En olycka, ett trauma, en katastrof innebär ofta livslånga inre skador. Vissa läker bättre än andra men en del får bestående men. När vi förlorade Lykke under de ofattbara omständigheterna så delade sig min kropp mitt itu. Lodrätt. Uppifrån skalpen och ner till bäckenöppningen. Jag kände först ingen fysisk smärta eftersom jag befann mig i chock. Min kropp var bedövad. Ingenting hade framkallat mer smärta eller kunnat påverka mig utifrån. Inne i mitt huvud däremot var det kaos. Jag kunde inte sortera allt som plågade mig. Jag var medveten men samtidigt var jag så orörlig. Jag hade ju ingen känsel i kroppen förutom att jag upplevde den som tung och glatt.Efter några veckor insåg jag var som faktiskt hade hänt. Mitt öppna kroppssår var fortfarande vidöppet och jag insåg att det skulle ta lång tid att återhämta sig, om det ens var möjligt.
Idag är såret inte lika varigt och infekterat men vilka minnen eller psykisk smärta som helst kan när som få såret att öppna upp sig igen. Sårkanterna är taggiga och sköra och kan inte riktigt sluta sig tätt. Jag har lång väg kvar till läkning.
Jag vill inte säga att händelsen av vår förlust har inneburit någon mening eller lärdom. Men erfarenheten omkring den säger mig en hel del.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar