Oron delar längtan.

Tiden går. Var tar den vägen. Nu, slutet av februari och det har blivit ljusare på morgonen. Vi äter frukost runt sju och det känns inte som tröttheten är lika påtaglig längre. Det måste betyda att ljuset har gjort oss lite piggare. Ännu orkeslösa.

Det lutar åt en flytt till Skåne. Det rusar känslor i kroppen som framkallar glada miner. Skratt. Och tårar. Tårar av lycka. Äntligen. Jag borde egentligen bli ängslig och mer orolig om framtiden. Men inte alls. Allting ordnar sig. Man finner sig alltid i nya situationer, till slut. Man måste ju. Så därför är jag inte otrygg i just känslan att flytta. Att börja om.

Det är ett laddat uttryck. "Börja om". Som om vi bara kastar bort det tidigare liv vi levt och låter det gå till historien. Men det kanske ger oss lite nya krafter att byta landskap, byta bostadsmiljö, byta grannar och komma närmare familjen och sina kära bästa vänner. Vi byter ju inte liv, bara allt runt omkring det livet. Tankar och känslor kommer ju alltid finnas kvar. Lika starkt och göra lika ont. Det bara är så.

Stockholm är så vackert. På vintern och på sommaren. På hösten och på våren. Det är med blandade känslor vi nu lämnar denna stan. Kanske. Om allt går vägen. Vi inväntar besked.

Vi mötte verksamhetschefen på sjukhuset igår em. Ett laddat möte men som förhållandevis gick bra. Det är bittert och sorgligt att behöva gå igenom vårt besked från en tillsynsmyndighet med dem som orsakat oss så illa. Ingenting händer. Sjukhuset ska endast se över rutiner och vidta vissa föreskrivna åtgärder. Det är rätt knäckande att veta att inblandad personal kommer undan och fortsätter sin vardag med att gå till samma sjukhus och ta hand om nya patienter. Det finns inga straff och ingen tortyr. Ingen hängning och ingen elektrisk stol, som man ibland hade önskat.Vi däremot måste i resten av vårt liv i existens, leva med en grym orättvisa. Att lära oss leva med vetskapen av deras slarv som orsakade dödlig utgång. Ledsna och bittra lämnade vi just den avdelningen, kanske för allra sista gången.

Låt inte denna tragiska historia hända några mer oskyldiga stackars föräldrar och deras ofödda barn. Det borde inte få hända någon.

Jag börjar bli medveten om lillasysters förberedandes ankomst. Vi längtar båda efter det ögonblicket men samtidigt delar tanken upp den i en del oro. Hur kommer det att gå, ska detta nya liv få stanna här med oss, kommer jag att kunna/orka ta till mig det nya? Det blir som det blir. Man kan ändå inte sia om framtiden, det har det ju bevisat så många gånger förut.

Lev nu och lev idag!