Jag förstår att den som möter människor i sorg kan känna sig osäker inför uppgiften. Det är nog inte så lätt men man måste våga möta personen och vara modig ändå. De är kanske rädda för alla tankar och känslor som mötet väcker. Men det viktiga är inte de rätt formulerade orden eller att man lyckas hålla ifrån sig från att själv visa känslor. Det viktigaste är att vi bryr oss om. Man kan inte linda in den sörjande i ett våtvarmt omslag. Det bästa är att stödja dem så att de accepterar att det som har hänt har hänt och istället ge redskap för så att de själva kan göra det som måste göras. Med ett gediget stöd. Det går inte skydda den drabbade för livet självt. Livet måste leva vidare, även om det i stunden upplevs som ett hån. Men det finns ingen genväg. Det man enbart kan göra är att stå ut med deras smärta och finnas vid deras sida.
Allt har inte en mening, men ur det meningslösa går det att skapa en ny framtid. Det går att forma livet så att ur döden, förlusten kommer nytt liv, ny kärlek och ny vänskap. Jag väntar dagligen på de dagarna.
Jag anser att det är viktigt att vara uthållig i kontakten med vänner och närstående som drabbats av sorg. I nära anslutning till dödsfallet vill alla höra av sig med telefonsamtal, brev och blommor men efter en tid blir det ofta helt tyst. Egentligen är det då, när det har gått lite tid och de praktiska bestyren inte längre uppfyller dagarna, som en sörjande behöver någon som bryr sig. När insikten om det som inte fick hända har hänt börjar sjunka in. Att mitt barn faktiskt har dött och kommer inte tillbaka.
Tiden har stor betydelse i sorgarbetet. Tiden läker inte alla sår. Men tiden är vår vän, för den hjälper oss att leva med förlusten om vi arbetar med den. Även om jag någonstans tror och hoppas att en ny liten medlem i familjen, att vi får ta emot ännu ett litet barn, kommer att hela oss en aning. Men det är inte detsamma som att det går att ersätta ett liv med ett annat. Det finns bara en som du!
Generellt tror jag att mening med livet mycket handlar om relationer. Att ha någon att planera sitt liv med. Det kan vara olika människor i olika situationer. Men vi är sociala och behöver varandra. Detta visar sig inte minst i samband med just svårigheter i livet.
Det går att leva vidare med de mest smärtsamma förlusterna, med de mest outhärdliga upplevelserna eftersom kärleken och livet är starkare än döden. Jag tror att vi bär kraftresurser inom oss som inte aktiveras annat än när vi är som allra mest utsatta. Men vi klarar det oftast inte på egen hand, för människan är skapt för att leva tillsammans med andra. Men med god hjälp från från våra medmänniskor, familj, vänner och ibland professionella kan vi ta oss igenom de mest fruktansvärda omständigheter i livet. Vi människor klarar mer än vi tror.
Döden rår inte på kärleken. Våra kära försvinner från jorden men vi fortsätter att leva utan dem på ett annat sätt. Kärleken är starkare än döden!
Det går inte hela tiden att tänka att livet kan slås i spillror. Då skulle vi sannolikt bli tokiga och inte kunna leva. Vi måste leva livet medan vi har det. Vi måste unna oss att njuta av varje stund och öva oss i att leva medvetna om "nu". Livet är det vi lever just nu. Ändå ägnar vi orimligt mycket tid och kraft till att älta det som varit eller så oroar vi oss för det som ska komma och det som ska hända i framtiden och hur vi ska klara oss. Genom att hålla på så tappar vi energin och förmågan att leva livet nu. Om vi inte kan vara närvarande i det som sker just nu, missar vi själva livet. Livet är så sårbart och samtidigt så starkt och underbart. Det är mellan dessa poler vi måste forma våra liv. Men det går inte att genomföra denna resan ensam.
"Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag och någonting alldeles oväntat sker, världen förändrar sig varje dag men ibland blir den aldrig detsamma mer."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar