Jag blir så arg och frustrerad över tanken över att ingen någonsin fick träffa henne mer än vi. Ta henne i famn och känna hennes doft. Vår flicka. Det är ju en tid som aldrig kommer igen. Det går inte att göra om. Dumma avstånd till familjen och nära vänner. Ingen har erhållit ett sista minne av henne mer än vi. Det gör mig fruktansvärt ledsen ända in i benmärgen. Förbaskade jävla avstånd som innebar att närstående satt på sina sittandes skinkor och bara såg i fantasin vad vi var med om. Vilken plåga och tortyr vi egentligen utsattes för. Var det ingen som förstod bättre, eller kändes det inte aktuellt att möta oss i den tunga sorg för att skona sig själva från smärta?
Senast jag grät så mycket som jag gjorde idag har jag inte gjort på flera veckor. Någonting påminde mig. Jag kom att tänka på det första mötet med våra föräldrar, två dagar efter Lykke fötts och vi befann oss hemma igen. De stannade en helg men inte en gång nämnde de att de ville träffa henne. Hon låg ju kvar på sjukhuset. Hon hade redan lämnat oss men hon fanns ju trots allt kvar. Med ögon och och beröring hade man i alla fall kunnat snudda vid henne. Berört hennes nätta lilla bebiskropp och näpna ansikte. Få en upplevelse och känsla av att hon faktiskt funnits.
Jag känner att min flicka glider ifrån mig mer och mer och det blir inte bättre av tanken på att ingen mer än jag kan och hennes pappa kan känna den största av tomhet. Ingen annan vet ju vad vi vet. Ingen annan såg det bara vi såg. Ingen annan har minnen som vi har. Det gör ont att inte dela minnen från fysisk beröringen med någon annan än med varandra.
Normalt kommer kreti och pleti på besök och skyndar sig nästan för att vara de första. Alla vill ta på och titta på. Alla vill känna doft av bebis och gosa i nacken. Nu förstår jag. Vår flicka var död. Det var det som avgjorde. Där försvann de skyndande besöken. Allt stod stilla och vi var ensamma kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar