En minisemester uppåt Norrland var välkommen. Vi befinner oss i Sundsvall och ska senare i eftermiddag vidare till Åre. En vit snötäckt by på kärt återseende. Vi gillar Åre. Vi gillar snö och vi gillar skidåkning. Just nu snöar det utanför fönstret på hotellet på 9:e våningen. Jag bör komma härifrån och gå en långpromenad i det vackra landskapet istället.
Det är skönt att byta miljö. Jag önskar vi hade kunnat göra det lite oftare. Vi kombinerade jobb med nöje och såg en chans att få lite andrum. Vi behöver andas ny luft. Ofta. För att orka stå ut med den tunga sorg, men också andas ny luft för att orka stå ut med den kvarvarande tiden på nuvarande graviditet. Det är inte så enkelt som många tror. Jag bär detta barn med en självklar längtan. Att få ett levande barn, givetvis. Men det ger ibland oförmåga och framförallt syrebrist.
Jag upplever det många gånger att folk pratar och frågar mig som om jag väntade mitt första. Frågar sådant som en förstföderska skulle vara glad och tacksam för att svara på. Varje gång jag berättar att jag faktiskt väntar mitt andra kommer alltid en oroande tanke från mig själv, om följdfrågor för vårt första barn. Ännu har frågorna inte dykt upp men jag vet att det kommer sinom tid. Jag vill då inte hymla. Hymla och låtsas. Men ibland är det den enklaste vägen. Ibland kan jag tänka mig att man inte och orkar. Ingen förstår ju ändå. Kanske någon. Men vi är inte många. Folk drar sig lättast undan och räds det okända.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar