland seglar fort fram men allt som oftast är det stiltje. Utan åror kommer man ingenstans. Där stannar jag ofta. Då finns det tid att tänka och fundera men utan åror kommer inte ens tanken längre. Då stannar det lila hoppet jag har hunnit bygga upp för att sedan sjunka ner till djupaste botten. Då blir allt tungt och tyst. Endast mina tårars fall till ekans botten och panikångestens maktkamp är de enda som berör.

Panikångesten har kommit i attacker som höga vågor mitt ute på det öppna, helt utan förvarning. De har tagit över en kropp som vägrat acceptera att barnet det burit, fött och älskat, älskar och saknar, nu har dött och är borta för alltid.

Vi har olika drömmar. Drömmar som i många fall blir förverkligade.

Andra drömmer om att resa på safari, bestiga berg, gifta sig och köpa hus. Min högsta dröm är att få se mitt barn levande igen, att få hålla om henne och se henne växa upp. En dröm som aldrig någonsin kommer att slå in. Den är ouppnåelig. En dröm om det omöjliga. Det är svårt att acceptera. Det är överhuvudtaget svårt att förstå. Jag önskar så att jag inte visste hur det känns.

Jag har gått in i ett vakuum. I den bubbla som jag befann mig i strax efter Lykke togs ifrån oss. Samma vakuum som innebar isolering och likgiltighet. Där existerar inga garantier eller förväntningar.

Jag har svårt att ta till mig att det åter igen händer något i min livmoder. Jag tar inga kort på magen, har svårt att se den växande magen i spegeln. Det gör för ont att hoppas på det bästa. Jag har lite svårt att prata med lillasyster då tankar till Lykke ständigt tar över. Jämför allt som oftast. Ändå kan jag inte komma ihåg så mycket från den motsvarande tiden. Har förträngt minnen för att orka stå ut. Det känns svårt att använda samma kläder som jag gjorde med Lykke, det blir för plågsamt. Därför har jag valt att lägga undan dem och en del av dem har jag gjort mig av med.

Jag tillåter mig inte riktigt fullt ut att längta efter lillasyster. Jag pustar aldrig ut för jag lever med förutsättningen att förr eller senare kommer detta barnet också att dö. Som 100 % av mina barn hittills har gjort.

Jag lider av dåligt samvete...och jag sitter kvar i ekan utan åror.