Tacksamheten. Fina tacksamhet. Och kärleken. Kärleken till mitt nyfödda barn. Vår lilla flicka är idag 11 dagar. Det är stort. Samtidigt som jag helst av allt vill att denna stundande förälskelse ska bestå så vill jag även skynda iväg till hon blir något större. Än är hon en liten kattunge, som sover och äter. Tittar lite skonsamt och försiktigt med sina små mörka ögon. Lyssnar och grimaserar. Blundar igen och somnar. Vi myser mycket. Hon lämnas inte ensam ens för några minuter. Värmen mot bröstet, hud mot hud gör både henne och oss tillfredsställda. Vi börjar lära känna varandra men ännu är det långt kvar tills vi hittar våra rutiner. Det får ta sin tid. Jag har all tid i världen. Jag har inte bråttom. Jag är bara tacksam att jag äntligen får uppleva det som jag missat.
För exakt ett år sedan var vi på väg till Växjö från Stockholm. Den bilfärden som blev den tyngsta och värsta av dem alla. Någonsin. Vi var på väg till en planerad urnsättning. Vår flicka Lykke skulle få frid och vila. Kristi himmelsfärd. 22 maj. Just då var det svart och tomt. Barntomt. Ingen pågående graviditet och vetskapen om att få ha Nike, lillasyster, hos oss ett år senare var ingenting som ens gick att tänka på då. Just då var det svart. Bäcksvart...
Idag får jag möjligheten att älska och få bekräftelse. Idag har jag ett barn som ammar mitt bröst och som möter min blick. Det värker i hjärtat av kärlek för att jag kan ge henne det. Ge Nike mitt stora hjärta av värme som fanns där även för hennes syster. Nu blir det dubbelt upp.
Låt mig få vara hönsig. Jag har så mycket att ta igen. Alla dessa stunder med mitt första barn som lämnade mig när jag var som mest redo.
Jag funderade just innan Nike tittade ut. Om jag verkligen redo för det här. Att bli mamma. Och jag har kommit fram till att jag var mer än redo. Tänk vad man kan offra för ett nytt litet liv. Sömn, måltider och framförallt sig själv.
Ja, Jag kommer att bli årets hönsmamma, men det är det värt. Låt mig få vara det!
Mina hjärtan...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar