Jag hatar att hata denna orättvisa som drabbar oss levande varelser. Någon gång i allas liv kommer den och knackar på. Det är nog oundvikligt. Bara att nämna några. Döden, obotliga sjukdomar, mobbning, arbetslösheten, krig. Men en av de allra största är nog den barnlösheten. Det har knäckt och kommer knäcka många ovetandes människor.
Jag följer en dagbok. En sorgsen mammas dagbok, om just detta. Efter år av försök och till slut på medicinsk väg lyckats bli gravid. En kamp som ändå slutade i förlust. Nio månader senare föds barnet dött. Frisk men hade navelsträngen runt halsen. Jag hittar inga ord.
Gång på gång efter sin förlust gör de försök som misslyckas att åter igen bli gravida. Alla prover ser normala ut. Hur kan det vara möjligt. Jag läser hennes tankar och ser hennes uppgivna ansikte. Ögon som lyser av förtvivlan. Åren rusar iväg och själva står hon och hennes partner bara och tittar på medan alla andra bildar och formar sina familjer. Det är höjden av orättvisa. Jag kan inget annat än gråta och känna med dem. Jag önskar av hela mitt hjärta att allt vara ett absurt skämt.
Efter att ha läst och läst med ögonen fyllda av krokodiltårar tog jag paus och förberedde min dagliga cappucino. Jag lyckades bränna mig på koppen och rent reflexmässigt så flög den ur handen på mig. Köket fylldes av brun sörja. En god espresso med varm skummad mjölk rann nu högt och lågt. På väggen, på luckor, på golvet. Jag satte mig ner och tårarna kom återigen. Ingen hejd. En kaskad av saltvatten. Ett litet misstag och min värld rasade. Så olycklig jag kände mig i denna stund. Som en kombination av ett surt äpple och beska droppar. Värdelös. All ledsamhet och bitterhet bara rann ur mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar