Påminnelser.

Jag har haft min kära vän på besök. Ett besök som varit planerat väldigt länge. Fyra månader och nu var äntligen helgen kommen. Du var efterlängtad och så saknad. Jag levde varje sekund som vi var tillsammans. Kände igen mig själv. Som jag var förut. Jag fick uppleva mitt gamla jag för några dagar. Det var underbart. Tack för att du kom och hälsade på och gjorde mig levande om ens bara för den korta tid.

Vi pratade och pratade. Om den tid som för länge sedan varit och om den tid som nyss lämnat oss. Nutid och tiden som kommer. Vi ventilerade känslor och tankar. Precis så där befriande lätt som man ska känna med sin bästa vän.

När Lykkes namn nämndes och händelsen kring henne kom på tal, var jag tacksam. Det gör inte ont på samma sätt längre. Jag vill ju att människor ska minnas. Jag tror att folk i vår omgivning inte vill göra oss påminda. Att de gör oss ledsna genom att inte prata om det. Så är det inte. Vi kan inte bli påminda på det viset eftersom Lykke alltid är med oss. Vi glömmer inte. Vi blir inte ledsna om ni gör oss ledsna. Vi är ledsna, jämt. Mer eller mindre. Vi blir snarare glada om ni törs. Om ni vågar visa att ni också minns.

Mitt hem är min fristad. Det är sorgens fristad. Där får sorgen finnas, flyga fritt. Här är sorgen naken. Jag är naken. Innanför mina väggar får jag vara mig själv. Jag är normal och jag är trygg. Jag är ärlig. Jag får vara mamma.

Att ta hem andra till min fristad kan vara svårt. Då måste sorgen på något sätt plötsligt gömmas i garderoben. Städa bort sorg och smärta. Tygla mig och vara stark. På med kläderna.

Hemma hos oss finns Lykke. Hemma hos lever hon. Hon finns i varje vrå. I väggar och tak. Hon finns i vår vardag. Hon finns i vår helg och i varje sekund av dagen. Och hon finns på bild. Hon är verklig men hon är död. Bilderna av henne påminner oss om att hon finns. Jag ser min flicka varje dag och jag får vara hennes mamma. Hon är mitt barn.

Det är en smärta att inte få ha Lykke rent fysiskt hos oss. Men det lättar och befriar smärtan något när andra vill och vågar prata om henne som det mest naturliga. Det gör mig glad, inte ledsen. Jag vill ju minnas, inte mörka någonting. Det som har hänt har hänt. Det finns ju ändå ingenting vi kan förändra. Jag är glad att andra ger Lykke utrymme och plats förutom vi. Jag blir istället lycklig när jag faktiskt får tillfälle att stolt berätta om mitt barn och den kärlek hon gett oss.